Jag saknar inte min ungdom.
Längtar absolut inte tillbaka till de ”lyckliga åren” –
när de nu förmodas börja och sluta.
Finns inget att längta till.
För 10 år sen var jag olycklig. För 20, var jag oskuld.
Låter det som en trevlig tidpunkt att repa skivan på?
Nä, jag är glad att jag gick vidare.
Det finns egentligen bara en sak jag saknar från den epoken.
Tidlösheten. Jag saknar mitt uppror mot tiden.
När jag gömde klockorna, brände kalendern
och gjorde mig oanträffbar för ansvaret som knackade på
min dörr med sin smutsiga näve.

Mellan mig och framtiden fanns  en evighet.
Ville jag speja på den, kunde jag bygga luftslott med
höga torn av drömmar. Och därifrån såg det så ljust ut!
Där borta. Bortom synranden. I framtiden.
Var alla oförrätter förlåtna,
de slickade såren var små rosa ärr, drömmarna införlivade
och lönsamma.
Och utan tvivlens tyngd på sina krökta axlar,
stod nu alla frågetecken rakryggade –
som en armé full av självförtroende på väg mot den slutgiltiga segern.

Men segern kom aldrig. Såklart.
Och tiden hann ifatt mig.  Framtiden är idag.
Tiden tittar på klockan och drömmarna måste
upprustas eller avvecklas. Förverkligas eller dödförklaras.
”Här vilar den eviga kärleken”.
”Idag har Martins alla oskrivna böcker lämnat oss
i stor sorg och saknad”.
”Efter en lång kamp mot lättjan har vår kära Karriär
avlidit”.

Så, som de argentinska gatuhundarna som springer efter
bilarna, jagar jag klockan.
Jag skäller på timvisaren, jag hugger efter minutvisaren.
Jag leker apport med sekundvisaren.
Andfådd, med tungan utanför mun, utan att riktigt veta varför.

Jag saknar den tid då jag kände mig evig.
Då jag fortfarande hade förmågan att ge
tiden tjänstledigt på obestämd tid.

Vad saknar ni från er ungdom?