Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Aftonbladet visar upp märkliga
vägskyltar som finns i Sverige.
Fick mig att minnas en vägskylt
jag såg i norra Argentina för
några år sen:

Det finns saker man märker
hur mycket man behöver dem,
först när man har förlorat dem.

Elektriciteten, till exempel.
Det är först när vi får ett elavbrott
som vi inser hur beroende vi är
av elektriciteten. Eller hur?

Eller mobiltelefonen, så naturlig del
av oss att den snart kommer att uppgraderas
från ”kommunikationsmedel” till ”kroppsdel”.

Samma sak med vitlökspressen, en liten
och obetydlig köksaccesoar –
tills den dag då den är borta.

Då inser man plötsligt dess värde –
då förstår man att vitlökspressen,
precis som elden och mikrovågsugnen,
inneburit en milstolpe i matlagningens historia.

För sex månader sen förlorade jag min.
Som jag har sörjt den!
För någon som redan var gravt handikappad i köket
blev förlusten förödande.

Först då upptäckte jag att argentinarna inte använder
vitlökspress. Helt otroligt. De hackar vitlöken! År 2010!

Fotnot: Jag har funderat mycket på hur man
kan förlora en vitlökspress.
Man kan liksom inte ställa sig de klassiska frågorna:
Vilka byxor hade du på dig? Har du kollat i jackan?
Du kanske har glömt den hemma hos en kompis?
Man borde inte kunna tappa bort en vitlökspress.
Min enda förklaring är att någon har snott den,
någon som förstått värdet av den.

I alla fall. Nu kommer det säkert dyka upp retrofetischister
på kommentarsfältet som säger att de alltid hackar vitlöken,
eftersom det framhäver smaken mer.
Samma idiotiska snobberi som att använda ett utedass,
när det finns vanlig toa att tillgå.

Jag vill inte ens tänka på hur många timmar argentinarna
lägger ner på att hacka vitlök, hur många promille av
av den argentinska BNP:n som går förlorade
i den finhackade vitlöken.

Hursomhelst, i sex månader irrade jag i mörkret,
som Reinfeldt utan Borg, medan jag desperat försökte
hitta någon affär som säljer vitlökspressar.

Jag frågade förgäves i varenda köksbutik i Córdoba.
En försökte till och med sälja på mig en vanlig nötknäckare
och hävdade bestämt att den hade samma effekt.
Fotnot:
Det krävs mycket för att en argentinsk butiksbiträde ska
släppa en potentiell kund. De är helt otroliga.
Trots att de uppenbarligen saknar det du är ute efter,
kommer de göra det omöjliga för att anpassa din efterfrågan
till deras utbud.
-Har ni de här högklackade skorna i 37?
-Nej, men vi har de här fina gympaskorna i 39, prova dom!
Man blir helt galen. Dessutom är de så många!
I Argentina har man en helt annan personalpolitik än i Sverige –
här har man minst två butiksbiträden per kund:
En som som pratar oavbrutet med dig om allt möjligt,
för att förvirra dig och en som klurar på vad man kan försöka
sälja på dig istället för det du ursprungligen frågade efter.
När du går in i en affär i Argentina vet du ofta vad du söker,
men inte vad du kommer att komma ut med.
Det kan vara vad som helst.
Förutom en vitlökspress.

I Buenos Aires, samma sak. Man skulle kunna tro
att vår huvudstad, så integrerad i världen, skulle
anammat vitlökspressarna.
Men nej – vi har mobiltelefoner med touchscreen,
vi har GPS, vi har satellituppkoppling till Internet och
massa annat trams, men vi har missat så grundläggande
köksredskap.
Det är så typiskt u-länder, att försöka hoppa över etapper
och ta en genväg till välståndet.

Jag hade gett upp. Accepterat att jag skulle få
vänta till min nästa Sverige-resa för att komplettera
min kökslåda.

Men då.

Jag kan inte förklara varför, vad som fick mig att
gå in – hade jag varit kvinna, hade jag motiverat
mitt infall med det sjätte sinnet (samma sinne som vet
när ett barn är i fara, när det saknas salt i maten
eller att det ligger en dammtuss under sängen).

Utifrån var det ju bara en skitig liten butik som
sålde antikviteter i San Telmo.
Men min magkänsla sa mig att här finns det
jag så länge sökt efter.
Och visst var det så!

En gammal, glappande vitlökspress, som någon
europé måste haft med sig när han emigrerade till
Argentina på 1800-talet.

Den kostade 28 pesos (50 kr).
Ingenting, för en så viktig bokstav i mitt punktskriftsalfabet.

Jag håller i Argentinas enda vitlökspress

Jag upptäckte en inkräktare i min bokhylla,
en femtekolonnare i min samling.
Kan ni se vem det är?

Nu har skandalerna om kungen
även tagit sig över Atlanten.

Clarin, den största tidningen i Argentina,
gottar sig idag i bokens sexdetaljer:

”Gustav, en till synes konservativ
och återhållsam kung, framstår som
en nordisk Berlusconi, med en
okontrollerbar lust för unga tjejer
och orgier”

Det är väl som Kriminella Gitarrer
sjöng på 70-talet:
Alla vill se kungens kuk

Äntligen känns den gamla barnramsan relevant.

García Marquez skulle förmodligen kallat det för en
krönika om en förebådad skandal.

För om man nu ska skriva en biografi om kungen –
och nu menar jag en riktig biografi, inte de
rövslickande varianter som publicerats tidigare,
hur kan man låta bli att nämna kungens sexliv?

Det vore som att skriva en biografi om
Al Capone och inte nämna morden.

Det handlar faktiskt om en notorisk och
osedvanlig, gubbsjuk kåtbock som vecka efter
vecka hyrde in sig i illegala nattklubbar
för att äta och festa med polarna och få
unga tjejer serverade till kaffet.

Visst, ni kan hävda att det inte är så farligt.
Att vi ska låta honom vara ifred.
Men var då konsekventa:
Ge alla maktmissbrukande, gubbsjuka kåtbockar
amnesti. Döm inte männen som åker på
sexresor till Thailand, var inte hårda mot affärsmännen
som förhandlar till sig sex med falska löften om
kontrakt och jobb.
Sänk den moraliska ribban till kungens nivå.

Om ni tycker, som kungen, att vi ska vända blad
och lämna det förflutna bakom oss – var rättvisa
och döm alla lika.
 
Om det inte är så farligt att besöka nattklubbar
under OS, där kungen är på jobb som Sveriges främsta
representant, var lika barmhärtiga mot de svenska
idrottsmän som tvingats åka hem från internationella
tävlingar, med svansen mellan benen, för att de
(efter att de tävlat färdigt) besökt krogar.
De har nämligen betraktats som ovärdiga
representanter för Sverige och dåliga förebilder.

Naturligtvis ska vi då också be Björn Rosengren
om ursäkt – ni vet, gamla TCO-chefen – som fick
lämna sin post efter ett besök i nattklubben Tabu.

Tro nu inte att jag är en skadeglad republikan
som slickar mig om munnen med de nya uppgifterna.
Så är det inte. 
Republikanerna har starka och principiella argument
mot monarkin – en dekadent makt- och sexmissbrukande
monark är faktiskt bara en bagatell i sammanhanget.

Tuffare blir det däremot nu för monarkins vänner,
som tjatat och köttat på med sitt enda argument:
Kungen är ett bra varumärke för Sverige.

De måste sätta sig ner och klura på nya argument,
för aldrig, aldrig mer kommer de kunna använda
det goda varumärket som argument.

Idag representerar till och med en Bofors-kanon
landet bättre än kungen.

Ett svenskt varumärke – snart också som frimärke?

Vad är det som är så otroligt lustigt med dåliga förlorare?

För visst är det?

Är det för att det är så lätt att genomskåda att bakom marinaden
av ursäkter och bortförklaringar, finns bara ren bitterhet?

Att förlora ska göra ont. Det är en överlevnadsmekanism.
Men man får inte visa det.

Titta på Oscarsgalan, när de zoomar de nominerade
som inte fick priset.

De ler och applåderar vinnaren, även om vi alla vet att det enda
de egentligen vill är trycka huvudet mot sin mammas bröst
och gråta ut.

Är det inte därför de zoomar in dem?
För att försöka hitta en spricka i fasaden, en glimt av den enorma
frustrationen de egentligen känner?

Och skulle de nu, mot all förmodan, ge utlopp för sin frustration,
för sin ilska, för sin bitterhet, då kommer vi håna, kritisera
och stämpla personen som dålig förlorare.

Förlusten ska ringaktas, bagatelliseras,
för då har du inte förlorat lika mycket,
och vinnaren har inte heller vunnit lika mycket.

Men finns det något område där de dåliga förlorarna frodas,
så är det i kunskapslekarna.
Alla som spelat Trivial Pursuit vet det.
-Åh, du får så lätta frågor, inte undra på att du vinner!
Är det något vi vill i den stunden av bitterhet,
så är det att sudda ut det självgoda leendet på vinnaren,
glorian från vår överman.
Att framstå som dum, eller som mindre allmänbildade
än andra, gör oss tokiga.

Titta bara på den här underbara mannen,
som vägrar acceptera att han förlorat.
Jag kan se honom om och om igen och fnittra hysteriskt.

Idag är inget rätt utom du.
Ändå. Därför. Känns det bra.
Är det inte märkligt?
Att ett enda rätt på stryktipset
kan ge så hög utdelning?

Björn Wiman är kulturchef på DN.
Det var han som beslöt att censurera den briljante
Rocky-tecknaren Martin Kellerman.

Anledningen var den här strippen:

 Enligt Björn Wiman har den ett antisemitiskt budskap.
Att även en femåring kan förstå Kellermans målande ironi,
att han driver just med antisemiterna, fick inte Wiman att ändra uppfattning.
Kanske blev han så skitnödig av att  DN ägs av ”judarna på Bonniers”.
– Den borde aldrig ha publicerats, motiverar han sitt beslut.
Humorns gränser är alltid en intressant debatt.
Jag personligen är ultraliberal när det kommer till humorn,
jag tror att det mesta kan och bör man skämta om –
handikappade, kvinnor, bögar, araber och, såklart, judar.
Det är ett sätt att lyfta fram fördomar, att driva med sig själv
och andra. I humorn finns det alltid ett lekfullt allvar.

Men det som fram till igår skulle varit en diskussion om
humorns gränser, har idag blivit något annat.
Inte lika lekfullt. Och något som kommer få mycket större
konsekvenser. .

Det är nämligen så att DN tidigare valt att publicera
Lars Vilks berömda rondellhundar där han driver med
profeten Mohammed. Då var yttrandefriheten viktig.
När Kulturnyheterna på SVT frågar varför DN valde att agera annorlunda
i det här fallet och censurera Kellermans strip,
blev svaret lika besynnerligt som genant:

 Vilken gräns var det som passerades i stripen?
– Den innehåller ett helt omisskännligt antisemitiskt uttryck, nämligen att ”judarna på Bonniers” gör vissa saker för att tjäna pengar, säger Björn Wiman.

Är det inte viktigt att en konstnär får provocera?
– Absolut, men när det gäller antisemitism så har jag en väldigt låg toleranströskel och då spelar det mindre roll vad intentionen är när uttrycket är så tydligt.

DN publicerade ju Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som en rondellhund, det ansågs som en självklarhet då. Samtidigt anses det här som en självklarhet att plocka ner – vad är skillnaden egentligen?
– Skillnaden är ju att Lars Vilks teckning driver med en påhittad religiös figur, nämligen profeten Muhammed, medan antisemitismen som den tar sig uttryck i stripen riktar sig mot en enskild folkgrupp. Det är en solklar och viktig distinktion att göra.

 Mohammed en påhittad figur?
Aj då, Björn Wiman. Aj då, DN.
Det här kommer inte att gå ostraffat förbi.
Det här kommer att kosta er dyrt.

Om ni var rädda för att ”judarna på Bonniers”
skulle uppfattas som ett antisemistiskt budskap –
hur tror ni att ”judarna på Bonniers” kommer
att uppfattas nu?
Snacka om att ge antisemiterna kött på benen.

Nu kommer förmodligen chefredaktören Gunilla Herlitz
gå ut och ”be om ursäkt”. Hon har nog inget val.
Även Björn Wiman kommer förmodligen göra en ny
logisk kullerbytta och beklaga att han ”misstolkades”.

Men räcker det?
Att DNs kulturchef, till skillnad från historikerna,
inte ens ger Mohammed existensberättigande är,
i mina ögon, mycket värre än Vilks rondellhundar.
Och förödande för DN:s trovärdighet och påstådda objektivitet.

Jag önskar Björn Wiman vore en påhittad figur.
Tyvärr är han inte det. Han är DNs kulturchef.
Jag undrar hur länge till?

Dagens krönika kan ni läsa här