Jag har varit och tagit blodprov i morse.
Det var många år sen sist.
Men jag kände igen känslan. När sjuksystern ber mig sträcka fram armen,
när hon drar åt remmen på överarmen. Hon känner på blodådran.
Rengör den med bomull. Så den långa nålen.
Jag kände igen… förtjusningen.

Jag har en märklig kärlek till nålar i kroppen.
En kort smärta under förväntade och kontrollerade former.
Det är som en adrenalinkick.

Minns i mellanstadiet när vi skulle ta stelkrampssprutor.
Barndomens mest ökända spruta. Det var panikstämning utanför
sjuksysters rum i skolan. Vi satt alla på rad och väntade på vår tur.
Så hördes det vrål inifrån. Några började gråta utanför.
Alla var livrädda. Och jag njöt. Det var så spännande!
Sjuksystern som uppmanade mig att andas djupt.
Hon förvarnade mig om att det skulle göra ont.
Och jag tänkte bara: Give it to me!
Hjärtat slog av upphetsning.
Och så smärtan, först nålsticket, sedan förlamas axeln.
Lite till, lite till, snart färdigt.
Men jag behövdes inte lugnas, jag trivdes.
En blandning av skräck och njutning.

Skulle jag någon gång få för mig att bli knarkare, skulle jag
utan tvekan bli sprutnarkoman.