Björn tittar på det vita bladet som han med van hand
vridit runt skrivmaskinsvalsen.
Han vet inte vad skrivkramp är. Orden har alltid älskat honom.
De är hans villkorslösa älskarinnor. Smyger sig in under
lakanen i hans undermedvetna.
Och han älskar tillbaka. Han älskar de mer än något annat.
Smeker dom som ingen annan smekt dom tidigare.
Han ser på det vita arket, som en oskuld full med ljuva löften.
Han känner hur det särar på sina bladtunna ben.
Fullt av åtrå. Av längtan att bli befruktat.
Av honom. Björn Ranelid.
”Gubben Filip och Amelie har försonat människan i tinget”.
Han stannar till. Första meningen i en roman är fundamental.
Mao sa att även den längsta marschen börjar med första steget.
Björn tänker på byråkraten Grand, i ”Pesten” av Albert Camus – han
som ägnar flera timmar om dagen åt att skriva och skriva om första
meningen på sin kommande roman. Han kommer aldrig längre.
Skrivandet är för de talanglösa ett mödosamt hantverk.
För Björn är det en gudomlig ingivelse. Jo, han är ödmjuk.
Han ser sig bara som ett medium genom vilket Gud talar
till mänskligheten.
Björn är utvald och det är inget han kan göra åt saken.
Klart att det retar gallfeber på kollegorna.
Björn vet att det finns två sorters människor i världen.
De som älskar honom, såsom Guds litterära sändebud.
Och de som avundas honom.
Han smeker varsamt tangenterna, romanens klitoris.
Björn är på väg att skriva ännu en orgasm.
”De avskaffade metodiskt andras bilder av dem;”
Precis som han avskaffat andras bilder av honom, tänker Björn.
De avundsjuka, talanglösa och mikroskopiska själarna
som inte skulle känna igen en metafor ens om de fick
den inplanterad i hjärnan.
Han är ensam. Han har bestigit språket och grävt ner
fanan där ingen människa satt sin fot tidigare.
Han saknar förebilder. Hur skulle han kunna ha förebilder,
när han återuppfunnit språket?
Björn skriver inte böcker.
Nej, hans alster är Evigheten skuren i lövtunna skivor.
Visst har han tagit emot priser, märkligt vore annat!
Men hur kan de ens bedöma honom? Hur kan någon annan
än tiden döma honom? Gud kanske. Men vad är egentligen
tiden om inte Guds dom?
Ranelidskan är hans andliga testamente till mänskligheten.
”han befriade och gav dem upprättelse i pågående kardansånger om världen som händer:”
Björn tänker till. ”Kardansånger”? Finns ordet? Och i sånt fall,
vad betyder det? Inget. Allt. Han vandrar i okänd mark.
Ett tidigare ogenomträngligt snår, ett outforskat landskap.
Pennan är hans machete.
Då och då hittar han en art som ännu ej klassificerats.
Kardansånger. Han gillar ordet, förlöst ur hans genialiska egensinnighet.
Senare kommer han att ge det en betydelse. Kanske.
Den polske författaren Witold Gombrowicz skrev i sin dagbok:
”Vem har bestämt att man bara ska skriva när man har något att säga.
Konsten består ju i att inte skriva det man förväntas säga, utan något
oväntat”.
Björn gillade uppmaningen. Han hade ju inget att säga.
Men vad har horisonten, Guds eyeliner, att säga?
Vad har gryningsdaggen, jordskorpans svettdroppar, för inneboende budskap?
Det är människans uppgift att skapa budskap, att ge mening.
Björns uppgift är att vara den varma strimman ljus som
möjliggör fotosyntesen i människornas hjärtan.
Kardansånger. Oväntat är bara förnamnet. Polacken skulle har varit nöjd.
”ögondop att stenen krymper och förlorar som renhet, när någon fäster ordets psalmer,”
Ordets psalmer. Björn log. Han kände hur hans välskapta lem hårdnade.
Han förde in en hand under byxorna. Han tyckte om att känna hur
orden fick härligheten att växa. Visst var skrivandet erotiskt!
Poeten och orden är som en man omslingrad med en kvinna,
som vinden som kramar trädens lövverk, som vågorna som smeker
strandkanten, eller som elden som omsluter veden.
Ett samförstånd. En kopulering. En kardansång.
Vad visste Guillou om sånt? Eller den bittra haggan Skugge?
Eller kloakråttan Englund?
Deras vackraste ord platsade inte ens i Björns inköpslista.
På fem minuter kunde Björn förlösa fler bevingade ord än de
här maskarna kunde skrapa ihop under sin livstid.
Så visst såg de honom som ett hot!
Hans själ var fri och upprorisk, hans ord en dom man
inte kunde överklaga. Klart att han skulle motarbetas, klart att de
skulle försöka spika fast honom på medelmåttighetens kors,
fjättra honom till den minsta gemensamma nämnare.
De delade samma bransch. Men de levde i skilda universum.
Han var Konsten. Skaparen.
De var bara streckkoder. Små uttolkare med kort bäst-före-datum.
Björn hade folkets kärlek.
Visst, de läste inte honom. De förstod inte honom.
Men pöbeln har en instinktiv känsla för det övernaturliga;
de förstår inte Gud, men faller på knä inför honom.
De älskar och fruktar utan att förstå.
Så förhöll sig också människorna till Björn.
Björn tryckte på tangenterna och byggde ännu ett trappsteg i sin himmelsfärd:
”och den trogna hunden i oss är den yttersta benämningen, som bär sträckan över avgrunden
i kroppens utfästelser, långt är om måtten saknas.”
Han läste nu igenom det första stycket i sin kommande bok
”Den överlevande trädgårdsmästaren”:
”Gubben Filip och Amelie har försonat människan i tinget.
De avskaffade metodiskt andras bilder av dem;
han befriade och gav dem upprättelse i pågående kardansånger
om världen som händer: ögondop att stenen krymper och förlorar
som renhet, när någon fäster ordets psalmer, och den trogna hunden
i oss är den yttersta benämningen, som bär sträckan över avgrunden
i kroppens utfästelser, långt är om måtten saknas.”
Han kunde spegla sig i orden. Han såg sig själv. Han såg Evigheten,
den tidlösa vandringen, på raderna.
Vattnet hade gått. Orden, som mognat i Guds kokong
hade pressat sig genom den gudomliga livmodershalsen.
De orden, få förunnande att uppleva, ser inte ljuset.
De är ljuset.
Och Björn Ranelid var ödmjukt tacksam för att Gud själv valt
ut honom som barnmorska.
