Jag får rapporter om att
det råder fullständig fotbollsfeber
i Argentina.

Mina barn är definitivt engagerade:

I skolorna kan man också ana ett visst intresse…

En vän skickade en bild – 
engagemanget har tydligen nått
omänskliga nivåer:

Åh, nej!

Ska jag inte få se Kakas babyansikte
mer i VM?

Åh, nej!

Har Robinhos bilförsäljar-leende erosionerats
bort från ansiktet?

Åh, nej!

Kommer vi inte att få njuta mer
av vacker sambafotboll?

Åh, nej!

Pratade nyss med en kompis i Argentina.
Det är fest på gatan.
Bilar tutar, det regnar småpapper.

Brasilien är ute ur VM.

Åh, nej!

Jag måste byta ut underrubriken
på min bloggpresentation.

Jag är inte 34 år längre, min relation är slut,
jag är osäker på hur många barn jag har
och att kalla mig journalist känns oförskämt
mot alla mina seriösa kollegor.

Så, kan ni inte hjälpa mig?

Ni känner mig ganska bra,
klura på en fin presentation
jag kan använda mig av, please.

Jag lovar att använda den som
passar in bäst.

Skriv i kommentarsfältet
eller skicka mejl till
martinhezpeleta@hotmail.com

Svenskar har en förkärlek för
självplågeri.

Skulle vilja påstå att en stor
del av svenskheten består i att
utsätta sig själv och sin kropp
för hårda prov och komma, inte
bara levande, utan också leende ur det.

– Åh fan, nu känner man att man lever!
säger Åke glatt efter att ha rullat runt
naken en halvtimme i snön.

För svenskar är det nämligen viktigt att
”känna att man lever”.

Något de tydligen inte gör under normala
omständigheter.

Därför har de utvecklat en mängd
snillrika och plågsamma sätt att påminna sig
om sin egen vitalitet.

På midsommarafton beslöt jag mig för
att utmana mig själv i svenskhet.
Jag gjorde det på deras hemmaplan,
med deras regler, i deras favoritgrenar.

Jag valde ut tre grenar –
en triathlon i självplågeri.

Från och med imorgon ska ni själva få
bevittna hur det gick när jag försökte
plåga mig till ett svenskt livscertifikat.

Glömde länka igår, ni kan läsa min krönika här

Livet är förunderligt.
Så fullt av överraskningar.

Nu har jag tittat på materialet
som min före detta skickade.

Och visst har jag en son som jag aldrig träffat.
Nu vet jag det.

När jag tittade på materialet,
behövde jag bara några sekunder
för att känna igen mitt eget blod.

Kanske svårt att förstå för er som aldrig träffat mig,
ni andra kommer förstå att det inte behövs
något faderskapstest.

Wally – så heter han tydligen- är våldsamt lik mig.
Han är ju jag, för typ 17 år sen.

Utseendet, de manliga ansiktsuttrycken,
de yviga gesterna och det böljande kroppsspråket.
Vi verkar till och med
ha liknande intressen!

Visst märks min frånvaro, som min
före detta väl påpekar –
han har uppenbarligen inte haft
manliga förebilder att tillgå.

Men vad fan, man tycker inte
mindre om sina barn bara för att
de är lite maricas!

Så här presenterar jag min son för er.
Min äldsta son. Wally Ezpeleta.
Jag spricker av stolthet!

Ni vet att jag har svårt
att respektera gränser,
har ett maniskt behov av
att slipa ner trösklarna
mellan det privata och det offentliga.

De senaste dagarna har jag
gått ännu ett steg längre.

Ett sjumilasteg.
Jag vet det.

Många av er tyckte inte om det.
Ni blev arga, tyckte jag var
respektlös. Jag förstår er.

Kanske har ni rätt.
Men gjort är gjort.

Jag vill också tacka alla vänner
som hört av sig, som erbjudit
sig att lyssna på mig, som undrat och
oroat sig.

Nu måste jag löpa linan ut.

Jag har nu tittat på materialet.
Och kan inte sluta skaka.

… mållös.

Fick äntligen mejl från
min före detta.

Beviset finns med.
Det som fått mina barn att
inte vilja prata med mig,
min före detta att stämma mig,
det som kan förändra hela
mitt liv, rasera det. 

Har jag en son som jag aldrig har träffat?

Jag är bara ett klick från sanningen.
Ändå tvekar jag.

Ett steg från framtiden tvekar jag.

Känner ångest. Djup, djup ångest.
Jag vill inte titta.

Har medverkat i Jasons Värld
i P3 nu på morgonen.

Blev intervjuad om situationen i
Colombia, apropå Farc-dokumentären
jag håller på att göra för P3 Dokumentär Världen,
SR:s nya supersatsning.

Anledningen till att vi ser så
glada ut är att vi fick prata
fotboll i pauserna.

Även om Jason inte sa det rakt ut
och kanske rentav förnekar det offentligt,
är han i grund och botten en maradonian.

Jag känner igen en maradonian på en gång,
de får något i blicken varje gång de
nämner Gud.

Det var för övrigt, tyckte jag, en trevlig och
avslappnad intervju, som ni kan lyssna
på här.

Jag sa i intervjun att klassa
FARC som ”narcoterroristas”, knarkterrorister
är en förenkling.
Det tyckte tydligen lyssnarna var samma
sak som att glorifiera FARC.
Suck, vad trött man blir ibland. 

Här är kommentarer på Jasons världs hemsida
efter intervjun:

Superbra
Jag tyckte det var väldigt intressant.
Och fattar inte vad ni som kommenterat nedanför menar –
det framgick ju väldigt tydligt att Farc är terroristklassade.
Annie

Terrorister
Varför springer sveriges radio, skattebetalarnas kanal,
ärende åt radikala vänsterfalanger och terrorister?
Henke

Säkerhet och demokrati
Colombia behöver säkerhet och befrielse från både knarkmaffian
och FARC-gerillan, så att en rättstat kan byggas.
Demokrati är den enda rätta vägen att gå.
Rasmus

Lågvattenmärke
Förhärligande av terroristorganisationer i P3…

Tobias