Någon undrade vad som hände med Cristian,
min kötthandlare som jag skrivit så mycket om.
Cristian försvann och med honom, kvarterets
idylliska aura.

Jag måste erkänna att det tog månader för
mig att acceptera det sorgliga faktum
att Cristian inte var kvar.

Men så en kväll var jag och handlade
i kvarterets livsmedelsbutik, Il Mercato.
Och jag stod och valde mellan spaghetti och någon skruvpasta
och så hör jag plötsligt någon som säger:
-Ey, gringo!

Jag vänder mig om och där, vid köttdisken,
står Sandro. Sandro! SANDRO!!!
Hijo de puuuuta! Tanto tiempo!!

Här måste vi backa lite.
För en sisådär nio år sedan var köttronen
i Villa Marta delad.
Hertig Cristian och Fursten Sandro
försåg solidariskt sina undersåtar med kött.
Jag gick mellan dem. Jämna dagar hos Sandro,
ojämna hos Cristian. Eller om det var tvärtom.

Men så gifte sig Sandro och flyttade.
Och Cristian blev envåldshärskare i mitt liv.
Så när jag såg Sandro den kvällen började
vifta på svansen som herrelös hund som blir
kliad under hakan.

Och jag lämnade såklart tillbaka skruvpastan
och köpte en fet jävla asado. I Sandros ära.
Och för min nyfunna förälskelse.

Lyckligtvis är Sandros kött alltid mört, för det känns sådär att gå tillbaka och klaga: