När jag kom tillbaka till Argentina vägde jag 86 kilo.
Måste ner i vikt, sa jag mig själv.

Tre veckor senare är jag nere på 79 kilo,
harmoniskt distribuerade på 186 cm.

Bra, va? Är ni imponerade? Vill ni veta hur jag gör?

Ok, jag ska berätta.

Jag kallar det komma-tillbaka-till-verkligheten-dieten,
alternativt omställningen-tar-kål-på-mig-dieten

I den här dieten får man äta precis vad som helst. När som helst.

Förra veckan drog jag t ex i mig ett halvt kilo glass.
Igår åt jag kyckling och pommes.

Men här kommer hemligheten:

Kycklingen var det första jag åt på två dygn.
Bra, va?

Så med all respekt för Atkins, GI-metoden,
banandieten och pillerbantningen:

När det kommer till att gå ner i vikt,
finns ingen bättre metod än en gammal, hederlig…

depression.

– Hej vargen
 
– Sho
 
– Hur är det?
 
– Jobbigt, du vet. De e fett med aina – snutar – överallt nu.
 
– Jo, jag har hört det. Vet du varför de jagar er?
 
– Svargdemokraterna snackar massa jiddrish.
Säger att vi dödar hundar, vi dödar får, vi dödar renar, vi dödar älgar.
Jag svär, hade Palme blivit skjuten i Norrland, hade
aina sagt att det var vi som döda honom!
 
– Men stämmer det inte att ni dödar djur?
 
– Kompis, vi är rovdjur. Klart man shålar ibland ett får,
eller en ren. Vi är hungriga, vad ska vi göra?
 
– Är det bara ni som gör det?
 
– Nej, alla rovdjur gör det. Men dom hatar oss, de golar till aina
och säger att det var vi, att vi halalslaktar renarna. Värsta jiddrish.
 
– Kan ni inte äta annat?
 
– Vad ska vi äta? Svargdemokraterna vill att vi ska äta bärplockare, men bara de som är gula och har sneda ögon.
Jävla idioter, jag säger, vi är färgblinda och ser dåligt! Vi märker ingen skillnad.
Dessutom är bärplockare fett keffa, går inte att käka.
 
– Men svargdemokraterna säger att ni angriper hundarna?
 
– Jiddrish, bara jiddrish. Vet du vem som dödar hundarna,
det är aina själv som skjuter dom. Jag svär, de siktar sämre än Hamas!
 
– Menar du att det är svargdemokraterna själva som dödar hundarna?
 
– Kompis, nästan dubbelt så många som alla vi i hooden!
Det borde vara vi som får jaga svargdemokrater.
 
– Menar du att du att det är jägarna som är största problemet?
 
– Nej, bilarna är värst. Jag svär på min mamma, att 95 procent
av alla döda hundar har blivit påkörda.
 
– Men varför angriper de er då?
 
– Du är bra dum du abu. Läser du Expressen, eller? Tror du aina kommer säga till bilarna att sluta köra.
Tror du de kommer säga till hundarna att sluta kaxa sig.
Det är lättare att skylla på oss och säga att vi är för många.
 
– Varför slåss ni med hundarna?
 
– De är jobbiga, de kommer och skriker saker. Svartskalle, åk hem. Du vet, hunden är svennes bästa vän, de tror att hundarna är värsta fina. Men de är värsta rassarna, precis som aina.
Jag vet inte ens vad de gör i hooden, de bor inte här. De kommer in och tror att de äger hooden.
Jobbiga som fan. Klart man lackar ibland.
 
– Men i Sverige får alla vara i skogen.
 
– Men dom tror de äger den. Aina säger att vi inte kommer härifrån, att vi ska sticka.
De hatar oss, säger att hooden är deras.
Vi vill vara ifred, men hundarna kommer och muckar. De låtsas va macho,
men så fort de får en örfil de ylar och springer och hämtar aina.
Tänk vi skulle gå och mucka med dom i sitt kvarter. Ha ha, fatta vad de skulle skita i brallan.
 
– Men är ni inte för många?

–  Vet du hur stor hooden är!? Vi är 200, vet du hur många älgar det finns? 400.000!
Du vet, de äter skott, trampar sönder och värsta skadan. Mycket cash. Men älgen är svenne,
de har värsta feta inflytande här i hooden. De behandlas som kingar.
De kollar snett, du vet. Bara för att dom finns på nyckelringar, du vet, kepsar, vykort.
De är kaxiga som fan, frågar om tyskarna vill ta bild med oss också.
Jag svär, vore de inte så stora jag skulle knulla dom.
 
–  Men förökar ni er inte för fort?
 
– Mannen, jag skulle om jag kunde! Men vet du hur sällan man ser brudar här.
Jag har inte borrat en guss på hela vintern, jag svär.
Kommer det en hund nu, jag svär, jag ska inte döda den,
jag ska knulla den.
 
– Så du menar att det bara är propaganda?
 
– När min farfar levde, var det bara han och farmor i hooden.
Han softade fett, rökte vattenpipa och hade det softish.
Då kom svennarna och sa att de måste göka, att de skulle få
bidrag om de fick barn. Du vet, bidrag… man säger inte nej till bidrag.
Farfar borra farmor så hon fick kids.
Och nu de säger vi är för många och att vi alla är kusiner med varandra.
Därför de skickar svargdemokraterna för att döda oss.
Jag fattar inte.
 
– Jag får önska dig lycka till och jag hoppas att du överlever.
 
– Insha´Allah

Om Julius Caesar skulle varit argentinare och inte
en romersk tönt, skulle han aldrig kläckt ur sig
något så lamt som “E tu, Brute?” (Även du, Brutus?”)
när hans bästis förrådde honom med en dolk i ryggen.

Om Caesar varit argentinare skulle han förmodligen sagt:

– Bruto, hijo de una legion de putas leprosas,
vos también me metiste el dedo en el orto!?

– Brutus, son av en legion horor med spetälska,
har du också kört in ett finger i röven på mig!?

Svara ärligt. Om ni nyss fått en dolkstöt i ryggen av
er trognaste medarbetare, vilket uttryck skulle ni helst använda?

Just det, jag tänkte väl det.

El dedo en el orto/culo är ett vanligt uttryck i Argentina.

Men ni måste lära er skillnaden mellan att få ett finger i arslet
och vara den som stoppar in det.

Det är nämligen väldigt stor skillnad mellan
“me metiste el dedo en el orto” (du körde in fingret i röven på mig)
och “te metí el dedo en el orto” (jag körde in fingret i röven på dig)

När det kommer till rövfingerpullning kan man alltså
vara antingen passiv eller aktiv.

Oftast är man både och i olika sammanhang.

Men försök alltid att vara aktiva.
Denna rekommendation gäller också bögar.

Låt oss börja med den passiva formen, som är den ni
mest kommer att få uppleva under er Argentina-vistelse.

Passiv:

Som ni säkert förstått från första exemplet har ett finger i röven
att göra med att bli förrådd, lurad.
Att få ett finger i röven är ett svek. En dolkstöt i ryggen.
 
En rörmokare som tar betalt men inte fixar problemet.
En byggarbetare som får låna din asador vid lunchtid
och ändå skiter i att komma i tid dagen efter.
En polare som berättar vidare en hemlighet.

Är sveken större brukar man ersätta fingret med kuken.
Desto djupare man blir påsatt, desto värre är sveket.
“Me la puso hasta el pecho”, ”Han körde upp den (kuken) ända upp i bröstet”, är ett väldigt allvarligt svek.

Hur ska ni veta vad det är ni fått i stjärten och hur djupt in det sitter?

Några referenser:

Taxin från flygplatsen tar för mycket betalt: Ett finger.
Den trevliga väskbäraren snor ditt pass: En kuk
Din fru sticker med tangoläraren: En kuk ända upp i bröstet.

Jag rekommenderar er att smörja in stjärten innan resan:
något kommer ni med all säkerhet få i er.
Kan ni hålla er till fingrar ska ni vara nöjda. 

Aktiv:

Att vara aktiv, meter el dedo en el orto, betyder inte –
som man skulle kunna tro – att det är man själv som förråder
någon annan.

Nej. Det är att avslöja sveket, lurendrejeriet, helst i planeringsstadiet.
Och hämnas!

Att stoppa in fingret i röven på någon har alltid en bitterljuv smak,
svekets beskhet och hämndens ljuva sötma.

Att vara fingerpullare är alltid positivt.
Oavsett hur hårt man tar i.

För på något sätt är det som att den första oförrättelsen
rättfärdigar ett oproportionerligt svar.

– El boludazo de Pedro le dijo a mi mujer que yo miraba otras minas,
pero le metí el dedo bien en el orto: Me cogí la suya.

– Idioten Pedro sa till min fru att jag kollade på andra tjejer,
men jag körde upp fingret i röven på honom: Jag satte på hans fru.

Den här argentinska finger-i-röven-teorin har exporterats med
framgång.

Israel, till exempel,  använder den i sin utrikespolitik.

– Hamas sköt fyrverkerier på oss igen,
men vi körde upp fingret i röven på dom: vi bombade Gaza!

Även den svenska regeringen har inspirerat sig i finger-i-röven-teorin.

– Några lata arbetslösa ville inte jobba,
men vi körde upp fingret i röven på dem: Vi sänkte A-kassan för alla!

Men den här argentinska teorin har även haft stor inverkan
inom de sociala vetenskaperna, främst sociologin.

Finger-i-röven-teorin gav en helt ny tolkning
till vad som får människor att enas och hålla samman i samhällen –
ett gammalt omtvistat ämne inom sociologin.

Liberalerna har menat att sammanhållningen är harmonisk,
marxisterna att den är konfliktartad och klassbetingad.

De argentinska teoretikerna kunde däremot visa att människor
håller ihop i samhällen därför att medborgarna har så många fingrar i röven på varandra
att de helt enkelt sitter fast.

Eller som de själva brukar säga:
– Vi körde upp ett finger i röven på både liberaler och marxister.

En inbjudan till sverigedemokraterna.

Mejla mig gärna, berätta era åsikter.

Jag lyssnar. Är nyfiken. Och diskuterar gärna.
Men inte här. Inte här. Bloggen är… bloggen.

Men!

Om ni skriver gör det med namn och efternamn,
och med telefonnummer.

Så står vi på samma ställe. Känns rättvist.

Jag vill prata med folk som står öppet för sina åsikter.

Mejla hit:

martinhezpeleta@hotmail.com

Och ni har mitt löfte om att jag inte publicerar era namn.

Hola amigos!

Välkomna till ännu en termin på Martin Ezpeletas
argentinska språkskola, den enda som ger er ett språkligt
kamouflage när ni reser till Argentina, landet med flest
svordomar per capita i världen.

Jag vill inleda med ett litet introduktionssamtal
för nytillkomna elever, som kanske inte vet vad som väntar dem.

Ni som varit med ett tag, vet att ni inte kommer att lära er
meningslösa parlörer eller att böja verb.
Ni kommer inte lära er att fråga om vägen till Plaza de Mayo,
eller priset på charterflyg till vattenfallen i Iguazú.

Det här är inte Lonely Planet.
Lonely Planet me lo paso por el culo (vi återkommer till det).

Här kommer ni lära er att skjuta skarpt, att aptera explosiva uttryck,
och tjuvkoppla sladden mellan själ och mun.

För argentinskan är som tangon. Den är uppväxt i bakgårdarna,
i gränderna, den har utväxlats med kniv, med brustna hjärtan
och svikna löften. Den har förlösts med smärta och är uppväxt
med salta tårar och suckar som inte bottnar.

Argentinskan har ingen stubin. Den exploderar i munnen.
Den är fågelvägen mellan hjärta och mun,
och en flyktväg för själar som vill utforska världen utan censur.

Hänger ni med?

Argentinskan är svaret på ordlösheten ni svenskar drabbas av
när hjärtat brister, när själen rinner över eller känslorna tappar
fotfäste.

När ni hamrar er i fingret.
“Aj, fan, fan, fan!”

När ni hittar er fru i sängen med en annan man.
“Va fan göru!? Din, din, din…”

På det sättet kan man se mig som en språklig barnmorska,
som kommer hjälpa er att förlösa horungen ni bär inom er.

Ni betalar inte en krona för undervisningen, så ni har inte heller rätt att klaga.
Ni har bara två alternativ: läsa eller sluta läsa.

Det här är tillfället att välja.
Ni som tycker gränsen går vid “dra dit pepparn växer”  bör sluta läsa omedelbart.
Ni som drar gränsen vid “jävla hora” bör överväga det.

För när vi är klara kommer ni ha könshår mellan tänderna,
pungen kommer vara blankpolerad, ni kommer ha
spermafläckar överallt och en andedräkt som om ni hade
ändtarmen i strupen.

Är ni redo? Är ni?

För er som stannar kvar, innan nästa lektion vill jag att ni tvättar
händerna ordentligt. Och arslet också (jag vet, ni är inte vana vid det)

För nästa gång vi träffas ska vi prata om att bli fingerpullad i röven.

Igår hade jag min första bloggläsare på besök.

Jorge Orfila, argentinare bosatt i Sverige sen 30
år tillbaka, kom för sent – som sig bör –
och med två flaskor underbart vin – som sig bör.

Klockan var 21 och vi gick till Cristian, där Jorge
tog den obligatoriska idolbilden (“min fru dödar mig annars“).

Cristian beklagade sig att han inte hunnit gå till frisören.
Vi pratade politik. Cristian sa att jag var en pelotudo som
inte sagt att jag skulle få specialgäster, så hade han kunnat
lägga undan extra bra kött.
Måndag är sämsta dagen att äta asado i Argentina –
det är dagen efter den stora asadodagen och köttbutikerna
gapar tomma.
Men en köttbit fick vi med oss i alla fall, en chorizo och morcilla – blodkorv –
också. Nästan två kilo sammanlagt. I överkant för två personer.

Väl hemma åt vi en picada, förtugg, med en iskall öl.
Det var varmt, drygt 30 grader.

Jag grillade. Jorge stod med. Han var mest sugen på blodkorven,
det enda han inte får tag på hos sin uruguayanske kötthandlare
på Hötorget. Jorge är en professionell grillare –
gör argentinska asados i Sverige.
Den senaste på nyår, med snö och minus 12 grader.
Han pratar passionerat om kött. Jag gillar det.

 

(Den inofficiella tävlingen om vem som hade mest latinsk skjortknäppning vanns av Jorge)

Vi pratade. Om minnen. Smärtsamma.
Jorge flydde från Argentina 1976, under diktaturen.
17 år gammal blev han tagen av polisen.
Med huva över huvudet fördes han till tortyrcentret D2 i centrala Córdoba,
där polisen förhörde, misshandlade, torterade och,
i många fall, mördade meningsmotståndare.

Jorge hade inte gjort något, men det behövde man
inte på den tiden för att bli torterad.
– Slagen var det minsta, säger han.
Att bli utsatt för simulerade avrättningar är värre.
Klickandet. – Oj, där hade du tur.

Vissa minnen är svåra att glömma. Att försonas med.
Jorge flyttade aldrig tillbaka till Argentina. Landet gör fortfarande ont.
Argentina är en kall pistolmynning mot tinningen.
Men han kommer tillbaka varje år.
Besöker mamman. Älskar att vara här.
Jag förstår det. Han är mer argentinsk än fotbollslaget Boca Juniors.

Svär så det står härliga till.
Under kvällen kommer papegojfittor fladdra förbi tätt i
samtalet, som fladdermöss en sommarnatt i Sverige;
vi kommer besökas av horungar, pungavsugare och
annat löst folk som hänger i språkgränderna.

Vi lyssnar på en cordobesisk humorist – Cacho Buenaventura-
på youtube och skrattar så tårarna rinner.
Vi öppnar andra flaskan. Klockan har redan blivit… oviktig.
I Argentina kan möten fortfarande få klockorna att stanna.

Vi pratar om ett Sverige som förlorat sin ömhet
och om sverigedemokraterna som aldrig haft den. 

Oj, tog andra flaskan slut?
Vänta, vänta!
Kommer tillbaka med två fernet con coca.
Vi pratar vidare. Om saker jag inte tänker berätta om.

Jag frågar honom om bloggen.

Hur upptäckte du den?

Det var min fru som gjorde det. Hon läste den först,
sen min dotter. Nu är de helt beroende.
Jag skulle förresten hälsa från min fru att inlägget om
Svargdemokraterna var fantastiskt bra.

Hon borde säga det till Aftonbladet som inte puffade för det.

Men du vet hur svenska medier är, så jävla rädda att saker ska missförstås.
Allt är så känsligt.

Jo, jag vet.

I alla fall, när min fru sa att Aftonbladet hade en bloggare från Argentina,
trodde jag att du var en uppblåst porteno (Buenos Aires-bo),
Men när hon sa att du var från Córdoba, började jag läsa.
Och nu är jag också fast.

Vad är det du gillar med den?

Allt. Hittills är allt positivt. Den är annorlunda,
väldigt rolig. Jag känner igen mycket från Argentina,
som när du skrev om föräldramötet eller din reaktion
när du skulle betala vattenräkningen – jag har varit med om samma sak!

Är du nöjd med att ha kommit hit, hem till mig.

Ja, mycket.

Du behöver inte smöra, vi har redan ätit.

Nej, jag rekommenderar det. Men man måste vara förberedd,
ha öppet huvud. Inte vara svensk. Man måste vara beredd
på en annorlunda erfarenhet, bra för den som vill leva
något annorlunda.
Man känner sig väldigt välkommen.

Och Cristians kött?

Underbart! Längtade mest av allt efter blodkorven faktiskt.
Den får jag inte tag på i Sverige. Och Cristian var supertrevlig!

När klockan börjar ticka igen, är den halv fyra.
Vi åtskiljs med löftet om att upprepa det här i sommar, i Sverige.

Tänk. Tänk så lätt det är att skaffa nya vänner.

Om man har kött, vin och saknar klocka.

Det är otroligt att se varghetsen.
Vem är egentligen den blodtörstiga besten i skogen?
Vargen eller vargjägaren?

Låt jyckarna vara ifred!

Hur kommer det sig att ett traditionellt vargvänligt land
som Sverige plötsligt vänt vargen ryggen?

Jag har undersökt fenomenet och upptäckt en politisk allians.
En propagandamaskin av sällan skådat slag.
Ett hittills okänt förbund.
En allians mellan vargjägarlobbyismen och sverigedemokraterna.

De så kallade svargdemokraterna.

Vad är syftet med den här alliansen? Vad vill man uppnå?

– Vi vill inte göra oss av med vargen, men vi vill inte att Sverige
ska ha fler vargar än vad man kan integrera i skogen,
menar vargjägarna.

Men för att få jaga varg fritt, måste man först svartmåla jycken.
Få den att framstå som hotfull och farlig.
Man försökte med några misslyckade propagandakampanjer,
som “Rödluvans mormor kunde varit din mormor”.

Nä, de var helt klart bättre med bössan än pennan, så de beslöt sig
därför att söka experthjälp hos Sverigedemokraterna –
som när det kommer till att svartmåla får Alice Cooper
att framstå som Britney Spears.

Alliansen fick namnet Svargdemokraterna och de båda
rörelserna enades om en gemensam agenda:

“200 stycken: samma kvot på vargar som muslimer“.
Två flugor i en smäll: bli av med vargen och kasta ut muslimer.

Sverigedemokraternas viktigaste bidrag var att förklara
att en hotbild kräver fakta och statistik som styrker den.
Vad det är för statistik är inte så viktigt, korsar man tillräckligt
många uppgifter säger statistik vad som helst.

Under flera månader jobbade svargdemokraterna non stop.
Men det minutiösa hantverket var värt mödan.
Resultatet var storslaget och gav explosiva löpsedlar:

“Vargen är överrepresenterad i statistiken över  sexuella
brott mot svenska får“.

“Vargen vägrar assimilera sig till svensk allemansrätt.”

Att framställa vargen som faunans motsvarighet till muslimen
var en win-win situation.
Genom att bunta ihop bägge grupperna förstärkte man rädslan som
redan fanns mot dem.
Ibland var det oklart vem av dem som låg bakom vad.
Människor var förvirrade.

– Det var helt klart tre muslimer som anföll mina renar,
de hade ju hår på hela kroppen, berättade en samisk
renskötare i Norrbotten.

En vettskrämd pojke i Värmland berättade istället hur en varg
med bakåtvänd keps hotat med att “knulla hans mamma”.

Muslimska föreningar gick naturligtvis ut och försvarade sig
från anklagelserna om samröre med vargen.
– Vi vill klargöra att vårt religiösa utrop är Allah Akbar (Allah är större)
och inte Allah Akbarg (Allah är varg) som vissa gjort gällande.

Men svargdemokraterna lät sig inte nedslås av immanens dementi:

“DNA-test fastställer att vargpojken Mowgli var arab”

Kampanjen blev en succé. Människor var livrädda.
Kommer vi inte kunna gå ut i skogen och plocka bär?
Kommer svampsäsongen att avskaffas?
Vad händer med älgjakten om de bygger minareter på vakttornen?

– Snart kommer alla svenska djur vända sig mot månen och yla,
varnade svargdemokraternas språkrör. Och folket darrade.

En svargdemokratisk undersökning kunde även visa paralleller
mellan vargarnas alfahanne och den muslimske mannen:

– Har många honor/kvinnor
– Överordnad ställning inom familjen.
– Hjälper inte till med barnen.
– Stöter bort barn som inte tycker som föräldrarna.
– Får bidrag från svenska staten.

Är det sånt vi vill se i Sverige, undrade svargdemokraterna.
Och fick ett rungande NEJ till svar.

Sverige var moget. Vargen skulle bort.
Dialogens tid var över.

Jag är befruktad. Havande.
Jag har en bok i min mage.

Visste ni om att det finns kvinnor
som känner när de blir befruktade?

Innan illamåendet, innan den uteblivna mensen.
De känner den magiska stunden när en mikroskopisk
spermie befruktar ägget.

Att kunna känna den stunden då miraklet inträffar,
hur stort är inte det?

Jag älskar mirakel där Gud inte är inblandad.
Det är de enda mirakel jag tror på.

Så känner jag mig nu. Gravid.
Till ett så önskat barn. Ni anar inte hur önskat.
Hur älskat.

Jag smeker min mage och viskar de vackraste orden,
de jag sparat till det, de jag drömt om så länge.
Jag har så mycket själ att fylla det med,
så mycket kärlek att ge det.

Det kommer bli ett vackert barn, jag lovar er det.
Det kommer att resa, besöka många länder och
tala flera språk.

Jag känner det. Nu har det hänt.
Orden har befruktat pappret.

Äntligen.

Har ni blivit förälskade i en kvinna/man
som när vi väl flyttar ihop visar sig vara ett drägg?

Klart ni har.

Argentina är så.

En enastående vacker kvinna, som jag blev hopplöst förälskad i.

När vi träffades var hon svaret på alla mina frågor,
även dem jag ännu inte ställt, de jag inte ens visste att jag hade.

Hon var kvinnan i mitt liv. Nu har vi bott ihop i 15 år.

Vilken jävla kärring!

Visst, hon är läcker när hon lägger sig naken
och raklång på grillen och nog är hon svår att
motstå med två isbitar och fernet.

Och visst, jag älskar hennes förmåga att
förvåna och överraska mig.
Omogen, på ett charmigt sätt.

Men vilken jävla kärring!

Ok, hon har ett sätt att le åt sin ofullkomlighet,
att skratta åt sina brister, som gör att man alltid
förlåter henne.

Men vilken ragata!!

Vad har hänt, undrar ni förmodligen.
Jag ska berätta vad det lilla ludret gjort mig!

Visst nämnde jag att vattenbolaget stängde
av vattnet för mig?

Idag gick jag upp tidigt för att betala
och förhoppningsvis få vattnet återkopplat.

Det är varmt här idag. Riktigt varmt.
Klockan är halv elva och det är redan 35 grader.

Naturligtvis har de inte luftkonditionering på kontoret (bara vid kassorna),
kön ringlar sig kilometerlång och människor fläktar sig med
sina obetalda räkningar.

Det går tio minuter, det går framåt – sakta men framåt.
Det går 30 minuter och nu kan jag se kassan.
Det går en timme och jag är nästan framme.
Efter en och en halv timme kan jag äntligen urskilja kassörskans röst.
Svettet dryper, min tröja är dyngsur.

Jag är inte på bra humör, jag ska inte ljuga.
Jag hatar argentinska köer och jag är inte ensam om det.
Dessutom är argentinare dåliga på att skyla sina känslor,
så det hörs spridda rop och skrik.
– Skynda er, la puta que la parió!

Men jag är ju framme. Jag kan redan känna AC:n
bakom kassan fläkta mitt rödsprängda ansikte.

DÅ.

– Jag är ledsen, systemet har fallit samman.
Och vi kommer inte kunna fixa det idag!

Och jag tänker inom mig:
Snälla, snälla, snälla!!
Säg att det är det demokratiska systemet
som fallit samman och inte bolagets!

Säg att vi nu har en militärjunta i makten,
men att vi kommer fortsätta betjäna som tidigare!

Att det är ekosystemet som kollapsat,
men att det gör inget eftersom vi är inomhus!

Säg bara inte att det är ert jävla fittiga datasystem
från 80-talet som har brakat samman!!

Men jag vet inom mig att jag inte kommer ha sån tur.
Jag ser hur idioterna försöker få igång sina Commodore 64 igen.

En daskar till och med till skärmen!
Som om det vore en gammal svartvit TV!

Då slutar jag tänka.

LA CONCHA DE LA REPUTA LORA!!!
(Horpapegojans fitta!)

Orden kommer lika överraskande för mig, som för alla andra.
Desperata. Ångestladdade. Förlösande.

NO ES POSIBLE! SON UNOS INUTILES!
(Det är inte möjligt! Ni är odugliga!)

Jag är som besatt. Orden väller, mestadels på spanska,
kanske lite arameisk slang också, eller något annat utdött språk
som djävulen använder sig av när han vill kommunicera något viktigt.

LAS ODIO!!
(Jag hatar er!)

Vakten kommer emot mig. Vill fösa bort mig från kontoret.
Men jag har en oplockad gås med den här slynan till land!
Och jag är inte färdig!

NO ME TOQUES! NO ME TOQUES!
(Rör mig inte! Rör mig inte!)

Vakten stannar. Det är en kortväxt och smal man. Han är tänkt att
stå där och visa kunder vart kön börjar, inte att bråka med
en ursinnig 186 cm lång man!

ME TIENEN PODRIDO!! ME TIENEN LOS HUEVOS LLENOS!!
(Jag är så trött på er!! Jag har pungen full av er!!)

Expediterna vet inte vad de ska säga. De har bytt ut sin
arroganta uppsyn mot… rädsla. Ja fan, rädsla.

– Pero senor, tranquilicese.
No es nuestra culpa que se haya caído el sistema.
(Lugna er herrn, det är inte vårt fel att systemet
fallit samman)

Åh, jag har hört det där förut. Varje gång något system
faller samman börjar alla skylla ifrån sig.
Försök inte med mig, försök aldrig mer med mig!

COMO QUIEREN QUE NO SE CAIGA EL PUTO SISTEMA
CON ESAS COMPUTADORAS DEL ORTO QUE TIENEN!
(Hur förväntar ni er att ert skitsystem inte ska falla samman
med de där rövdatorna ni har!!)

Jag är inte jag. Eller så är jag äntligen jag.
Jag frigör energi. 15 år ackumulerad energi.

Vakten ber mig lämna lokalen. Annars ringer han polisen.

ME VOY! Y ESTA PUTA BOLETA, METANSELA EN EL CULO!
(Jag går! Och den här horräkningen kan ni köra upp i röven!)

Och så knycklar jag ihop räkningen och kastar den mot
kassörskorna.

Jag vänder på klacken och går därifrån. Alla är tysta.
Känner åtminstone två ryggdunkningar. En annan man gör tummen upp.
Jag mår bra. Jag har gjort det enda rätta. Äntligen. Jävla kärring.

Nu sitter jag här förundrad. Över mig själv. Och frågor.

Vad hände? Hur ska jag göra för att gå dit imorgon? Vem fan är jag?

Men jag känner henne, den lilla jäveln.
Ikväll kommer hon vilja be om förlåtelse.
Hon kommer klä av sig i kylen och vilja smyga sig upp på grillen –
raklång och lockande.

Men nej, din jävel. Inte i kväll.
Ikväll ska jag äta vegetariskt! Hör du det!?

IKVÄLL SKA JAG ÄTA GRÖNSAKER HELA KVÄLLEN!!!

Man älskar aldrig sitt barn lika mycket som när det sover.

Framförallt när klockan är 13:30 och det
fortfarande inte vaknat.