Liberaler vs Socialister – vem vann debatten?

av Martin Ezpeleta

Har debatterat med liberalen Jenny Travis –
Socialism vs Liberalism.

Först skrev jag min definition på en liberal:

– Ogillar 1:a maj tåg.

– Ogillar SJ-tåg.

– Tycker illa om alla lagar som begränsar
rörelsefriheten, såsom tyngdlagen.

– Tycker att rörelsefriheten inte gäller romer.

– Älskar sin egen frihet mer än de andras.

– Är vidskepliga och tror på osynliga händer.

– Allergiska mot socialister.

– Älskar demokratin, så länge den respekterar
de marknadsliberala principerna.

– Är emot all form av fundamentalism,
förutom marknadsfundamentalismen.

– Älskar den fria marknaden, tills dess den brakar
samman. Då går man med svansen mellan benen till staten.

– Är höginkomsttagare. Liberala låginkomsttagare
är socialdemokrater.

– Tror att kapitalismens problem löser sig
med mer kapitalism.

– Tycker att friheten får inskränkas i frihetens namn.

Jag fick genast mothugg från Jenny Travis
och det här är hennes definition på en socialist:

– Skäller på liberaler när de avvisar
kapitalister med svansen mellan benen

– Anser att det var kapitalismen som förstörde Aralsjön

– Är vidskepliga och tror på osynliga strukturer

– Säger att man får göra vad man vill så länge man gör rätt

– Ser på statskassan på samma sätt som ett barn ser på bankomaten

– Är fjärde generationens arbetare

– Bestämmer att andra ska hjälpa de behövande och tar på sig äran

– Hävdar allas rätt till arbete,
utom de som konkurrerar med svenska arbetstagare

– Anser att deras söderlyors hyror måste regleras för de fattigas skull

– Tycker att konst, det är sånt som ingen är beredd att betala för

– Tror att 1300 miljarder årligen kan tas från de rika

– Anser att sjuksköterskor är rika

Vet inte varför, men jag kan inte låta bli
att känna att jag fick storstryk.

De äcklar mig

av Martin Ezpeleta

Vissa dagar roar de mig.
De känns harmlösa och naiva.

Andra gånger är de obehagliga
och hotfulla.

Just nu äcklar de mig bara.

 

När storleken verkligen spelar roll

av Martin Ezpeleta
IMG_0202.JPG

Såklart spelar storleken roll.
Beroendet på tillfället, hur sugen man är
eller hur många som ska ha, anpassas
storleken på min mate.

Vänster: Liten. Används ofta om jag blir
sugen sent på natten.

Mitten: Allround-mate som funkar
även om man har en eller två gäster.

Höger: The big one.
Används alltid på morgonen
när abstinensen är som värst.
Även vid större sällskap.

Och då kom Fidel…

av Martin Ezpeleta


Karin Magnusson skriver i sin krönika i Aftonbladet att
”det är en etablerad sanning att politiker ska hålla sig borta
från musik. Och musiker från politik”.

Hon syftar på de svenska vallåtarna och där
förstår jag hennes resonemang.

Men den “sanningen” har många underbara undantag.
Alltid från vänster och sällan från Sverige.

För visst har äktenskapet mellan musiker och politik
funkat uselt i Sverige.
Och som i alla dåliga äktenskap är det bägges fel.

Generellt kan man säga att svenska musiker har varit
bättre på att skapa hits än på att göra bra musik.

Det har till stor del att göra med att Sverige har
en svag och dåligt förvaltad inhemsk musiktradition – och apar därför efter.

Att den bästa uttolkaren av svensk vistradition var
en holländare säger väl det mesta.

De flesta svenska musikerna landar istället
antingen i den trallvänliga popmusiken eller – ännu värre –
i technon, en fristad för datanördar som inte kunde
bli rockstjärnor.

Men lika stort ansvar har faktiskt den svenska politiken.
Det måste vara hiskeligt svårt för en musiker att
inspireras av svensk politik.

Allvarligt, ta en gitarr och försök gå igång på “Rut-avdraget“,
rimma till “könskvotering i bolagsstyrelse“,
hitta på ett riff till “jobbskatteavdraget“,
en melodislinga som får den rödgrönblåa sörjan att lyfta.
Försök att fånga “verklighetens folk” på ett partitur.

Fy fan.
Det är lika eggande som att onanera till sin mormor.
Nä, det kan aldrig bli bra.

Musik kräver lidelse och skrivs av själar som rinner över.
Två bristvaror i Sverige.

Men i ett land där både politik och musik sitter i ryggmärgen
kan det bli en fantastisk kärlekssaga.

Och ingen musiker har förfört politiken bättre
än Carlos Puebla – den kubanska revolutionens
officiella tonsättare.

Lyssna, njut och dansa till
Y en eso llegó Fidel  (Och då kom Fidel).

Vilken rytm! Viva la revolución!

 

Argentinademokraterna

av Martin Ezpeleta

Efter sex månader flyttar Rosita härifrån.
Hon har som bekant bott hos
mig sen hon blev vräkt från sitt hus.

Nu ska hon hyra istället.
Ägarinnan är en mycket sympatisk person.
Hon beklagade att Rositas grannar
är från Paraguay.

– Du vet hur de är, först kommer några
och sen tar de hit hela släkten.

Jag lyssnade förundrad. Kände igen argumenten.

– Men de här är illegala. Det är bra,
för de vet att om de missköter sig så ringer
jag polisen och de blir utvisade.

Mysigt.

Tyvärr för tanten så har hon, till skillnad
från i Sverige, inget skräddarsytt parti för
sina åsikter.

Vägen till ensamheten

av Martin Ezpeleta
IMG_0199.JPG

För några år sen fick min dotter en svensk barnbok i present.
Den heter Adjö, herr Muffin och handlar om en gammal och sliten
hamster som har hemskt ont i magen.

Han kommer att dö snart får vi reda på snabbt
och blir sen ständigt påminda om detta beklagliga faktum.

Vi får följa Herr Muffins sista tid i livet
och hur han förlikar sig med tanken på döden.

Herr Muffin är ensam, får vi veta.
Hans hamsterfru dog av ett getingstick
och alla hans hamsterbarn har flyttat hemifrån.

När Herr Muffin slutligen somnar in,
ensam i sin skokartong, gör han det med frid i sinnet.

Boken blev utsedd till Årets barnbok 2002.

”Herr Muffin borde få en plats i varje svenskt hem”, skrev DN.
”… en magnifik liten genomgång av en bortgång”, skrev Expressens recensent.
”Denna helt bedårande lilla bok om livet, kärleken och döden” var Aftonbladets omdöme.

Jag tyckte den verkade sympatisk första gången
jag ögnade igenom den.
 
Tills jag läste den för min då sjuåriga argentinska dotter.
Hon tyckte att den var hemsk och fick ångest.
Jag fattade inte först.
Boken var ju söt. Hade ett fint slut.
På begravningen var det till och med en massa folk som kom för
att visa sin uppskattning.
Men det var inte döden som gav henne ångest.
Det var inte heller Herr Muffins uppgivna kamp eller
illustrationernas dystra pastellfärger.

-Varför tog inte barnen hand om honom,
han var ju så ensam, sa min tröstlösa dotter.

Hon hade rätt!
Herr Muffin hade dött på värsta tänkbara sätt.
I ensamhet.

I Sverige var boken en succé.
Förmodligen var det ingen som reagerade på att barnen
inte tog hand om sin döende pappa.

Eller att alla visade sin uppskattning och kärlek först efter döden,
som min klarsynta dotter också observerade.

En gammal hamster som lider i ensamhet och
de andra som älskar på en armslängds avstånd.

Hur kom det sig att jag inte reagerade på det?

Kanske för att jag är uppvuxen i ett land där vi förväntas
sköta oss själva och inte störa andra.
Där det finns fullt med Herr Muffins i den svenska långvården,
som väntar förgäves på omsorg från sina utflugna hamsterbarn.

Ingen vill känna sig ensam.
Men det är svårt att inte hamna där.
I Sverige är vägen till ensamheten
markerad med stora pilar
och det går bussar dit hela tiden.

Ansvarslös kärlek

av Martin Ezpeleta

Hur kan man vara så ansvarslös
att man lovar någon evigheten?

Är det kärlek?

Att låsa in hjärtat
och kasta nyckeln?

Idioter.

Sen står man ändå där,
som en tjuv, med en kofot
för att bryta upp låset
och ta tillbaka något
man aldrig borde ha gett bort. 

Sida 29 av 73
  • Tjänstgörande redaktör: Alex Rodriguez, Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB