Första maj är arbetarklassens vilodag.
Även om jag själv inte kvalar in i de
snäva definitionerna på ”arbetare”,
så är jag socialist och därmed väljer jag alltid
att sympatislappa den här dagen.

Som någon klok man sa:
Kämpar mot orättvisorna gör inte bara
den som lider dem, utan också den som
förstår dem.

Så ideologiskt oförmögen att utföra något
arbete igår, ringde jag trädgårdsmästaren
som fick komma och klippa gräsmattan.
Raul rengjorde poolen medan jag väntade
på att Nancy skulle komma med maten
jag beställt.
Glassbudet fick köra hem efterrätten till mig
och på kvällen, och efter en lång siesta, gick jag till Carina
som gjorde en ljuvlig massage med varma stenar.

Det är bara borgarbrackor med strejkbrytar-attityd
som skiter i arbetarklassens vilodag.