Man är inte en riktig cordobés,
förrän man doppat sig i någon
av bergsfloderna, som ringlar sig
som blodådror på en spänd överarm.

Här är Federicas dopbad för elva år sen.
Jag har bilden på mitt skrivbord.
Älskar den.

Bara 30 min från Córdoba finns bergen.
Las Sierras de Córdoba.
En oas. Älskar att vara här.
Tyvärr kan jag inte förmedla fågelkvittret,
ni kan inte förstå hur floden låter bara 50 meter
från huset eller hur gott hembakat bröd luktar,
när det rest på hästrygg.

Men ni kanske kan förstå hur avslappnande
och inspirerande det är byta ut den urbana skrivmiljön
mot det här:

Bakgrund

Utsikt från terrassen.

En bagare bakar en text.

En skribent köper hembakat bröd.

Idag är jag gästbloggare. Det är en ära.
Min utlovade teori om julgranen, den mest kompletta av dem alla
kan ni läsa här, på Boppenbloggen där den kloke JonasA håller till.

Håll i er, ni kommer aldrig läsa en mer komplett teori. Om något.

Här har ni början:

Har ni tänkt på varför det oftast är män som väljer granen,
men kvinnorna som smyckar den?

Nä, det har ni nog inte.

Julgranen är en ordlös dialog mellan könen och inom socialklassen.
Att tolka den komplexa dialogen är grananalytikernas uppgift.

Det är ingen nyhet att se granen som en fallossymbol.
De feministiska konspirationsteorierna har fått oss att se penisar
överallt. Förutom i just kuken, där ska vi nämligen se en slavpiska.

Men ingen – hittills – har fördjupat i hur människan projicerar
sin komplexa sexualitet på just julgranen.

Så. Varför är det männen som köper granen?
Och kvinnan som smyckar den?

När mannen köper granen säger han till världen:
Så här uppfattar jag min sexualitet eller så här
vill jag att min sexualitet ska uppfattas.

När kvinnan smyckar granen, rättar hon till den bilden.
– Jo, jo, så stor är du inte, här klipper vi av grantoppen.

Så långt skulle man kunna säga att en stor och rikt utsmyckad gran
symboliserar ett rikt sexliv.
Men innan chilenarna börjar jubla och slå sig för bröstet, vill jag
klargöra att bilden är mycket mer komplex än så.

Läs resten här

Jag känner mig ibland ohederlig
när jag marknadsför Argentina.

Som en bilförsäljare,
som försöker pracka på er en gammal kärra.

Argentina är en Dodge från 60-talet
med modernt, sportigt och charmigt chassi.

För under ytan…

Just nu har vi energikris till exempel.

Jag klargör för mina bortskämda svenska läsare –
”energikris” betyder inte att vi är dåliga
på att slå om till miljövänlig el.

Energikris innebär att elbolaget inte investerat
ett skit på 40 år och nu håller elnätet på att
kollapsa.

Så för att kunna säkra elförsörjningen i staden,
slår elbolaget av elen 6 timmar om dagen.

Tre timmar på dagen och tre timmar på kvällen,
På så sätt blir maten halvdålig,
men behöver inte kastas.

Men att inte kunna sätta på AC:n eller en jävla fläkt
när det är 36 grader varmt utomhus är traumatiskt.

Det känns som att bli innebränd i en gammal Dodge.

Kanske är du redan en sån tönt
som går omkring med en Che Guevara-tröja
utan att veta vad han stod för.

Kanske är du ett kommunistiskt samlingsfreak,
som har Kapitalet med Lars Werners autograf
på omslaget som främsta samlingsobjekt.

Kanske är du bara en sportfåne som
älskar att samla på udda fotbollströjor.

Hasta la victoria siempre! Till segern alltid!

Vilka ni än är,
så här får ni en unik möjlighet
att revolutionera er samling!

Den enda officiella Che Guevara
fotbollströjan i världen!

Bara här på bloggen!

Norr om Córdoba, finns nämligen
”Club Atlético Ernesto Che Guevara”,
den enda fotbollsklubben i världen
som öppet hyllar gerillahjälten.

Så missa inte möjligheten
att få all uppmärksamhet på läktaren på
nästa fotbollsderby!

Eller varför inte ha den för
att ragga rödstrumpor på
Ung Vänsters nästa medlemsfest!?

Så, hur mycket är ni beredda att betala
för att vara coolast i stan?

Här kan ni läsa min första krönika på Aftonbladet Debatt:

Vi lever redan i ett sverigedemokratiskt land.

Så. Nu är debuten överstökad. Skönt.

Nu jobbar Sverige en timme för Haiti.

Resten av året jobbar Haiti för oss.

Utbrändhet.

Modesjukdom, som slog igenom vid sekelskiftet.
Sjukvårdens sushi.

När jag bodde i Sverige fanns inte det ordet.

Det var bara när man spelade brännboll
som man kunde bli utbränd.

Men det är klart, det har gått 14 år
och nu finns det tydligen en vägg som var och varannan
svensk springer in i.

Kan man inte gå runt den?
Ser Mora Träsk framför mig:

vi kommer till en vägg…
vi kan inte gå under den,
vi kan inte gå över den,
vi måste ju gå in i den!

Jösses, det låter ju riktigt korkat.

Nä, jag blir misstänksam varje gång jag
hör att någon är utbränd.

– Gud, jag är så otroligt utbränd!
– Men du har väl aldrig jobbat?
– Nä, som tur är. Det hade varit helt omöjligt!

Jag menar, har det hänt något speciellt de senaste åren?

Har ni fått färre semesteveckor?
Längre arbetsdagar?
Obetald övertid?
Kortare tvättider?

Eller är det så att när väl diagnosen kom,
började alla känna efter om de hade symptomen?

– Åke, jag orkar knappt gå upp. Kan det vara utbrändhet?
– Sov för i helvete, klockan är fyra på morgonen!

Utbud och efterfrågan, ni vet.

När utbrändhet dök upp på menyn,
ville helt plötsligt alla ha ett smakprov.

Vi började helt enkelt känna efter alldeles för mycket.

Snälla, säg nu inte att ni jobbar för mycket.

En argentinsk taxichaufför kör 12 timmars pass.
Minst.

Han får se ungefär fem svåra trafikolyckor varje dag.
Han diskuterar med sina passagerare och lever med
den ständiga rädslan att bli rånad.
Dessutom har han aldrig växel. Inte kul.

Vad gör han när han kommer hem?
Duschar och går och lägger sig?
Dricker kaffe och klagar på livet?
Ställer sig på balkongräcket och skriker
”Åh, jag är sååå utbränd!”?

Nä, han sätter på sin fru.

Enligt oberoende undersökningar tillhör han
nämligen den yrkesgrupp som har mest sex.

Vi ser utbrända människor söka förgäves efter hjälp
på Försäkringskassan.
Vi vet också att 70 procent av svennarna har dåligt sexliv.

Finns det ett samband?

Det kanske är dags att vi alla ställer oss frågan:

Har Sverige blivit ett land där man
klagar för mycket och knullar för lite?

Den argentinska tidningen Clarin har i dagarna
publicerat en undersökning om hur argentinarna
värderar sitt sexliv.

26 procent är fullständigt nöjda.
56 procent är hyfsat nöjda.
18 procent är missnöjda.

Argentinarna är naturligtvis chockade att bara var femte
upplever sitt sexliv som himmelskt.

Men de skulle säkert må bättre om de visste
hur svenskarna värderar sitt sexliv…

I höstas gjorde Wendela en enkät om exakt samma sak.
70 procent svarade att de hade dåligt eller inget sex alls.

Det är naturligtvis intressant att analysera de här siffrorna.
18 vs 70 procent.
Det är stor skillnad. Även om man räknar med felmarginalen.

Har ni någon förklaring?

Försök inte nu med “vi vet inte hur undersökningarna gjordes”.

Ni kan finputsa siffrorna men ni kan inte sopa den stora frågan
under mattan:

Varför knullar ni så jävla dåligt!?

Varför är de två patetiska och meningslösa blockljusen
det enda som brinner i er sängkammare?

Skyll inte på barnen! Det föds fler barn i Argentina
än i Sverige!

70 procent missnöjda svenskar!

Med all respekt för Försäkringskassan, A-kassan,
finanskrisen och Sverigedemokraterna… jag tror vi har missat den stora valfrågan.

Vi måste börja prata om det här i bloggen.

Vad tror ni?

Jösses, vad stressigt det är att vara krönikör!
Ser ni hur jag lider?
Hade jag vetat det, hade jag bett om mer pengar.

Imorgon är bloggen tillbaka som vanligt.
Måste bara vila lite till. Är rädd att gå in i väggen.