Jag borde sitta och skriva krönika,
men jag kan inte koncentrera mig.

Titta på den här killen.
Han står på en liten kant på tionde våningen
i höghuset mittemot och sätter
fast några konsoler på ytterväggen.

Han har ett tjockt rep runt midjan,
som kompisen i lägenheten håller i.
Ibland måste kompisen släppa repet
för att hämta verktyg,
då håller ”byggarbetaren” sig fast
mot fönstret.

Vilken man!

Det här är bilden på en mördare.
Inte jag. Han bakom.
Nej, jag har inte sett honom
mörda någon.
Och det finns inget outgrundligt
i hans utseende som får oss att
ana hans mordiska uppsåt.
Men det är en mördare. Tro mig.
Jag skulle kunna svära på det
inför en domstol, om situationen
kräver det.

Låt mig förklara:
Vi har alla skumma saker för oss.
Vi är alla maskätna äpplen.
Att vara onormal är en del av
normaliteten.
Jag till exempel tycker om att
prata med min egen spegelbild.
Det är inte en narcissistisk
självförälskelse, det liknar mer
ett polisförhör.
Jag tittar spänt på mig själv
och synar mig i sömmarna.
Varför gjorde du så? Hur tänker du?
Jag ställer obekväma frågor och
försöker så gott det går att svara
på mina egna följdfrågor.
Eftersom jag är en bra journalist
slutar det oftast med att jag står
svarslös och med existentiell ångest.

Men mina maskar är harmlösa.
Nästa pittoreska.
Men det finns andra människor vars
ovanliga vanor, bakom ett skimmer av harmlöshet,
låter oss ana en sjuk natur.

Mannen på bilden är en sjuk man.
Bilden är tagen klockan 4:30,
det är juldagsnatt, gatan är helt öde –
då passar mannen på…

att tvätta bilen.

Ja, helt ogenerat står han med
vattenslangen och tvättsvamp tills
bilen skiner.

Visst, han skulle kunna vara en kärleksfull far,
en öm make, en lyhörd älskare och en god
arbetskamrat.
I teorin.
Men det vet vi att han inte är, eller hur?
Ingen normalt onormal människa tvättar
sin bil mitt i natten på gatan.

Jag ser honom stå helt obekymrad,
utan att hans samvete ens naggas i kanterna
trots sitt brott.

Jag skulle vilja gå fram och skrika:
–  Vems blod är det du tvättar bort, avskum!?
–  Öppna bakluckan och släpp ut din fru,
alla delar!

Men jag gör inte det.
Jag vill inte vara hans ursäkt för att i natt
återigen stå och tvätta bilen.

Det är något som inte stämmer
på den här bilden.
Klockan är 4:30 på morgonen
utanför lägenheten i Buenos Aires.
Vad är felet?

Lika bra att tillbringa dagen
vid poolen på terrassen med
utsikt över centrala Buenos Aires
och läsa inredningstidningar.

37 grader varmt idag i Buenos Aires

 C. ska få en dagen-efter-julklapp.
Men hon var tvungen att välja:

Hon gjorde ett klokt val.
För att orka dansa tango hela kvällen,
behöver hon en ordentlig massage.
Men den kan man inte få på
fastande mage.
Så nu ska vi först ut och äta frukost.

Svenska akademin står i skuld
till den anonyma argentinska forskaren
som uppfann Alikal – världens i särklass
bästa bakfylletablett.

Den har hjälpt miljoner argentinare
att få ett bättre liv.
Och det är dags att världen får ta
del av den mirakulösa kuren.

Alikal kostar 1,50 pesos och
kommer i en liten förpackning
som är uppdelad i två:
Dels innehåller den en huvudvärkstablett,
dels ett pulver.
Tillsammans är de oslagbara,
som Batman och Robin.

Igår natt, efter ett intensivt ätande
och drickande – inklusive varm glögg i 35
graders värme – tog jag en Alikal innan jag
gick och la mig.
Vaknade fyra timmar senare,
fräsch som en isbergssallad.

Tack, Alikal.

Midsommarnattens värme är het
stjärnorna gnistra och glimma
jag häller upp en ny fernet
den tredje den senaste timma
Månen vandrar sin tysta bana
svetten rinner mot röven i rutschkana
Lägger mig i poolen fylld till sin brädd
endast Tomten är påklädd

Med kärra utan hjul och hästar med horn
någon blir misstänksam och ringer polisen
Tomten säger sig vara julens mogul
men i säcken finns säkert grisen
Konstaplarna är väldigt ovana
att hustak används som landningsbana
Tomten löser det på argentinskt vis
tar fram en julklapp och mutar polis

Gubben flämtar nu vid lägenhetsdörr
och frågar andfådd efter snälla barn
ser, som så många somrar förr
hur han betraktas som skamlöst skarn
Han stämmer ju in i gärningmannaprofil
Tomten beter sig som pedofil
Går iväg med svansen mellan benen
och gör entré genom skorstenen.

Blir bländad av den blinkande granen
när han kommit ner från taken
snubblar och måste snabbt ändra planen
för nu är inte endast Tomten vaken
Vid dörren står den hotfulla sydamerikanen
siktar på Tomten och spänner hanen
Bara en tjuv har i värmen en mössa
Tomten blir bortkörd med hagelbössa

Väl uppe igen på husets skorsten
hinner han se den springande killen
rusar iväg med Tomtens ren
snart ligger den slaktad på grillen
På släden ligger ett handskrivet brev
som tjuven i all hast skrev
Med spretig handstil har han antecknat på lappen
”Tack för den fina julklappen”

Midsommarnattens värme är het
stjärnorna gnistra och glimma
jag häller upp en ny fernet
den tredje den senaste timma
Månen vandrar sin tysta bana
svetten rinner mot röven i rutschkana
Lägger mig i poolen fylld till sin brädd
endast Tomten är påklädd

Jag har två bortskämda barn.
Dels är jag en curlingpappa,
dels är de uppvuxna med hembiträde.

Mina barn skulle inte haft några
som helst problem att kamma hem
SVTs dokusåpa med bortskämda ungar.

Det är lugnt för mig.
Tillsammans med Rosita turas vi om
att hålla i kvasten och sopa rent
framför dem.
Rosita lagar mat a la carte, ibland
två olika menyer så att ungarna ska
vara nöjda.

Det är viktigt att de är nöjda.
Då kan de koncentrera sig på det
enda jag kräver av dem:
Skolan.

De har faktiskt ingen ursäkt för att
inte plugga. De behöver inte ens
göra sin egen frukost.
Så när de inte pluggar, blir jag sur.
Riktigt sur.

Och jag har infört ett klassiskt borgerligt
stimulanspaket: Morötter uppåt, piska neråt.
Belöna den som det går bra för
och straffa den som det går dåligt för.

Julklapparna är numera helt prestationsbundna.
Bra i skolan, bra julklapp.
Dålig i skolan, dålig julklapp.

I år får min dotter i julklapp en tangoweekend
i Buenos Aires – där ingår resa, boende,
privatlärare och nya tangoskor.

Min son får en ficklampa. Utan batterier.

Historiska timmar utspelade sig igår i Cordoba.
Jorge Rafael Videla, militärjuntans högsta höns,
har precis dömts till livstids fängelse.
För andra gången. Första gången var 1985,
men president Carlos Menem beslöt att ge
amnesti åt miltärjuntans tre högsta ledare.
Fram till 2003 var miltärerna skyddade av
amnestilagar, som förre presidenten Nestor Kirchner
rev upp.

Tillsammans med Videla dömdes ett tjugotal
militärer och poliser.
En av dem var Luciano Benjamín Menendez,
ansvarig militär i Córdoba och nordvästra regionen.
Det är hans femte livstidsdom, sen rättegångarna
mot militären kommit igång igen.

När han dömdes första gången, för två år sen,
befann jag mig i Luleå. Då skrev jag den här texten,
om när jag sprang på honom på gatan i Córdoba:

JAG KAN INTE SLUTA GRÅTA

Jag tror det var åtta år sedan.
Jag gick in i banken i Córdoba för att ta ut pengar.

När jag öppnade dörren
gick en äldre man ut med sin fru.

Jag hann gå in innan hjärnan reagerade på vad jag nyss sett.
På vem jag nyss sett.

Jag blev helt stel. Kallsvettig.

Var det han?
Kunde det verkligen vara han?
Hur vågade han visa sig offentligt?
Hijo de puta!

Jag tittade ut genom fönstret.
Jo, visst var det han.
Äldre, mycket äldre, men det gick
inte att ta fel på blicken.

El Cachorro.
Valpen.

Så kallades han.
Generalen Luciano Benjamin Menendez.

Han är anklagad för mord på 800 människor
under den blodiga argentinska militärdiktaturen
på 1970-talet.

800 kroppar som aldrig hittats.
Bland annat mina barns morföräldrar.

Han har aldrig blivit dömd för sina mord.
Några jävla amnestilagar har satt stopp för det.

Det berättas att när soldaterna ville
hedra sin general, ställde de upp politiska fångar
på led, bakbundna, och avrättade dem.

Inför Menendez.
En efter en.
Som offergåva.

Nu stod han bara några meter ifrån mig.
Valpen.
Mördaren.
Anledningen till att jag inte fick växa upp i Argentina.

Och jag visste inte vad jag skulle göra!

Vad gör man om man står inför en folkmördare?

Jag tror jag aldrig hade ställt mig frågan tidigare,
och nu var jag tvungen att besvara den snabbt.

Menendez och frun började gå bort.
Jag svettades. Och darrade.

Jag visste att om jag inte gjorde något
skulle jag ångra mig resten av livet.

Men vad?

Jag började gå efter. Hjärtat kändes som hammarslag i bröstet.
Innan korsningen var jag ifatt dem.

Jag gick precis bakom honom.
Hijo de puta, viskade jag i örat.
Jag tror jag kände doften av hans rakvatten.
Men jag kommer inte ihåg exakt. Det kan vara inbillning.

Din fega horungen. Han vände sig inte om.
Han reagerade inte alls. Fortsatte att gå som om jag inte
fanns. Som om jag vore en vålnad.

Jag började skrika.
Hijo de puta.
Hijo de puta!
HIJO DE PUTA!!!

Till slut vände sig frun om.
– Titta på de här kommunisterna, sa hon och fnös.

Håll käften jävla kärring! Jag pratar inte med dig.

Nu vände han sig om. Valpen.
Han tittade mig rakt i ögonen.
Med sin iskalla, okänsliga, döda blick.
Blicken från någon som avrättat och låtit avrätta
utan att blinka, utan att någonsin ångrat sig.
Den blicken går inte att beskriva.

Jag fick inte fram ett ljud.
Jag ville skrika men det gick inte.
Jag var så fruktansvärt rädd.

De vände sig om och började gå.
Jag stod kvar. Darrade. Och började gråta.
Jag såg deras ryggtavla avlägsna sig
och jag kunde inte sluta gråta.
Av rädsla. Av sorg.
Men mest av allt av maktlöshet.

Det har gått åtta år ganska precis.

Återigen gråter jag som ett barn.
Det rinner snor, jag skakar av gråten och kan inte sluta.

Jag sitter just nu och lyssnar på argentinsk radio
för efter 30 år har Valpen precis blivit dömd till livstids fängelse.

Några läsare vill veta vad jag
INTE gillar med Argentina.
Här är en några år gammal anekdot som fungerar utmärkt
som illustration:

Det är kväll och jag har bråttom ner på stan.
Stoppar en taxi på gatan. Tror jag.
En bil stannar, bromsarna låter förskräckligt.
Jag tvekar. Bilen ser förstörd ut.
Men jag kliver på.
– Al centro, till stan, säger jag.
– Ok, men säg att du känner mig om vi blir stoppade.

Svarttaxi.

– Inget problem, svarar jag och söker efter ett säkerhetsbälte som naturligtvis inte finns.
– Tro inte att jag vill köra svart, men jag har inget val, börjar mannen i framsätet. Jag får inget tillstånd.
– Nähä, varför inte?
– Jag saknar några fingrar i vänster hand, säger han och håller upp en hand med en ensam tumme.

Mannen rattar en skrotbil med bara en tumme!

Jag säger inget,
men jag förstår att jag har begått ett stort misstag.

Mitt livs längsta kvart har börjat.
Dörrarna skakar.
Fönstret går inte att veva upp.
Det enda som inte låter på bilen är tutan.

– Men egentligen är det inte därför jag inte får tillstånd, säger mannen.
Det måste vara för färgblindheten, tänker jag när han kör mot rött för andra gången.
– Handen kunde de ha överseende med, men inte med det här? säger han och vänder sig om.

Jag ville egentligen inte veta.
Jag borde ha blundat.
Då hade inte den hemska bilden etsat sig fast i minnet.

Men människan dras till det makabra och jag tittade noggrant,
precis när bilen åkte förbi en ljusstolpe i 80 kilometer i timmen.
Och i ljusskenet gick det inte att ta miste:
hans vänstra öga var av glas.

En skrotbil.
Ett finger.
Ett öga.
Men nio liv.

I Argentina dör det 22 människor om dagen i trafiken.
Det är inte konstigt.
Det konstiga är att så många lyckas överleva.