Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 7 av 73

Hur slutar jag röka?

av Martin Ezpeleta

Jag sitter och tittar på min askkopp.
Kan knappt fatta att jag fått in så
mycket skit i kroppen det senaste dygnet.
Minst 30 cigg. Det är äckligt.
Hur kan någon vilja kyssa mig?
Eller bli smekt av mina nikotinhänder?

Jag avskyr mitt beroende.
Avskyr när jag knallar iväg tio kvarter till
bensinmacken mitt i natten för att köpa cigg.

Men allvarligt, hur gör jag för att sluta?

Är rädd för att tänka mig ett liv utan cigg.
Hur ska jag kunna njuta av en fernet con coca,
en öl på baren, min morgonmate – om den
inte ackompanjeras av en cigarett?

Hur ska jag njuta av en middag om den
inte kulminerar med ett halsbloss?

Hur ska jag belöna mig själv,
hur ska jag trösta mig?

Varför ens bemöda sig att knulla
om jag inte kan gå ut och röka
en cigg efteråt?

Känns som att mitt liv skulle bli
så tomt utan cigarretter.

Försvara arbetslinjen, soldat!

av Martin Ezpeleta

Nu har även en anställd på Föräkringskassan gått
ut och klagat på att de tvingas följa omänskliga regler.

Försäkringskassan kan inte blunda längre!
De måste se över sina rutiner.
De måste vara mycket duktigare på att rekrytera folk
så att såna här lipsillar sållas bort redan vid första jobbintervjun.
För tuffa beslut behövs tuffingar.
Inte blödiga jävlar med hjärtat i handen.
Har du lätt för att få dåligt samvete?
Bli dagisfröken eller något annat yrke för mjuka fikusar!

Vi behöver personal som inser att Sverige befinner sig i krig.
Mot lättjan. Mot alla som parasiterar på vår generositet.
Som i alla krig, drabbas även oskyldiga. Det är oundvikligt.

För fienderna är sluga. De gömmer sig i sjukstugorna för att beblanda
sig med de riktiga patienterna, de bygger skyttegravar med läkarintyg
och drar på sig offerrollens skottsäkra väst innan de går ut och skjuter skarpt
på tidningarnas debattsidor.

Vi kan inte låta det få oss att tveka. Vi, som vet sanningen.
Den som inte fuskar har inget att frukta.
Den som fruktar har förmodligen fuskat.

I ett krig finns inte plats för tvekan. För barmhärtighet.
Tänk om våra soldater varje gång de avlossade ett
skott i Afghanistan tänkte på att de kan träffa en
pappa, en syster, ett barn. Att deras kula går in i
toppen på ett isberg av stundande sorger.
Tänk om de varje gång de stod öga mot öga med
fienden tänkte på att det står en varm middagstallrik
och väntar på motståndaren, att något barn inatt kanske
kommer att vänta förgäves på en godnattsaga.

Tänk om vi helt plötsligt skulle få för oss att behandla
vår motståndare som en medmänniska, om vi skulle
vara… jag vill knappt smutsa ner min mun med sånt
kommunistiskt lexikon… empatiska.

Vi kan inte tveka inför tårar, vi kan inte låta deras vädjan
få oss att släppa fingret från avtryckaren. Deras desperation får inte
bli en fuktig, salt hinna mellan vårt öga och kikarsiktet.
Lagen är lagen. Vi behöver personal som verkställer den,
inte som ifrågasätter den.

Vem är du att visa den barmhärtighet lagen inte visar?
Vem är du, fotsoldat, att ifrågasätta det komplexa orsakssambandet
som föranledde lagen?
Försäkringskassans vägar äro outgrundliga.
Så låt byråkratins generaler tänka på krigsstrategier,
verkställ order.
Titta noga i kikarsiktet. Ser du det minsta tecknet på
arbetsförmåga, om det så inte är mer än ett dugligt lillfinger, så tveka inte:
Skjut, för i helvete!
Det är inte en människa du träffar, det är ett ärendenummer.
Sätt hårt mot mjukt!
På samma sätt som människor i Sverige insjuknat av att känna
efter för mycket, kan de tillfriskna om de känner efter tillräckligt!
Försvara arbetslinjen, soldat!

Hur löneförhandlar en svartskalle?

av Martin Ezpeleta

DN kör idag en löneförhandlingsspecial.
Tips och knep, som jag tänker lusläsa och lära
mig utantill som multiplikationstabellen.
 
För några år sen när jag jobbade som underbetald
semestervikarie/bloggare/krönikör på Norrbottens-Kuriren
publicerade tidningen en lista på personerna mest högsta
löner i länet.
Till min förvåning fanns en svartskalle på tio-i-topp-listan.
Amer.
Så, jag skrev ett brev till Amer, som jag aldrig fick svar på.
Tyvärr. Hade behövt höra hur en svartskalle löneförhandlar.
Här är i alla fall brevet:
 
 ”Hej Amer!

Läste att du är en av norrbottningarna som tjänar fett med stålar.
Jag blev grymt impad!
Du tjänar ju som en sultan!
Och vitt!
Hur fan gör du?!

Undrar om jag kan få några löneförhandlingstips.

Jag har en jobbig situation:
Kuriren har lurat mig fett.
Jag har märkt att de använder sig av två olika valutor för att betala ut lönerna:
Kronor, till svenskarna.
Ryggdunkar, till svartskallarna.

Jag tjänar hur många ryggdunkar som helst.
Om Audi accepterade ryggdunkar som betalning,
skulle jag glida omkring i en riktigt fet bil.

Men jag cyklar, Amer, och det är här jag behöver din hjälp.

Du undrar säkert hur jag har förhandlat.
Det gör du rätt i.
Jag förmodar att jag gör något fel.
För jag har haft olika strategier, men alla har misslyckats.

Den intellektuella:
– Hej broder, jag såg ditt löneförslag. Intressant utgångspunkt,
men jag tror inte att du har uppmärksammat att mitt ursprung faktiskt
tillför tidningen ett mervärde.
Som José Ortega y Gasset sa: Jag är jag, plus mina omständigheter.
Så vad tror du, ska vi säga fem tusen till för omständigheterna?

Tiggaren:
– Schyssta, lite mer. Bara lite. Snälla, min argentinska dotter måste operera
hypofysen och operationen görs bara på Kuba.
Nej, jag vill inte ha fler ryggdunkar! Snälla, gå inte!
Vänta, vänta, nämnde jag att min fru har vestibulit?

Utpressaren:
– Tjena kompis. Nej, det är bra, jag står. Är det din familj på bilden?
Fin familj. Hur mår din dotter förresten? Vilken?
Hon som går i 3 A på Hertsöskolan och spelar basket tisdagar och torsdagar mellan 17 och 19.
Bra, bra, hoppas hon fortsätter så.
Nä, jag ville inget speciellt, du vet bara snacka lite om lönen.

Vad ska jag göra?
Har du några bra tips?
Tycker du att jag ska köra en mix kanske?
Typ en intellektuell tiggare?
Du vet, som Jesus.

Jag är desperat.
Fan, hjälp mig.

Vi hörs/
Din vän Martin”

17.779 kr!

av Martin Ezpeleta

Wow! Otroligt!
Ni har satt in 17.779 kr till Rosita –
över 11.000 pesos!
Fan, jag får gåshud!
Tack, tack, tack!

Jag kommer att lägga upp mitt kontoutdrag,
så att ni själva kan kontrollera.
Sen ska Rosita öppna ett eget bankkonto
där jag kan sätta in alla pengarna.
Ni får även ett utdrag från det kontot,
så att ingen (tja, det kommer alltid
finnas någon) misstänker något fuffens!

/M

Rositas fuck off-pengar!

av Martin Ezpeleta

Trots att inte ens bankkontot hunnit smälta
nyheten om hjälpen till Rosita, har det redan
förändrat hennes vardag.

Igår gick hon omkring här i huset, nynnade och
var på allldes strålande humör:

– Dale, senor Martin, pongame esa canción de Vicentico
que a mi me gusta,
– Kom igen, herr Martin, spela upp den där låten
med Vicentico som jag gillar.

Hennes självförtroende är också på topp.
– Du vet att du behöver bara säga till om
du vill att jag ska låna dig pengar, sa hon.

Är det inte fantastiskt? Hur det förändrar självkänslan
att ha en viss ekonomisk självständighet?
Rosita har redan ringt ägarinnan till huset hon hyr
och som behandlat henne som skit hela tiden och sagt
upp hyreskontraktet.

Hon har också ringt en advokat som ska hjälpa
henne att få ut sin pension. 

Det är första gången i livet som Rosita har
fuck off-pengar.
Och hon tänker använda sig av dem med en gång!
Vaaamos, Rosita!
 
Och visst kan jag spela Vicentico-låten hon gillar,
den är ju hur bra som helst:

Våld löser våld eller Proletariatets diktatur på dagis

av Martin Ezpeleta

Jag och min ett år äldre syster gick
på samma dagis i Uppsala.
Ett dagis som var uppdelat i en latinsk
och en svensk avdelning.

Tillsammans med oss gick också en bråkig kille.
Vi kan kalla honom Juan.
Inte mobbartypen. Han vara bara väldigt våldsam.
En ensam tyrann.
Alla var rädda för Juan när han blev arg.
Alla fick stryk av Juan. Även jag och min syster.
En eftermiddag kom min pappa och hämtade oss.
Den dagen hade vi återigen fått känna på
Juans hårda nävar.

Min pappa hade nog läst en hel del om marxismen,
men aldrig ens skummat igenom en bok om barnpedagogik.
Och det kanske var lika bra det.

För när farsan nu reagerade, gjorde han det på sitt
impulsiva och kanske inte helt genomtänkta sätt.

– Gå nu tillsammans och spöa honom,
sa han till mig och min syster.

Qué? Sa vi.
Qué? Sa dagisfröknarna.

– Ni blandar er inte in, sa min far
med en mycket allvarsam (och förmodligen exalterad) ton
till dagisfröknarna.

Qué!? Sa dagisfröknarna.
Ok! Sa vi.

Så medan farsan höll tillbaka dagispersonalen
knallade jag och min syster iväg snällt och
spöade tillsammans skiten ur Juan. 

Jag vet inte om det här är tips som
Skolverket bör förmedla till skolorna.
Det kanske är lite väl politiskt känsligt.
Men nog fan funkade det.
Juan blev plötsligt mycket snällare.
Och vi blev goda vänner.

Att våld kan lösa våld, är det inget snack om.
Det har de gamla vänsterrevolutionärerna alltid
vetat om.
Kanske var det så pappa tänkte också.

Möjligtvis såg han dagis som ett klassamhälle i miniatyr.
Och jag och syrran var en barnversion av
proletariatets diktatur.
Som störtade kapitalisten Juan och inrättade
ett klasslöst dagis, där alla fick leka doktorn
med de söta, latinska dagistjejerna.
Även Juan, som nu återförenat sig med massorna
mot vår historiska, gemensamma fiende:

Pärlplattonördarna i svenneavdelningen mittemot.

Rositas reaktion på insamlingen

av Martin Ezpeleta

I måndags eftermiddag fick Rosita reda
på att ni hade gjort en insamling för henne.
Jag filmade det.
Var lite osäker om jag skulle lägga upp klippet,
om det kanske blev too much.
Men jag resonerar som följande:
Ni har varit väldigt snälla och generösa och
engagerat er i en människa ni inte känner
personligen men blivit berörda av.
Ni gjorde det för att göra henne lyckligare
och det känns därför rätt att kunna visa att
ni lyckades.
Ni har också gjort mig lyckligare.
Det har sedan måndags kommit in ytterligare pengar,
det har blivit 12.639 kronor hittills.

Så, här är stunden när Rosita får reda på
att hon fått över 7000 argentinska pesos:

Män och kvinnor, lika goda kålsupare

av Martin Ezpeleta

Läste en intressant debattartikel på Aftonbladet.
Det är en grupp debattörer och blivande småbarnspappor
som kräver att bli behandlade likvärdigt på mödravårdscentralerna.
De vill dela på föräldraansvaret men känner sig motarbetade
av barnmorskor som förringar deras roll.
Det är en klok och ganska självklar text. Tycker jag.
Alla borde hålla med om att könsrollerna i föräldraskapets första
skede är ganska stela. Men nej.
När man läser kommentarerna så är opinionen väldigt delad.
Männen håller med debattörerna. Kvinnorna gör inte det.

Och det är lite fascinerande, men inte oväntat, att kvinnorna
motsätter sig en mer jämställd graviditet.
Även om de själva förmodligen skulle tjäna jävligt mycket
på att släppa in papporna i ett tidigare skede.
Om pappan utvecklar sin ansvarskänsla tidigt under graviditeten,
och inte bara nöjer sig med att vara ”ett stöd för kvinnan”,
så ökar ju också chansen att han blir en ansvarsfull och jämlik
far, när kvinnan slutligen tycker att det är lägligt att släppa in honom.

Jag läser argument som att ”det är vi som måste bära barnet”,
”det är vi som har förlossningssmärtor”.
Jaha. Och? Betyder det att vi ska sätta er på en piedestal?
Att vi ska avsäga oss vår rätt att delta aktivt och jämlikt
under graviditeten? Bli era kravlösa tjänare? Varför?
Jag är större och starkare än alla er. Naturen har gjort mig så.
Vad tycker ni att det ska ge mig för makt?
Vilka villkor ska jag få sätta? Vilka av mina privilegier tycker ni rättfärdigas?

För det är ju det allt handlar om. Makt.
Över vad fan som helst. Vi vill inte släppa ifrån oss makten.
Så – för att fördela ansvarsbördan i texten – de här männen
som på kommentarsfältet håller med debattörerna – och kanske
debattörerna själva – är förmodligen
inte lika känsliga och jämställda när det är deras maktposition
som hotas.

Så funkar makten. Den berusar. Förvirrar. Förvanskar. 
Och vi kämpar för att behålla den. Även när vi egentligen
tjänar på att dela på den.
Vi är lika goda kålsupare. Män och kvinnor.
Så känsliga när vi känner oss som offer, så hänsynslösa när vi
är förövarna.
Glömmer bort att vi aldrig bara är sår, någon gång i livet är vi också svärd.

Uppdatering om Rosita

av Martin Ezpeleta

Hjälpen till Rosita fortsätter att rulla in.
Hittills har det kommit in 11.389 kronor.
Otroligt!

Det motsvarar cirka 7000 argentinska pesos.
Nästan tre genomsnittliga månadslöner i Argentina,
men som i Rositas fall nog närmar sig en årslön.

Det är helt fantastiskt. Inte ens i min vildaste
fantasi trodde jag på sån respons.
Det fortsätter att ramla in mejl med folk som
berörs och vill hjälpa till.

Rositas behov är väldigt stora, hon saknar helt
möbler och mediciner och ofta mat på bordet.
Det här kommer att förändra hennes liv,
hon kommer inte behöva vakna eller lägga sig
med ångest.

Som flera påpekade, det här är inte det idealiska.
Naturligtvis inte. Det idealiska är att alla ska
kunna räkna med en egen dräglig inkomst även när man
är gammal och sjuk.
Framförallt när man är gammal och sjuk.

Men det här är dagens Argentina. Och kanske morgondagens Sverige.

Min gode vän Ehsan föreslog att istället för att
ge fisken ska man lära folk att fiska.
Det är en fin grundtanke.
Men faktum är att Rosita kan fiska.
Hon har fiskat hela livet. Fiskat mer än någon
av oss och under omständigheter där ingen av oss
skulle tänka på att dra fram fiskespöet.

Men hon blev tilldelad de sämsta fiskevattnen
och fick inte ens behålla den fisk hon drog upp.
Nu är hon gammal. Nu är hon sjuk.
Läkarna har förbjudit henne att fortsätta fiska.
Men jag känner henne. Hon kommer att fortsätta att fiska.
Så gott hon kan.

Jag vet inte vad hon ska göra för pengarna,
jag har som sagt ännu inte berätta om dem.
Men jag vet att hon fantiserat länge om att kunna
köpa en ugn där hon kan baka bröd och piroger
och gå ut och sälja.
Kanske gör hon det nu.

Vill också klargöra att de pengarna ni har satt
in inte kommer att ändra min insats.
Jag kommer att fortsätta betala hyran för huset
så länge det behövs och jag har råd.

Idag kommer Rosita hit.
Det ska bli jätteroligt och spännande att få berätta de
nya, glada nyheterna.

Sida 7 av 73
  • Tjänstgörande redaktörer: Alex Rodriguez, Jennifer Snårbacka och Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB