På flyget hem till Argentina hamnade jag bredvid en ung tyska.
Hon var otroligt söt. Inte mer än 18 år. Kanske 20.
Möjligtvis var hon på väg på språkresa till Buenos Aires.
Jag vet inte, men någonstans över Atlanten började hon gråta.
Hon skakade i tystnad, tårarna rann ner för kinden.
Jag ställde mig instinktivt upp, gick in i flygplansköket,
snodde en choklad, en servett och la bägge sakerna på hennes knä.
Jag stötte inte på henne.
Kände bara ett oemotståndligt behov av att trösta henne.
-Danke, sa hon, torkade sina tårar och åt sin choklad.
Hon verkade tacksam, men knappast förvånad.
Hon är nog van att änglar flyr till hennes ögon när hon är ledsen.
Men hade jag gjort samma sak om tårarna hopat sig
i två små intetsägande ögon?
Om de rullat ner för en finnig och knottrig kind?
Kanske. Kanske inte.
Kanske hade tårarna fått rinna ner och självtorkat mot dubbelhakan.
Eller så hade gett henne servetten och mumlat något
om att ”du verkar inte behöva mer choklad”.
Vi lever i de vackras diktatur. I ett estetiskt apartheidsystem.
Vi säger det sällan rakt ut. Men vi tänker det.
Titta bara på tävlingen Idol.
Är det en slump att vinnaren alltid är snygg?
Ingenstans i regelverket står det att vackrast vinner.
Men så är det.
Det är inte den som sjunger vackrast som vinner,
utan den vackraste som kan sjunga.
Ingen reagerar på det, alla förstår att en Idol kan inte vara ful.
Harmynt? Ut. Tjock? Ut.
Flottigt hår och finnar? Ut. Sneda tänder? Ut.
Men det är inte bara människor som döms och fördöms
efter sitt utseende. Vi älskar att omge oss av vackra saker.
Det kanske bästa exemplet på den här orättvisan
är relationen mellan äpplet och päronet.
Alla vet att päronet smakar bättre än äpplet.
Men ändå. Titta på päronets sorgliga öde.
Utfryst från mellanmålen. Negligerade i pajer.
Mobbade i fruktsalladen. Trakasserade av barnen.
Varför? De är fula. Knöliga, fräkniga och med bruna leverfläckar.
Därför är de dömda att leva i skuggan av äpplet, sin vackra kusin.
Det röda äpplet är frukternas motsvarighet till den blonda bimbon.
Mjölig till smaken, men vacker att titta på. Det räcker.
Man kan utan att överdriva säga att mänsklighetens historia har
äpplets syrliga eftersmak.
Var det inte ett äpple som Eva lockade Adam med och som sedermera
utlöste arvsynden?
Och det var ett rött äpple som höll på att ta livet av Snövit och
nog fan var det en mjölig subba som genomborrades av Wilhelm Tells pil.
Äpplet har också varit avgörande för vetenskapens utveckling.
För utan äpplets hjälp hade Newton aldrig upptäckt tyngdlagen.
Och enda anledningen till att äpplet blivit så bortskämd i
historieböckerna är ju skönheten.
Skönhet är ju ett mäktigt kapital.
Vi kan inte arbeta oss till det. Vi kan inte köpa oss det. Även om vissa tror det.
Några besitter det – vi andra bejakar det, åtrår det,
avundas det, faller på knä inför det. Skönheten är oemotståndlig.
Nu kommer säkert någon flummare mumla något om
att skönheten finns i betraktarens öga, att smaken
är som baken.
Visst har ni rätt.
Visst är smaken som baken.
Äppelformad.
