Det pågår en intressant TV-debatt i Argentina.
Susana Gimenez, programledare och en
av de största TV-profilerna, pratade
med en gäst om kvinnomisshandel.
De halkade in på temat och Susana,
känd för sina tumultartade relationer,
hävdade att få en örfil är ”ingenting”.

Många program snappade upp det här
och de flesta var väl överens om det
olämpliga i att Susana, med miljoner
tittare, säger att det är ok att få
en örfil.
Men även om ingen förespråkade eller
rättfärdigade våldet så var det ändå
vedertaget att någon gång kunde saker gå överstyr.
– Det går inte att undvika, sa en prestigefylld
manlig programledare.
-Det viktiga, tyckte en (manlig) journalist, är att man
visar sig ångerfull och inte normaliserar det.
Tjejerna i studion nickade instämmande.

Sammanfattning:
Vi lovar ett ansvarsfullt användande av våldet.
Vi ska inte missbruka makten,
men vi förbehåller oss ändå rätten
att flippa ur någon gång då och då.
 
Är 0-tolerans ett orimligt mål?
Kan och bör man förlåta enstaka övergrepp,
som följs åt av ett  ärligt ”förlååååååt, jag ska aldrig göra om det!”?
Och bör vi betrakta våldet lika – oavsett om det
är en kvinna eller en man som utdelar det?
Ja, vad säger ni?