Kommer du ihåg när du frågade chans på mig?
Det var varmt och skönt på klipporna.
Vi var på västkusten, jag hade en kaffe i handen
och jag kunde inte motstå dig.
Det har gått nästan 20 år och jag kan
fortfarande inte motstå dig.
Jag blev vuxen med dig och det finns ingenting i mitt liv
som inte är präglad av din närvaro.

Ingen kan undgå att du och jag har det ihop.
Inte bara för att jag håller dig i handen hela dagen.
Jag har också ditt gula läppstift mellan mina fingrar,
och smaken av din tunga kärv i min mun.
Jag har dina avlagringar på mina tänder och
varje hostning är ett eko av din röst.
Du tar så mycket plats. Varje gång mer.
Du bedövar mina smaklökar, sover i mina lungor
och städar inte upp efter dig i mitt blodomlopp.

Ändå älskar jag dig.
Men du anar inte hur mycket jag hatar den kärleken.
Det är därför jag måste lämna dig. För gott.
Börja packa,  för på måndag är du inte kvar i mitt liv.

Varför ska inte barn få ha mobiltelefon
om gamlingar får använda blöja?

Läser på nätet att föräldrarna är oroliga,
nu när Ola verkar ha tagit kokain.
Hur ska vi prata om kokain med våra barn?
frågar sig föräldrarna i ren moralpanik,
rädda att ungarna ska börja snorta direkt
ur saltkaret.
Vad är grejen? Kan man inte prata öppet om det?
Är det så svårt att sätta sitt barn i knät och
förklara pedagogiskt:

”Kokain är en substans som i små doser skapar
glädjerus hos den som konsumerar och avundsjuka
hos den som inte har råd”.

Jag har varit och tagit blodprov i morse.
Det var många år sen sist.
Men jag kände igen känslan. När sjuksystern ber mig sträcka fram armen,
när hon drar åt remmen på överarmen. Hon känner på blodådran.
Rengör den med bomull. Så den långa nålen.
Jag kände igen… förtjusningen.

Jag har en märklig kärlek till nålar i kroppen.
En kort smärta under förväntade och kontrollerade former.
Det är som en adrenalinkick.

Minns i mellanstadiet när vi skulle ta stelkrampssprutor.
Barndomens mest ökända spruta. Det var panikstämning utanför
sjuksysters rum i skolan. Vi satt alla på rad och väntade på vår tur.
Så hördes det vrål inifrån. Några började gråta utanför.
Alla var livrädda. Och jag njöt. Det var så spännande!
Sjuksystern som uppmanade mig att andas djupt.
Hon förvarnade mig om att det skulle göra ont.
Och jag tänkte bara: Give it to me!
Hjärtat slog av upphetsning.
Och så smärtan, först nålsticket, sedan förlamas axeln.
Lite till, lite till, snart färdigt.
Men jag behövdes inte lugnas, jag trivdes.
En blandning av skräck och njutning.

Skulle jag någon gång få för mig att bli knarkare, skulle jag
utan tvekan bli sprutnarkoman.

Jag blev idag tipsad om ”bästa sommarprataren
genom tiderna”.
Även om jag har svårt för sådana högtravande
presentationer, så är det svårt att motstå
att klicka på länken och tjuvlyssna lite.

Året var 1999 och sommarprataren var
musikern Peter Carlsson från Dalarna.

Jag skulle bara lyssna lite.
Jag hade egentligen en massa jobb att göra.
Men det gick inte.
Hans röst och berättelse, som börjar i Dalarna
men hamnar snart i Afrika, var omöjlig att slå av.

Nu, en timme senare, kan jag inte mer
än hålla med min tipsare – jag har aldrig
lyssnat på ett lika bra sommarprogram.

Tårarna rinner. Som jag har skrattat!
Och gråtit i slutet! Helt magiskt.
Har ni inget för er ikväll, och även om ni har det,
häll upp ett glas vin, stäng av telefonen och
följ med Peter Carlsson till Afrika.
Det är en resa ni inte kommer att glömma:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3421&artikel=3904293

I tio år har vi sett på den här långfilmen.
Första barnvänliga krigsfilmen.
Det har dött hundratusentals människor,
utan att det förstört aptiten.
Vi kan kunnat följa det runt middagsbordet,
utan att en enda gång behövt hålla för
ögonen på barnen och säga ”det är bara på låtsas”.

Vi har ju själva haft svårt att övertyga
oss om att kriget är på riktigt.
Vem krigar man mot? Och varför?
Vi har haft svårt att förstå och känna att
de hundratusentals döda verkligen är människor.
Jag kommer på nu, när jag tittar tillbaka på filmens handling,
att jag inte kan minnas en enda död kropp.

Inte när de två tornen föll.
Inte när man invaderade Afghanistan.
Inte när man invaderade Irak.
Så hygieniskt.
Inte en enda blodpöl att doppa chipsen i.
Inte ens Disney skulle ha skrivit ett så
barnanpassat manus.

Nu har man tydligen dödat boven.
Inte heller hans kropp kommer vi få se.
Det skulle kunna piska upp antiamerikanska
känslor, säger regissören.

Döda kroppar är dålig publicitet.
Det är bättre att hålla för oss ögonen
och få oss att tro att det bara är på låtsas.

Är kriget slut nu, undrar folk framför sina TV-apparater.
Själv sitter jag här och funderar på om det
ens har inträffat.

Mitt systerbarn, nyseparerad med världens sötaste
bebis söker efter en 1:a (eller billig 2:a!) att hyra
ganska centralt i Stockholm.
Om det är någon som behöver hyra ut,
om än temporärt, skriv till mig:
martinhezpeleta@hotmail.com

I månader har de svenska företagen som är verksamma i Argentina
försökt få till ett  möte med Carl Bildt.
De vill ha en förklaring till det märkliga beslutet att lägga
ner ambassaden i Buenos Aires.

Nu har, efter flera brev, regeringen accepterat att träffa dem.
En delegation med tre CEOs, i representation för alla
företag inom svensk-argentinska handelskammaren,
befinner sig just nu i Stockholm.

De ska de närmsta dagarna träffa regeringen, representanter
för oppositionen och den argentinska ambassadören i Stockholm.

Kommer deras vädjan till Carl Bildt att se över sina
sparprioriteringar få gehör i en utrikesminister som gjort
sig känd för sin arrogans och vägran att acceptera egna misstag?

Kommer oppositionen lyfta upp det här känsliga ärendet i sin agenda
och inse att det här nedläggningsbeslutet påverkar inte bara den här
regeringen negativt utan hela det svenska näringslivet?

Det får vi reda på de närmsta dagarna.

Första maj är arbetarklassens vilodag.
Även om jag själv inte kvalar in i de
snäva definitionerna på ”arbetare”,
så är jag socialist och därmed väljer jag alltid
att sympatislappa den här dagen.

Som någon klok man sa:
Kämpar mot orättvisorna gör inte bara
den som lider dem, utan också den som
förstår dem.

Så ideologiskt oförmögen att utföra något
arbete igår, ringde jag trädgårdsmästaren
som fick komma och klippa gräsmattan.
Raul rengjorde poolen medan jag väntade
på att Nancy skulle komma med maten
jag beställt.
Glassbudet fick köra hem efterrätten till mig
och på kvällen, och efter en lång siesta, gick jag till Carina
som gjorde en ljuvlig massage med varma stenar.

Det är bara borgarbrackor med strejkbrytar-attityd
som skiter i arbetarklassens vilodag.

Bin Laden är död. Och det är förmodligen det enda
som stämmer med den officiella versionen.
För inte dog han igår inte. Inte en suck.
Bin Laden dödades för länge sen.

Av strategiska skäl har man valt att hålla tyst om det –
han är ju den officiella anledningen till att man
startade ”kriget mot terrorismen”.
Det blir svårt att rättfärdiga att man fortsätter det
när man plockat högsta hönset.

Därför hittar man på en aktion, som är sååå hemlig
att inte ens de pakistanska myndigheter känner till den.
Därmed kan inte heller någon bekräfta eller dementera
att aktionen verkligen inträffat.
Vilket den naturligtvis inte har.
I alla fall inte som USA hävdar.

Naturligtvis skulle man inte heller ha gjort sig
av med kroppen med en gång – snacka om krigstrofé!
Hade man dödat Bin Laden igår, skulle CIA gjort
samma sak som de gjorde med Che Guevara i Bolivia –
de låter omvärlden bevisas om att han är död.
Sen begraver man kroppen på hemlig plats, så att
inte anhängarna ska ha en helig plats att hedra
sin hjälte på.

Men i det här fallet vill man mörka omständigheterna
kring Bin Ladens död. Därför dör inte heller några
osyldiga civila under attacken. Inga vittnen. Ingen kropp.
Bara några bilder och ett DNA-prov.

För hade man behållit kroppen, skulle sanningen
ha avslöjats. Det är inte samma sak att göra
en obduktion på ett färskt lik som på en
gammal mumie.

Så, varför avslöjas det först nu?
Förmodligen kommer vi få reda på det så småningom –
kanske planerar USA strategiska förändringar i sitt ”krig mot
terrorismen”, där en död Bin Laden behövs som rättfärdigande,
på samma sätt som man hittills behövt honom ”levande”.