Fy fan vad jag har gråtit.
Plötsligt släppte allt,
när Cristina talade ut i TV,
om hennes makes död.

vi har redan tidigare varit inne på
det här med vattenflaskornas betydelse
i Argentina.

Som ni ser på bilden, har den assnygga
bilen en vattenflaska på taket.

Vad innebär det?

Lite konsumentinfo till er
som tänkt resa till Argentina.

Man kan inte ta ut pengar med
Swedbank-kort i automater.
Det har varit ett problem de
senaste sex månader – ibland
funkade det, ibland inte –
men nu går det aldrig.

Så om ni kommer, se till att ha
något annat kort med er –
alla andra svenska banker är
det inga problem med.

Om någon på Swedbank läser det här –
LÖS PROBLEMET!

Nu är jag hemma i Córdoba igen.
Och jag börjar räkna dagarna till nästa gång.

Jag har varit kungen av distansförhållandena,
kejsare av den långväga kärleken. 
Ingen har varit bättre än jag på att
exorcera nostalgin och jag har kastat
slängkyssar längre än de flesta.

Jag har med tacksam resignation accepterat
att de stunder man är tillsammans är
försvinnande ögonblick mellan två
evigheter: minnena och förväntningarna.

Och när det känts för jobbigt har jag lärt
mig att skrynkla ihop världen som en liten
näsduk att torka tårarna med.

Jag har varit kungen av distansförhållandena.
Men inte längre. Inte med dig. Jag abdikerar.
Jag vill inte vara härförare i de Djupa suckarnas armé,
jag vill att vi ska vara två fega soldater som bygger
skyttegravar med lakanen.

Jag vill hitta dig på stadskartan, inte på en världsatlas.
Jag vill inte längre leta i lexikon efter ord
som kan ersätta en beröring.
Jag vill inte längre kasta macka med kyssarna,
leva i en hopskrynklad värld eller att
vi ska vara en kort flämtning mellan evigheterna.
Jag vill inte stapla avsked som en bunt
obetalda räkningar och jag är trött på att se
mina suckar ställa sig på tå för att bottna.

Känner mig som en fånge som räknar ner dagarna.
Jag ritar ett streck på väggen och konstaterar
att det är en vecka kvar till nästa permission.

Mycket har sagt, tänkts och skrivits
om den eviga kärleken.
Många har dödat åtskilliga timmar
framför skrivbordet för att försöka
förstå vad som får vissa människor –
färre och färre – att älska varandra
hela livet.
Och än fler har gått under i försöket
att uppnå den gemensamma Evigheten.

Men det finns en hemlig nyckel,
som ställer kärlekens portar på vid gavel
forever and ever.

Massage.

Massera varandra en halvtimme var
varje dag och jag lovar er att ni
aldrig kommer att göra slut.

Jag gillar den där väggen,
utsikten från balkongen
här i Buenos Aires.

Ser ni vad som är så speciellt
med den?

Sitter på Bakano, ett fik nära Av. Libertador.
Dyngsur. Trots att jag köpte ett paraply,
som du får behålla när jag åker.
Jag har gått till flygplatsen för att ta ett
sista avsked från Nestor.
Jag var inte ensam. Tusentals människor
trotsade regnet för att följa kortegen.
Lärare, i sina förkläden.
Tjänstemän, i sina blöta kostymer.
Arbetare, i sina västar och gula hjälmar.
Det kändes som en pilgrimsfärd.

Kommer du ihåg att du ville att jag skulle
berätta lite om argentinsk politik?
Ok, här kommer första lektionen:
I argentinsk politik råder högerregeln.
Så har det alltid varit – den som kommer från
höger har företräde.
Kommer du från vänster räcker det med att
sticka ut nosen så blir du överkörd.
Ibland med pansarvagn.
Lyckligtvis var det ett tag sen sist.
Nu åker de förbi i lyxiga importerade bilar,
då åker snabbt och vårdslöst och läser Wall Street Journal
samtidigt som de kör.

När då en president försöker svänga in från vänster,
måste man hjälpa honom.
Man måste ställa sig i vägen för högertrafiken,
blockera vägen, på alla möjliga sätt.
Själv klarar han inte av det.
Man måste stötta honom, även om han är
osäker vid ratten, även om han inte tar svängen snyggt,
även om han får motorstopp mitt i korsningen.
Man måste visa tydligt att han inte är ensam,
att vi är många som vill ändra på högerregeln
(som inte är en naturlag, som förespråkarna hävdar).
Vi måste stötta honom, när han lever.
Och gråta honom, när han dör.
Men inte för länge.
Strategen och kartläsaren lämnade bilen
mitt i korsningen. Cristina sitter nu kvar vid ratten.
Men hon är inte ensam. De här dagarna har det blivit
tydligt att det finns hundratusentals, miljoner
människor redo att putta bilen och fullfölja
vänstersvängen.

Ibland märker man inte hur mycket
man tyckte om någon, förrän personen
är borta. Förrän man känner tomrummet
den lämnat efter sig.

Man har kritiserat honom eller henne,
synat dem i sömmarna, ifrågasatt och
varit kritisk.
Så en dag är personen död.
Och du känner hur saknaden tänjer
ditt bröst.

För två dagar sen dog den argentinske
ex-presidenten Nestor Kirchner.
En hjärtinfarkt. Plötsligt. Bara 60 år gammal.
Och jag är knäckt.

Han var långt ifrån en felfri president,
men definitivt en av de bästa vi haft.
Och han hade så mycket kvar att ge.

Jag har varit på Plaza de Mayo,
i centrala Buenos Aires, för att hedra
honom och visa mitt stöd åt hans fru
och vår nuvarande president, Cristina.

Jag var inte ensam. Hundratusentals människor
har tagit sig till torget och igår under likvakan,
var kön till det sista avskedet två kilometer lång.

Presidenter från hela kontinente har kommit
till begravningen. Brasilien, Venezuela, Chile,
Uruguay, Bolivia. Alla har utfärdat landsorg.

Det är en stor ledare som gått bort.
Full med brister, men som ändå fick så många
av oss att känna att vi började gå åt rätt håll.
Äntligen. För första gången.

Vad som händer nu, vet ingen.
Det är en av de stora bristerna med Kirchner –
han lämnar inga arvtagare.

Jävla skit. Döden kommer sällan lämpligt.
Den är alltid en tjuv.
Men just den här gången kom den extremt olämpligt.
Och vi känner oss alla bestulna.

Och som den argentinske författaren
och filosofen Jose Pablo Feinman uttryckte det:
Ännu en gång bekräftas att Gud inte är argentinare.