Rosita, mitt hembiträde, har blivit vräkt.
Först från sitt eget hus, nu från ett garage
med torrdass som hon hyrde.

Hon bad att få sova i min trädgård,
så hon slapp sova på en parkbänk.

Det gick såklart inte.

Nu har jag hennes möbler i min trädgård
och hennes sorgsna skepnad i mitt hus.

På dagarna hjälper jag henne att leta bostad,
på kvällarna hindrar jag henne från att ta självmord.

Idag ska jag pyssla om henne speciellt,
på enda sättet jag kan:

Jag har köpt en god matambre (köttbit)
och rött vin.

Rosita har alltid velat att jag grillar för henne –
kan inte tänka mig en bättre dag för det.

Kan man gilla porr och vara feminist?

Jag får ibland frågan om jag är feminist
och jag vet inte vad jag ska svara.

2009 var ett bra år. Många fina minnen.

Argentinska vännerna. Älskar dem.
Riktiga socialister. Aktivister.
Inte den utvattnade svenska soffliggar-vänstern.

Svenska vännerna. Älskar dem.
Från när byxorna hade gräsfläckar
och inga problem var större än att de kunde
lösas från straffpunkten.
Att träffa dem är ett måste under mina
somrar i Sverige.

Vila. En vecka utan dator på en grekisk ö, efter hårt sommarjobb.
Kärlek, mat och vila.

Fotboll. Bylinebild för Aftonbladet.
Märks det att jag försöker hålla tårarna tillbaka?
Vi har precis förlorat mot Brasilien. Hatar Brasilien.
Men jag fick se min Gud, Maradona.
Ett minne för livet.

Svensk sommar.
Där är dom. De ezpeletanska kullarna.
Från svanken ser de ut som svenska fjäll.
En svag utbuktning på horisonten.
Men låt er inte luras, det är inte karga fjäll.
Utan vildvuxna, som att det skulle växa regnskog i Abisko.

Jag har en dålig nyhet. Tråkig.

Vet inte riktigt hur jag ska säga det här.

Men ni.

Ni som vill kasta ut mig ur landet.
Ni med signaturer som ”En som hatar”, ”Blågul stolthet”,
”SD2010”.

Ni som tycker jag är ett äckel,
en jävla blatte, en mammaknullare.

Ni som vill göra tvål av mig.

Sätt er ner.
Jag har något jag måste berätta.
En sorglig nyhet:

Ni kommer få se mer av mig –

Nu är jag också krönikör på Aftonbladet Debatt.

Jag beklagar.

Haiti. Stackars Haiti.
Alltid Haiti. Jävla Haiti.

Hjälp till.

Trots att det inte dog svenskar.
Trots att ni inte brukar semestra där.

På tal om naturens sammansvärjning
mot svaga och utsatta…

Jordbävningen på Haiti är fruktansvärd.

Läkare utan gränser är där:

Sms:a LIV till 72 990 (50 kr)

Läkare utan gränser är den bästa
hjälporganisationen som finns.

Jag ger pengar till Rädda barnen,
men ska byta till Läkare utan gränser.

Jag vill inte betala höga chefslöner längre.

PS. Jag vill jättegärna att ni addar mig på Facebook.
Men berätta vilka ni är, skicka en rad. Det är trevligare, tycker ni inte?

Jag trodde det skulle vara lättare.

Kameran är alltså i ögonhöjd,
det är så här argentinare ser ut
om man tittar på dem 186 cm ovanför marken.

Pygmeer (framförallt de två framför mig).

David var nära. Det räcker.

Han vill att jag skriver ett inlägg
om ursprungsbefolkningen i norra Argentina.

Jag ska göra det.
Men du får vänta lite. Det kräver lite tid.

Ni ska få resa med mig till norra Argentina.

Ibland är naturen grym.
Den agerar med skadeglädje.

Man ser det på gatan.

Människor som blivit gängknullade
av det biologiska urvalet.

De har diabetes, är plattfotade
och har flottigt hår.

De har dyslexi, finnar
och har kronofogden efter sig.

De är färgblinda, överviktiga
och har binnikemask.

Det är som att när naturen väl börjat
pilla på någon med sina smutsiga fingrar
kan den inte längre sluta.

Varför blir det så?
Varför fördelas olyckan så orättvist?

Man får känslan av att det är
en genetisk sammansvärjning
mot de svaga och utsatta.
 
Titta på den här vovven som jag plåtade i
Catamarca i norra Argentina tidigare i år.

Är det en ras?
Eller ett makabert skämt?

Det känns som om hela DNA-kedjan
konspirerat mot den stackars hunden.

Som om hela hundens arvsmassa
vore fylld av svart humor.

Hela naturens nemesis
riktad mot en enda stackars jycke!

Ok, titta noga på den här bilden.
Det är något speciellt med den.

Något man inte skulle se i Sverige.
Vad?

Så, gissa nu.

Vinnaren får välja vad nästa blogginlägg ska handla om
(gärna svårt och roligt)

Titta noga på bilden.
Ser ni att det saknas något på mig?

En kroppsdel?

Just det. Stjärten.

Ni vet att jag håller på att deppbanta.
Har redan gått ner sju kilo och tänkte deppbanta tio till.

När jag ser ut som Iggy Pop ska jag bli lycklig igen.

Men jag är rädd för vad som ska hända med stjärten.
Den är i nuläget inte större än Monaco på en världskarta.

Och det är rätt konstigt.

När jag går upp i vikt är stjärten det sista som fylls på
men när jag går ner är röven det första som försvinner.

Hur kan det vara så?

Det är som att stjärten är min kropps arbetarklass.
När man ska strama åt, går man genast dit.
Och när överflödet ska fördelas, måste man vänta på
att det rinner över – vilket det aldrig gör.

Det känns som att naturen har något personligt mot min stjärt.
Den borde inte hämta kilon därifrån,
det finns mycket mer välbärgade kroppsdelar.

Jag menar, bara rakt över skulle den kunna ta några hekto
utan att det märks någon skillnad.

Eller ta från magen, kroppens girige Wallenbergare!.
Jävlar vad det ska mycket till innan den släpper ett hekto ifrån sig!
Och så fort en asadobit inte förbränns är den där och roffar åt sig!

Men nä, det är rumpan den vill åt.
Elakt. Det är som att råna en uteliggare.

Jag fantiserar om en snygg negerstjärt.
Sån som 100-meters löparna har.
Vilken pondus! Vilken stolthet!
En socialistisk revolution som tänjer byxorna!

Hur fan kan de få till såna rövar!?
Får svarta bäbisar bakpulver istället för barnpuder på stjärten?

För mig är det en omöjligt utopi.
Det spelar ingen roll hur mycket skrot jag lyfter.

Jag skulle kunna springa 100 meter på fem sekunder.
Men stjärten skulle fortfarande korsa mållinjen
samtidigt som bröstkorgen.

Här har ni förresten förödelsen från en annan vinkel:

Ser ni hur vilsna fickorna ser ut?
De hittar inget att krama åt, ingenting att vara ficka mot.

Min dotter klagar på att jag använder byxorna som tonåringarna –
ni vet, så långt ner så att halva kalsongerna syns.
Jag försöker förklara att jag har ingenting att hålla upp dem med.

Nä, ska jag fortsätta rasa i vikt, får jag nog rita dit
springan ordentligt, så jag vet vad jag ska sätta på toasitsen.

Borde kanske inte klaga, när det kommer till kritan ska ju en stjärt vara funktionell.
Och jag har ju fått behålla hålet.

Eller hål och hål… jag börjar undra om det egentligen
inte är en punktering.

/M

PS. Jag lovar, det här är sista inlägget som handlar om röven!

Jag har alltid varit svag för civil olydnad.
Framförallt andras civila olydnad.

Själv är jag tyvärr inte ens hälften så modig i verkligheten
som när jag skriver.

Men jag vet att jag skulle vara en bra civil olydare (?),
jag skulle vara kreativ, hitta på nya och spännande upptåg
hela tiden.

Inte krama träd. Inte kedja fast mig utanför ett kärnkraftverk.
Inte bränna däck i en korsning.

Nä.
Jag skulle vilja göra något annorlunda.

Annorlunda.

Som subcomandante Caca (bajs).

Låt mig berätta om honom, bajsmarodören
som härjade på Lundellska skolan i Uppsala under
mina gymnasieår.

På Skrapan, som skolan kallas, hade lamporna på toa sådana där
runda plastkupoler man kunde skruva bort.

Någon gång under hösten började Subcomandante Caca
att skruva isär dem, bajsa i dem och skruva tillbaka dem.
Han (hon?) glömde aldrig att tända lyset, så att det kunde ligga
och jäsa.

Det var fruktansvärt. Lukten var olidlig. Eleverna vågade knappt
gå in på toa, rädda att möta Cacas avföring, som ringlade sig som Zorros ”Z” på taket.

För att det fanns ett politiskt budskap bakom, hade jag inga tvivel om.
Vandalism, skrek myndigheterna. Äckel, skrek eleverna.

Jag var fascinerad.
Subcomandante Caca lämnade meddelanden.
Han hade en dold agenda, ett krypterat manifest i ändtarmen.

Ingen visste vem han var. Det enda man med säkerhet kunde
fastställa var att han hade en väl fungerande matsmältning.

Under vissa perioder, verkade det som att han hade lagt ner sina vapen.
Men när man minst anade det, gick man in på toa och kände med en gång
att han hunnit före.

Ur högtalarna uppmanade rektorn subcomandante Caca att sluta.
Han bönade och bad, han sa att han skulle tänka på de stackars eleverna,
på de stackars städerskorna som var tvungna att göra rent hans
ideologiska nedsmutsning.

Men inget bet på subcomandante Caca.
Kanske visste han att en revolution kräver offer.
Kanske visste han att blomdofterna finns på andra sidan kampen.
Kanske.

Jag undrade, kommer han någon gång avslöja sitt mål?
Kommer han kanske ställa krav för att lägga ner sin terrorverksamhet?

– Gratis lunchkuponger och MVG i matte åt arbetarklassbarnen!

Han gjorde aldrig det.
Någon gång på senhösten började verksamheten minska i intensitet.
Inte doften, inte doften! Den behöll sin ursprungliga stickande karaktär.

Kanske hade han hoppats att upproret skulle sprida sig.
Att massorna skulle ta över, upprepa och skapa en rörelse som
kastade omkull hela det kapitalistiska betygsystemet.

Men massorna förstod inte honom.
Och jag själv hatar att bajsa på offentliga toaletter. 

Någon gång under nästa termin var sista gången vi hörde
av subcomandante Caca.
Då angrep han handikapptoan.
Subcomandante Caca var då en slagen man, en desperat revolutionär
som tappat riktningen. Som så många tidigare.

I Sverige får man inte angripa handikappade, det visste till och med jag.
Där förlorade han sitt sista folkliga stöd.

Men du, subcomandante Caca, vart du än finns:

I min förstoppade tysthet har jag alltid vetat
att bakom din äckliga manifestation fanns en dröm
som luktade rosor och lavendel.

Se det här inlägget som en sen och kärleksfull hyllning
till den drömmen.

En smygfjärt i din ära.