Sara Starkström, som skrivit boken Game Girl, verkar
inte så nöjd med min beskrivning av killars beteende.
I sin blogg har hon kommenterat mitt inlägg.
Ett smakprov:

”Martin förfestar med sprit och porrfantasier, och sedan står han där ensam i baren
och ser med trånande blick över lokalen där ”fittorna är som maneter på västkusten.
De finns överallt.”
Det måste kännas jobbigt för dig Martin, att alla de här fittorna är ouppnåeliga för dig,
för hur kåta vi än blir så kommer vi Game Girls inte att välja dig.

Det är riktigt sorgligt när pojkar över 30 fortfarande försöker hävda sig som förvuxna tonårspojkar,
när de fastnat i utvecklingen och aldrig förstått vad det innebär att växa upp till en vuxen man.
De tror det handlar om att blåsa upp sig, påstå att de ”har värsta ribban” och ”knullar allt som rör sig”.
Som om det skulle vara en bragd att man är så fruktansvärt desperat efter sex att man tar vem som helst
för att få känna lite värme!
Det är just för att det finns juveniler som Martin där ute som Game Girl behövs,
just för att vi, när vi är kåta och tar oss ett fem i tre ragg, inte ska hamna med ett drägg som Martin.
En sådan som snackar stort men när det väl kommer till kritan undrar man om den är inne än.”

Det är möjligt, Sara. Men det är inte jag som är singel i alla fall.

Ni har väl inte missat att jag
har en fanblogg?

Och den drivs inte av en fuktig
fjortis som kastat slut på sina
veckodags-trosor,
utan av en intellektuellt knivskarp norrbottnisk karlakarl
som kastar upp tomma snusdosor på scen.

JonasA är inte bara en läsare,
han är Läsaren.

Ni ska veta att jag har blivit älskad
av läsare – ibland på gränsen till en osund dyrkan.
Men alla, förr eller senare, överger mig.
Det slår aldrig fel.
Förr eller senare kommer jag att skriva något
som sårar er, som får er att tycka att
jag är idiot, en tönt, en nolla.
Och så försvinner ni.
Jag har förlikat mig med den tanken:
att jag har er alla till låns.

Förutom JonasA.
Han finns med från början,
han kommenterade mina första stapplande steg
på Norrbottens-Kuriren.
Och sedan dess bor han inackorderad på bloggen.
Han är den enda jag tillåter möblera om,
tycka till om inredningen.
 
Jag har inte hittat hans ömma punkt,
jag har inte lyckats kliva över hans tolerans tröskel.

Och någonstans vet jag att den dagen
JonasA slutar läsa, är det för att det är
dags för mig att sluta skriva.

Läser om en självutnämnd raggninsexpert,
Sara Starkström, som reser runt land och rike
och lär tjejer att ragga. Hon har till och med skrivit
en bok om det. Att Sara själv är singel förstår man
när man läser några av raggningstipsen hon lär ut –
bland annat istricket.  Jag återkommer till det.

Men först vill jag uttrycka min förvåning över att det finns
så stor okunskap bland tjejer om hur vi funkar.
Innan ni raggar, måste ni förstå vad det är för djur ni jagar.

Ni ser en snygg ensam man vid bardisken.
Vad vet ni om honom? Hur tänker han? Vad vill han?
Det ska jag berätta för er.

Den mannen har laddat hela veckan för den här kvällen.
Innan han kom till baren, förfestade han med sprit och fantasier.

Och bakom det uttryckslösa ansiktet är det man som
drömmer om att avsluta kvällen med dask på stjärten
och porrfilmssprut (det vill säga i svanken eller i munnen).

Han är övertygad om att det finns två sorters
kvinnor på krogen: De knullbara och de andra.
Nu, strax före stängning, har alla förflyttat
sig till första gruppen.
Ju hårdare ribban står, desto mer sänker han den.
Du kanske inte märker det, men när han tittar ut
över lokalen är fittorna som maneter på västkusten.
De finns överallt.  

Han skulle kunna blunda och plocka ut dig på måfå,
han skulle acceptera om du hade lottats ut att bli hans
knullpartner.
Du kan inte misslyckas. Du är en hungrig lejonhona
och han är en antilop med skadade ben.
Hugg i med tänderna!

Så du samlar mod och går fram till honom.
Han tittar på dig, som ett djur med djup dödslängtan.
Kvällen är räddad. Middagen är serverad. Varsågod.
Men vad gör du då?
Du plockar fram en isbit. Ja, en isbit.
Och drämmer till den med full kraft på bardisken,
mitt framför nosen på den förvånade antilopen.
-Nu är isen bruten mellan oss, säger du triumferande.
Qué? Är du dum i huvudet?
-Det vet jag inte, men nu förstår jag varför det blev
så kyligt mellan oss, säger han som rest sig på nio.

Du rusade fram till antilopen, du hade honom omringad,
han hade kapitulerat och nöjsamt förlikat sig med att
bli uppäten. Men istället för att sätta tänderna i honom
ger du honom en protes. Nu joggar han snabbt ifrån dig.

Istricket, är ett av många idiotiska råd som Sara, i sin bok Game Girl,
ger ”blyga tjejer” som har svårt att ta för sig.
Jag vet inte om hon har tänkt skriva någon uppföljning,
men jag kan ge henne några nya raggningstips.

Det är till exempel jätteroligt att slänga en kil
på bardisken, blinka med ögat och säga till killen
”ska vi kila hem till mig?”.

Ha ha! Kul, va?

Eller om man söker ett stabilt förhållande kan
man banka fast kilen i bardisken och ”kila stadigt”.

– Åh, han verkade tycka att det var så roligt!

– Fick du ligga då?

– Nä, men nästa vecka ska jag lägga fram en strypsnara
på bordet och säga ”jag tror du och jag borde hänga ett tag”.
Det kommer han inte kunna motstå!

Samson hade fel –
det är inte styrkan utan fåfängan
som sitter i håret.

Vad är det vi automatiskt kollar
efter när vi går förbi en spegel?
Att ögonen behåller samma proportioner
som i morse?
Att vi inte tappat en näsborre?
Att våra ögonbryn inte växt ihop under natten?

Nej, det är frisyren.
Därför hatar jag frisyrer –
de gör mig mer fåfäng än jag redan är.
Om en frisör frågar mig vad jag
vill ha för frisyr, springer jag ut därifrån.
Frisyr låter som något som måste
underhållas, vårdas, fönas, stylas.

Jag är stolt över att inte dragit
en kam genom mitt hår sen tonåren.

Eftersom jag är så rädd för att
frisören ska löpa amok på mitt huvud
brukar jag lumpensnagga mig.

Det är inte snyggt, men tryggt.
Jag behöver inte tänka på från vilket
håll vinden blåser, hur jag lutar huvudet
mot kudden eller gå omkring som en spagge med en
kam i fickan.

Jag är frisyrlös, det är en slag kontrollerad
anarki på huvudet – där hårstrån kan
spreta åt alla håll utan att det rubbar
balansen.

Idag, efter många veckors velande,
tog jag mig till frisören.
Velig, därför att jag inte tänkte
klippa mig så kort.
Min rädsla var att den gnutta frihet
jag gav frisören skulle missbrukas.

Och att jag skulle för första gången få en frisyr.

Men han lyckades.
Så här blev min frisyrlösa klippning –
neutral och oföränderlig.
Perfekt!

Enligt Newsweek är Finland det bästa landet i världen.
Jag borde egentligen inte uttala mig om det,
har aldrig varit i Finland.
Att besöka Finland känns lika lockande som
att åka på en solsemester till Polen.

Men klart man ändå har en uppfattning om finnar.
Man ser de omkring sig.
Och jag känner folk som har pratat med finnar.
Det är inga roliga människor det.
Och de är även rikt förekommande i statistiken.
I brottsstatistiken, givetvis.
Men det får man såklart inte prata om.

Som att Lasermannen Jr var finlandssvensk –
nä, det är bara de modiga journalisterna på Flashback
som skriver om det.

Det är ännu en obekväm sanning som PK-media håller
käften om: att finländsk sisu är oförenlig med
svensk måttfullhet.

Vi har faktiskt gott om exempel på finnar
som fått snedtändning på sin sisu – sitt jävlar anamma –
och ställt till med kalabalik i Sverige.

Den finländska tragedin innefattar inte bara
Lasermannen Jr, som överskred sin tilldelning
på jaktkvotflyktingar –
vi har ju också Juha Valjakkala och Marita.
Och Mark Levengood och Arja Saijonmaa.

Alla har på sitt sätt varit väldigt våldsamma,
misshandlat och gjort hederliga svenskar
(och utlänningssvenskar) ledsna.

Nä, fy fan.
Hellre tusen pormaskar i ansiktet
än en finne i hälarna.

Och vi ska faktiskt vara tacksamma att ingen
större tragedi inträffat!

Vi pratar ändå om ett helvetiskt temperament som
legat och jäst i bastuvärme under generationer –
snacka om tickande bomber! 
 
Tänk om de får för sig att slå ihop sig med muslimerna?
Kan ni tänka er den potentiella faran i en sån rörelse?

Al Qaida i all ära, men kan ni tänka er något mer
radikalt än en blandning av finländsk jävlar anamma
och islamistisk jihad?
En massa iislaamiister som ränner omkring
dyngraka med en sprängladdning på magen?

SÄPO skulle få ett jävla jobb att övervaka
alla nya potentiella terrormål.
IOGT-NTO skulle få gå under jorden och
polisen skulle få skärpa bevakningen vid
restauranger utan utskänkningstillstånd,
systembolag som har lördagsstängt och
preventivmisshandla A-lagare med mer
än 100 ml vätska i flaskan.

Vem ska betala för det?
Vad kostar egentligen alla de här pigmentlösa
kulturberikare Sverige?

Jag tycker att vi skickar notan till Finland,
som blivit världens bästa land genom
att skicka sina sociala avarter till Sverige.

Ni kan läsa dagens krönika här

Här flyter livet på. 
28 grader och en lunch-asado.
Ni då?

Abortfrågan har varit den argentinska
feminismens (och inte bara den argentinska)
största fråga.

Det genomförs i Argentina mellan 500.000
och en miljon illegala aborter om året.
Och det är också största anledningen
till den höga mödradödligheten (30 procent
av dödsfallen är abortrelaterade)

Efter årtionden av kamp har man vänt
opinionen, starkt påverkad av katolska kyrkan
och religiösa grupper, till sin fördel.
Idag är flertalet av argentinarna för
en förändring av den rådande abortlagen
från 20-talet.

Den argentinska abortlagstiftningen är
makaber. Det finns bara två sätt som en
abort blir laglig på:
– Om kvinnans liv är i fara
– Om en handikappad kvinna blivit våldtagen.

Imorgon är en historisk dag,
ett sjumilasteg i den långa marschen
mot ett jämlikare samhälle.

Då ska legaliseringen av aborten
debatteras i den argentinska kongressen
för första gången.

Även om det fortfarande finns en lång väg
att gå är det fundamentalt att debatten
förflyttar sig från gatan, från de sociala organisationerna
och slår rot i den politiska maktens centrum. 

Det kommer att bli våldsamt.
Kyrkan har slickat såren efter den svidande
förlusten tidigare i år, då Argentina –
som första land i Latinamerika – tillät
samkönade äktenskap, och har lovat hård strid
i den här hjärtefrågan.

Det är det som gör den här debatten
så oerhört spänd – för såväl kvinnorna som kyrkan
är aborten den Stora Frågan.
Rätten till självbestämmande, för kvinnorna.
Rätten till liv, för kyrkan.

Många demonstrationer har slutat med våldsamma
incidenter och ju närmare legaliseringen vi kommer –
för det är bara en tidsfråga – desto mer spänt
och känsligt kommer det att bli.

Striden är långt ifrån över,
men imorgon börjar det slutgiltiga slaget.

I förra lektionen pratade vi om argentinarnas
komplexa relation till Gud.
Hur vi slentrianmässigt åberopar Herren
i tid och otid.

Men det finns ett tillfälle då argentinarna
inte tvivlar på Guds närvaro, då vi ödmjukt
faller på knä inför Guds storhet,
då vi inser att han ändå försökt skippa rättvisa. 

Kanske är det för att kompensera för så många
år utan en VM-titel i fotboll, kanske har Han dåligt
samvete för att han gav engelsmännen en ö
en lätt bredsida från vår kust, möjligtvis mår han
lite dåligt för att han kallade hem Che Guevara
alldeles för tidigt –
grejen är att Han utförde ett mirakel under
de argentinska lakanen.

Han gjorde männen virila och ständigt villiga
och kvinnorna kåta och tacksamma.

Vi kanske inte har lika hög BNP per capita
som svenskarna, men ni har å andra sidan
inte lika många orgasmer per capita som
argentinarna.

Och vad är viktigast:
En extra peng i din ficka
eller mer fitta i din säng?

Just det.
Därför tar argentinarna tacksamt emot
hans mirakel, gärna varje kväll.

Och att ha sex i Argentina heter därför
”verle la cara a Dios”, att se Guds ansikte.

Det anses också vara vanligaste
anledningen till dåligt humör i Argentina:

Ey, que te pasa!?
Hace mucho que no le ves la cara a Dios?
Vad är det med dig?
Har du inte sett Guds ansikte på länge?