Jag tar av mig kläderna. Drar för gardinen.
Drar ur telefonsladden. Stänger dörren.
Låser ut verkligheten.

In under täcket. Jag och mina tankar.
Som förlorar verklighetens stränga konturer.
Synfältet minskar. Allt blir suddigt.
Som om jag hade smörpapper framför ögonen.
Och så mörkret. Vilan. En timme. Två.

När jag vaknar finns en tefatsstor fläck
på kudden. Jag drar handen längs den
våta kinden.
Dreglet är sömnens sädesuttömning.
Det undermedvetna som sprutar oss i ansiktet.
Den glansiga kinden är beviset på
att våra drömmar har befruktats.

Hur kan man inte älska siestan?