Då är det dags att ta avsked.
Och tacka för de här åren tillsammans.
Om några timmar åker jag till Sverige.
Det passar att avbryta här.

Som sagt, vi kan hålla kontakten via Facebook.
Då får ni också veta vad jag håller på med
och var jag tar vägen.
Såg också att jag fått en egen Facebook-grupp.
60 medlemmar. Det ni. Fler än dom som
startade kinesiska revolutionen.
Vill ni ha tag på mig direkt, så kan ni skriva:
martinhezpeleta@hotmail.com

Tack för all uppmuntran, alla fantastiska
brev, kommentarer och respons.
Vi har haft ganska kul, eller hur?

Här är något jag skrev för några år sen,
då jag, precis som nu, skulle resa till Sverige
och bloggframtiden var osäker.
Den gången fortsatte jag skriva, det gör jag inte nu.
Kanske kommer den tillbaka längre fram,
men kommer i sånt fall inte se ut som den gjort nu.
Man måste förnya sig.

Los quiero mucho.
Saludos
M

Nu slocknar bloggen

Man börjar aldrig skriva dagbok en vanlig dag.
Man gör det när själen brister.
Första raden skrivs alltid med darrande hand,
med smaken av första kyssen kvar på läpparna
eller med munnen full av osagd ångest.
Men ingen börjar skriva en dagbok en vanlig dag.

Min första dagbok skrev jag på flygplatsen i Moskva,
i februari 1995, när jag flyttade till Argentina.
Livet vände blad och jag antecknade det.
Nästa gång var åtta år senare, när jag för första gången
återvände till Sverige.
Återigen en transithall, den här gången i Köpenhamn.
Jag kommer inte ihåg exakt vad jag skrev,
men det var något om att kroppens sökande efter själen
snart var över.
Högtravande, jag vet.
Men vad är en resa,
om inte kroppens flåsande efter själen?
Det är ingen slump att mina dagböcker
föds och dör på flygplatser.
I transithallarna är alla på väg,
men ingen har kommit fram.
Det är ett riktigt ingemansland.

Så har det ofta känts.
Som att mitt liv är långa mellanlandningar.
Alltid på väg hem, men aldrig hemma.
Jag trivs i ingenmansländer.
Då står den stora Pendeln lodrät.
Jag är varken här eller där. Det känns naturligt.

Bloggen är också ett ingenmansland
och min tredje dagbok.
Jag vet inte varför själen brast den här gången,
jag har faktiskt ingen jävla aning.
Men vad den läcker!

Det har blivit drygt 130 inlägg på en och en halv månad.
100 sidor text. En halv roman om ingenting.

Om mig? Ibland.
Till dig? Ofta.
För mig? Alltid.

– Skriv, det är fan det enda du duger till,
sa min före detta innan vi separerade.
Jag tror hon överdrev, men det är i alla fall enda sättet
jag känner tillför att krympa avstånden
mellan en stillastående kropp
och en själ med myror i arslet.

Så det är med lite vemod
jag nu släcker bloggen.
Väskorna står i farstun,
nu är det kroppens tur att röra på sig.
Bloggen kommer nog tillbaka,
den har förmågan att länka samman mina världar.
Bakom bloggen, kan jag vara mig själv:

En ingenlandsman i ett ingenmansland.

Jag och Mafalda säger hej då från San Telmo.