Idag är det Censo, Folkräkning, i Argentina. Det görs var tionde år.

Ca 40 miljoner människor ska räknas på 12 timmar.

Mellan kl 8 och 20 måste alla affärer vara stängda och alla sitta hemma och vänta på att få besök från en av de 650.000 ”folkräknare” som är ute på gatorna.

Förutom att räkna människor, vaskar man fram viktig information som ekonomisk situation, familjesammansättning och – från och med i år – sexuell läggning.

Ofta dyker det upp intressant kuriosa under de här besöken. I Indonesiens folkräkning tidigare i år hittade man bland annat en 153 årig kvinna – jämngammal med Vincent van Gogh. Trots att hon saknade dokument som styrkte hennes ålder, fanns det starka skäl att tro på kvinnans version: Hennes adoptivdotter var 108 år gammal.

Jag tycker om att lyssna på
folk som har sex.
Trycka örat mot väggen och
lyssna på grannens suggestiva stön.

På det sättet är C:s lägenhet
i Buenos Aires en fantastisk
erotisk erfarenhet.

Hon över som skriker hysteriskt,
när hon inte gråter –
det är som att hon pendlar ständigt
mellan självmordet och orgasmen.

Hon bredvid som klagar på alla
ljud, förutom när hennes älskare
kommer på besök.

Hon under som verkar ha upptäckt
meningen med livet och vill nu
att alla grannar också ska göra
det. Flera gånger om dagen.

Som sagt, det knullas överallt
här i höghuset. Högt och ljuvligt.

Men här kommer frågan:
Varför hör man bara kvinnor?
Varför är kvinnor mycket mer högljudda
än män i sängen?

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här

Mina barn har bara varit i Sverige en gång.
Under vintern. De älskade det.
Åkte skoter, slalom och lite hundsläde –
ja, ni vet, precis som alla barn i Sverige.

I sommar ska de dit igen.
Precis som alla andra, älskar jag svensk sommar.
Det ska bli askul att vara där i sommar med dem.

Min son är helt exalterad.
Han älskar Sverige, han skulle kunna tänka sig att
bo där (och jobba, inte leva på bidrag!).
Vad han gillar mest? Filmjölk.

Min dotter, som är svensk medborgare, är
däremot mer skeptisk. Hon verkar gilla att hitta fel
på Sverige. Jag fattar inte var hon fått det ifrån.
Vad hon ogillar mest? Bristen på bidé.

Men på sistone har hon börjat bli mer positiv
till resan, så jag måste späda på det.
Jag har lovat dem att åka ut i skärgården
och bada.

Mina barn är 17 och 13 år gamla.
Har ni fler bra tips på saker vi kan göra när
vi är i Sverige?

Han var missbildad.
Hade tre ben, men bara två fötter.

Men det var det tredje, fotlösa benet,
som skulle göra honom till en myt.

John Curstis Estes, mer känd som John C. Holmes,
spelade in 2.500 porrfilmer under 70- och 80-talet.

John Holmes är porrindustrins okrönte kung.

– Jag skäms inte för den jag är. Jag är ett sexproffs, precis som andra är det inom tennis,
läkaryrket eller ekonomi. Men istället för racket, eller stetoskop har jag en
manslem som är 35 cm lång och bred som min underarm.
Det är mitt verktyg och jag har använt det för att ha sex med 14.000 kvinnor,
berättade John Holmes för tidningen Hustler i en intervju från 1983.

35 cm. Bred som en underarm.

John Holmes hade satt ribban.
Och där har den legat sedan dess.

Med mina klasskamrater, i slutet på mellanstadiet,
kunde vi konstatera att den var längre än en skollinjal.

35 cm! Vi var stumma av beundran.

De skeptiska hade hört rykten om att han
svimmade när han fick erektion eftersom det krävdes
för mycket blodtillförsel för att hålla liv i
ett så präktigt stånd.

Jag trodde aldrig på de versionerna.
För mig var han en kung.

Jag måttade med min gamla trälinjal,
lade till två eller tre fingrar och försökte
föreställa mig tjejernas förvånade min
när jag visade upp vad jag hade mellan benen.

I Hustler-intervjun frågar de honom vad som gjort
honom så eftertraktad i porrbranschen.

– Jag kan ha en erektion hur länge som helst.
I en porrfilm där en sexscen varar i fyra minuter,
har jag haft stånd i de fem timmar det tog att spela in den.
Dessutom kan jag få utlösning hur många gånger jag vill,
svarade John Holmes.

I en värld där sex är en handelsvara, upptäckte John Holmes
att det som hängde mellan benen var ett produktionsmedel,
en värdefull industri.

Och han gjorde precis som handböckerna i ekonomi uppmanar:
Han utnyttjade sina komparativa fördelar.

John Holmes blev rik och berömd i kapitalismens bakgård,
han blev industrins största stjärna, Hollywoods mest eftertraktade
taxi-boy och miljonärer betalade honom för att han skulle inseminera
deras fruar.

Men han utnyttjades, hamnade i drogträsket och förlorade så småningom allt.

John Holmes dog i Aids 1988.Ensam och utan pengar.
Han dog utan fanfarer, utan hyllningstal eller applåder.

Ingen fana vajade på halv stånd.
Det är lite synd på en sådan fantastisk flaggstång.

Argentinare är inte omtyckta i Latinamerika.
Vi anses vara arroganta.
Att vi alltid skryter om att vi har
det bästa köttet,
de vackraste kvinnorna,
den fränaste huvudstaden,
den bästa bloggaren.
Och så vidare.
 
Men egentligen är det avundsjuka som ligger bakom.

För jag vet inte om ni är medvetna om hur mycket
argentinska uppfinningar präglar er vardag.
 
Nu syftar jag inte på Maradona,
som uppfann fågelvägen till målet.
 
Eller Che Guevara
som uppfann den kubanska revolutionen.
 
Eller tangon,
som uppfann sensualiteten i dansen.
 
Nä, jag syftar på saker som du förmodligen inte
skulle kunna leva utan.
 
Visste ni till exempel att det är en argentinsk uppfinning
som håller er 87-åriga mormor vid liv?
Jodå, bypass är faktiskt ett argentinskt påhitt.
 
Eller har ni tänkt på hur trötta ni skulle vara
på era barn om inte argentinare uppfunnit de tecknade filmerna?
 
Eller hur HIV skulle spridits om det inte vore
att en argentinare uppfunnit engångssprutorna?
 
Eller hur fan skulle ni tagit er till jobbet,
om inte en av mina landsmän upptäckt att man kunde
använda bussar i kollektivtrafiken?
 
Visste ni att det är tack vara en argentinare som blinda vet
när det är grön gubbe i trafiken?
 
Ja, vad svårt ert liv skulle varit utan argentinarna.
 
Nu vill jag ju inte förringa de svenska uppfinningarna,
skiftnyckeln är ett mycket respektabelt svenskt bidrag –
synd bara att den på spanska heter ”llave inglesa”,
engelsk nyckel.

Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har skrivit en
mycket tänkvärd artikel om kriget i Afghanistan.

Hon ställer en viktig – kanske avgörande – fråga:
Varför är det omöjligt att besegra talibanerna?

I media utmålas talibanerna som avskydda och föraktade
av befolkningen. Afghanerna är alltid tacksamma över
Natos närvaro i landet.

Vi läser Johanne Hildebrandts rapportering om tacksamma
afghaner som jublar över våra truppers närvaro.
Jag tror såklart inte att Johanne ljuger, men är det
hela sanningen?

Hur kan talibanerna, utan stöd och mot världens
mäktigaste armé, inte bara hålla ut utan också
stärka sina positioner?

Jo, för att de egentligen har mycket mer folkligt
stöd än vad vi tror. Framförallt på landsbygden.

Det här nämner aldrig krigsförespråkarna.
Det finns en anledning till det.

Att talibanerna har folkligt stöd förklarar inte bara varför
kriget går så hopplöst dåligt – det tar också delvis bort udden
på krigsförespråkarnas främsta argument:

”Vi är där för att afghanerna vill det”.

Ha ha! Mycket roligt!

Jag snyltar på C:s Spotify.

C. har flera gånger tagit upp det
på ett mjukt och fint sätt:
– Varför öppnar du inte ett eget konto,
det är ju gratis?

Igår kväll bestämde jag mig för att
göra det. Men då ville hon inte längre.

Det är mysigt att dela på Spotify,
tyckte hon. Hon har rätt.

Det är distansförhållandenas avigsidor:
Till och med Spotify blir en romantisk mötespunkt.

Nu ska jag göra en fin spellista åt henne,
full med romantiska powerballader.

Då kanske jag får cyber-hångla ikväll.

Har ni förslag på bra låtar?

Dagens krönika i Aftonbladet kan ni läsa här