Dessutom är det befängt att ens
antyda att vi i Argentina saknar
jultraditioner.
Vad vore en argentinsk jul
utan lusebular y peparcaca!?

Nu ska jag fika, God Jul på er!

DN´s Fredrik Strage skrev en krönika häromdagen,
där han sågade den svenska julen – framförallt julmaten,
som han ansåg vara den sämsta i världen.

Det är inte det minsta kontroversiellt att såga julfirandet,
skulle nog säga att det är klassiskt och ständigt återkommande
grepp bland skribenter i Sverige.

Jag kritiserade i min senaste krönika en aspekt av den
svenska julen – den extremt detaljstyrda julplaneringen.
Tyckte det var synd, för annars är ju julen mysig i Sverige,
till skillnad från Argentina.
Min drömjul var en sverigentinsk jul, en blandning.

När Aftonbladet stängde av kommentarsfunktionen
efter någon timme hade det trillat in 40 kommentarer.
De stänger av den i krönikor där man inte kan släppa
kommentarerna fria eftersom de har en sån olämplig rasistisk ton.
Och ni ska veta: om det finns 40 godkända kommentarer,
så har dubbelt så många redan sorterats bort
(det som sverigedemokraterna tycker om att kalla censur,
men som är rena rasistiska påhopp).

Även via mejl har jag fått en massa reaktioner,
som alla har samma ton:
Åk hem och kom inte tillbaka, Sverigehatare.

Några tankar kring det:
Tror ni att Fredrik Strage, som var mycket hårdare i sitt
omdöme om julen, blev kallad Sverigehatare?
Skrev någon till Fredrik ”det märks hur mycket du hatar
svenska traditioner”?
Tror inte det.
Om vi bortser från diskussionen om hur det är
inflation på begreppet ”hat” och kan användas på allt, även på
en lättsamt raljerande text, så är den intressanta
debatten att det finns människor, många människor,
som anser att jag (och såna som jag) inte har rätt
att kritisera Sverige.
”Passar det inte, åk hem, din jävla idiot”, skrev en läsare.
En bloggare undrade om det är för mycket begärt att
vi (invandrare) ska visa tacksamhet för det land som tog
emot oss när vi behövde.
”Vem fan är du att säga åt oss svenskar hur vi ska fira jul”,
skrev en annan läsare.

Jag är ingen att säga åt er hur ni ska fira er jävla jul.
Jag skiter fullständigt hur ni firar julen.
Aftonbladet har inte anställt mig för att undervisa er,
utan för att jag ska ge min syn på saker och ting.
Problemet med er är att ni förväntar er och känner att
ni har rätt att förvänta er, att jag ska vara en nickedocka
som av tacksamhet inte kritiserar något som har med
Sverige och svenskarna att göra.
Jag var ett år när jag kom till Sverige –
när anser ni att jag har samma rätt som Fredrik Strage
att kritisera den svenska julen?

Nu är jag väldigt van vid de här reaktionerna,
”idiot” är mitt andranamn i mediesammahang.

Av en, för mig, oförklarlig anledning, känner ni att ni har
tolkningsföreträde, att ni har rätt att kräva av mig en
fånig lojalitet och tacksamhet – något ni inte kräver
av alla hundratals ”pursvenska” skribenter som,
precis som jag, tycker om att lyfta fram och raljera
över svenska fenomen.
Ni kan inte hålla er till texten, utan angriper mig personligen.
Era kommentarer rör mig egentligen inte i ryggen,
som ni säkert redan förstått.

Men ni sätter mig på prov. Ni plockar fram det
sämsta i mig: föraktet.
Jag kämpar emot det, jag avskyr när den känslan
introducerar sig under min hud.
Ett djupt förakt.

Jag skrev häromdagen om empati, om vikten
att inte förlora den, oavsett vad vi utsätts för.
Om jag ska vara ärlig, så är det mycket lättare för
mig att känna empati för mannen som tryckte en
pistol mot min rygg, än för er, som skulle kunna
vara mina grannar.

Jag kan förstå rånaren, i hans fall kan jag försöka förstå
varför livet gick snett. Men framförallt:
Hans agerande har inte att göra med en snedvriden människosyn.
Det har däremot era kommentarer.

I helgen var jag, som många gissade,
hemma hos Che Guevara.
I hans barndomshem i Alta Gracia,
i bergen utanför Córdoba.

Che Guevaras barndomshem i Alta Gracia

 
Här, i Villa Nydia som huset kallades,
levde han från det att han var fyra år
tills han började gymnasiet i Córdoba.
Han föddes egentligen i Rosario, men
pga av hans svåra astma rekommenderades
familjen att flytta till Alta Gracia,
där den rena bergsluften skulle göra
susen.

Che Guevaras sovrum, med mycket barnböcker. Han läste vansinnigt mycket.

Huset är sen 2001 ett museum, där man
samlat in saker från hans barndom,
och brev som skickat under sitt alldeles för
korta liv. Många av breven är personliga.
Jag vet inte om ni haft möjlighet att läsa
Che Guevaras mer personliga skrifter,
bland annat hans anteckningar från Kongo.
Han är en fantastisk skribent.
Texten som han skriver när han fått reda
på att hans mamma Celia dött är helt
sagolik.

Che´s specialgjorda cykel, med motor.

Che hade en väldigt speciell relation till
sin mamma. vill man hitta rebell-genen i
familjen, så är det hos mamma Celia de la Serna man ska leta.
En feminist, som både rökte och använde byxor,
något som i överklass-Córdoba verkligen stack
i ögonen.

Bronsstatyett på altanen i Villa Nydia

 Ska göra i ordning min mate och packa upp –
kom för en stund sen till Buenos Aires för
att fira jul här – sen ska jag berätta en
sak om Che som jag tror att ingen skrivit om tidigare –
det är riktig snaskig skvallerjournalistik.

De här snubbarna brukar köra omkring
här i kvarteret.
”Kuk i chef” står det på bilen.
Jag undrar vad företaget eller organisationen
ägnar sig åt?
De har kontor i närheten, tror jag ska gå och fråga.
Jag förmodar att det är en militant
fackföreningsrörelse –
typ argentinska syndikalister.

Visst spelar storleken roll. Även när det gäller julen.
Den svenska julen är både för lång och har en alldeles för stor omkrets.
Dessutom rör den sig dålig i sängen.
Den svenska julen är som ett dåligt ligg, helt enkelt.
Det är synd, för den har egentligen alla förutsättningar att vara årets bästa sex.
Man kan ju inte klaga på människors entusiasm och inlevelse, Eros två främsta följeslagare.
Inramningen är också perfekt. Allt är ju så myyyysigt och inbjudande.
Ljusen är tända, de nystrukna röda dukarna ligger vackert på borden,
alla är uppklädda och förväntansfulla, julgranen tindrar måttfullt och sensuellt
(jag pratar om ”pursvenskarnas” granar, såklart. Invandrargranarna platsar på ett raveparty).
Ändå blir det fel under jullakanen. Varför?

Längden spelar såklart roll. Efter tre månaders petting och förspel har
den börjat slakna på julafton. Det är naturligt.
När man får för mycket av det goda är det lätt att det låser sig.
Och visst kan omkretsen också vara störande.
Julen är en holistisk upplevelse som man bara kan undvika genom att
åka utomlands eller hoppa från bron. Båda alternativen är populära.

Men det är inte det största problemet. Som man säger på spanska:
”Det är inte storleken på trollspöet som är det viktiga,
utan trollkarlens skicklighet.”
Och det är här som som den svenska julskon klämmer.

Skulle ni tycka om en älskare som varje gång gör exakt samma sak på er?
Samma rörelse, samma ställningar, samma snuskiga ord, i samma takt,
i exakt samma ordning? Nej, fy fan.
Men det är just det man gör under den svenska julen.
Julfiranden plagierar varandra, som om vi fryst in förra lyckade firandet
och tinar upp den i år igen.
Vi vill, av en någon oförklarlig anledningen, att firandet ska vara oföränderlig
reprisering av alla tidigare.
Vi ska vara med samma människor, se på samma tv-program, samma julbord, på samma plats,
samma tomte, samma rim, julmusik och skämt, till och med samma presentpapper
(det som blev över från förra julen).

Det här är inte något naturligt. Det finns nästan en fobisk rädsla att förändra något.
Varför är man så benägen att upprepa exakt samma procedur år efter år?
Det är löjligt att kalla det här monotona och förutsägbara juckande för tradition.
Det här är en sjuklig rädsla för förändring.

Skulle jag få möjligheten att ligga med min drömjul,
skulle julorganet vara kort som den argentinska, men bred som den svenska.
Jag skulle vilja att den rörde sig skiftande och oförutsägbart som argentinare –
här vet man inte förrän samma dag hur och med vem julen ska firas och det
dimper ofta in gäster i sista minuten med piroger och en vinare i handen.
Jag gillar det.
Men inramningen skulle definitivt vara svensk,
när det kommer till att skapa julromantisk stämning är svenskarna oslagbara.
En riktig sverigentinsk jul, helt enkelt.

Game girl-Sara vill nu att jag ska
berätta om mina bästa raggningsknep.
Det ska jag göra, det blir en bra
avslutning på den här dispyten.
Håll utkik.
Och här är Saras inbjudan:

O Martin, du övermogne
Låt mig bli din anförtrogne
säg mig om man nu inte med is får skämta
var tycker du då man sina trick ska hämta?

O Martin, du dryge
Vad har du för råd till den blyge
Menar du att vi maneter ska flyta omkring
vänta på att man ska ge oss en ring?

O Martin, du fantasilöse
du som gåtan löste
Vilket är ditt bästa knep,
när du din högt ärade flickvän grep?

O Martin, du imbecille
Om upplysa oss vore det du ville
Hur ska kvinnan i dansen göra
om hon också vill förföra?

O Martin, du onyanserade
Ge ett tips till den passionerade
Om man är trött på vardagligt tal
finns det då inget annat val?

O Martin, du förskräckte
Du som tyckte 5 i 3 ragget räckte
Vi Game Girls kommer inte sitta still
om man ska göra intryck får man bjuda is till.

O Martin, du intrigante
red dig du med din vante
när gjorde du själv nåt fyndigt galenskap
vi Game Girls nöjer sig icke med bottenskrap

Johanna                                          Peter
          Johanna                        Peter
                   Johanna      Peter
                       JohannaPeter
                       JohaPennater
                       PetJohannaer
                       Pejoterhanna
               Johanna    Pehojater
       Johanna                    Petjohaer
Johanna                                Jopethaner
Johanna                                Petjoerhnna
Johanna                                Peterjohann
Johanna                                Peter                                           Linda
Johanna                                          Peter                      Linda
 Johanna                                                Peter    Linda
          Johanna                                           PejLinter
                       Johanna                            PeJohanLin    
                                   Johanna                JoPethanna  Linda
                                           Johanna    Pejohterna              Linda
                                  Johanna     Petejohan                            Linda
               Johanna                   Pejoternna                                  Linda
Johanna                                       PetJoLin                                 Linda

Ni anar inte hur långa sträckor
som man på tre minuter kan färdas
Efter en tango med C. måste jag uthärda
att vara jetlaggad i flera veckor

Med C. på Catedral, vackraste tangostället i Buenos Aires

I helgen har jag varit hemma hos en person jag tycker väldigt mycket om.
Visst känner ni igen honom? (Han är mycket känd)

Nu är det klart.
Nästa år fortsätter bloggen.
I höst har den varit lite nedslagen,
precis som mitt liv.

Men Aftonbladet fortsätter att satsa på den
och tanken är att den ska bli bättre än
någonsin.

Så vad skulle ni vilja se för förändringar?
Vad skulle ni vilja läsa mer om? Mindre om?
Ni som tycker att jag ska lägga mig ner och dö
får såklart också komma till tals,
men framförallt är jag intresserad av att höra
konstruktiv kritik.

Skriv här i kommentarsfältet eller mejla mig:
martinhezpeleta@hotmail.com