Förresten, ska jag sova
hos JonasA inatt – min kloka och trogna läsare.

Jag ska inte ljuga, jag är lite nervös.

Tänk om han blir besviken.

Jag får väldigt ofta frågan
hur det känns att träffa mina läsare.

Det sker inte så ofta,
om jag ska vara ärlig.

Som tur är.
I regel är jag inte sugen på det.
Det är lite läskigt.

På sätt och vis är det
en så ojämn relation.

Ni vet mycket mer om mig
än jag om er.

Dessutom har ni en massa förutfattade meningar –
ni förväntar er att träffa bloggaren.

Och ikväll ska jag alltså till JonasA.
Jag känner mig som kronprinsessan
när hon åker till Ockelbo.

Hon är också nervös då.
Jag förstår henne.

Det är inte lätt att kliva ner
till det vanliga folkets nivå.

Sitter på Roasters i centrala Luleå.
Regnet har tagit uppehåll för första
gången sen jag kom hit.

Jag som hade finfina planer för
min vistelse i Luleå tillbringade
hela gårdagen framför bröllopssändningen
med en påse smågodis. Lite dekadent.

Egentligen borde det inte finnas
något nytt att säga om bröllopet.
Jag tror inte ens 9/11 har blivit
så analyserad som den här tillställningen.

Alla har tyckt till.
Det finns inte en enda debattör som
ignorerat festen.

Men jag har upptäckt två saker,
som ingen har kommenterat.
Åtminstone har jag inte läst det.

1) Många verkar imponerade av Daniels tal.
Visst vet ni om att han fick hjälp
av en talskrivare? Att någon annan skrev
talet? Det är inte ovanligt.
Jag menar, om kungen skulle skrivit sina
egna tal skulle monarkin varit avskaffad
för länge sen.
Men!
Att låta någon fingra på ens egna bröllopstal,
är inte det too much?
– Sen tycker jag Daniel att du slänger
in ett ”jag älskar dig så” just här, ok?
Jag vet inte, jag kan såhär på rak arm
inte komma på något mindre romantiskt.

2) Är det bara jag som reagerar på
hur Victoria pratar?

Alltså, hon låter som om hon pratar
till förståndshandikappade.

Eller förstaterminselver på SFI.

Eller förståndshandikappade SFI-elever.

Att bli idiotförklarad av en idiot.
Jag vet inte, jag kan såhär på rak arm
inte komma på något mer förnedrande.

Igår kväll grät jag.

Jag tänkte på hur lycklig Maradona
är just nu, såg hans sprudlande
glädje under presskonferensen,
när han skämtade om att han inte
var bög.

Jag vet att han upplever det här
som en revanch.

För nästan två år sen sjöng jag
Ja må han leva för honom i telefon.

Det är sant.
Det var samma dag som han blivit
utnämnd till förbundskapten
och vid tolvslaget ringde vi –
maradonianerna som var samlade
vid en bar i Buenos Aires –
till honom och sjöng i telefon.

Jodå, han svarade.
Den enda guden som svarar
när man ringer till honom.

Då var han lycklig. Förväntansfull.
Han har haft det tufft efter det.
Blivit ständigt ifrågasatt.
Är han lämplig?
Kan han tillräckligt om taktik?
Hur är det med drogerna?

Nu vet vi. Oavsett hur det går
för Argentina, så vet vi.

Vi vet att han lyckades.
Lyckades få elva divor att spela
som ett lag, att känna landslagströjan
som om den vore ännu ett hudlager.

Jag föreställde mig hur han
känner sig just nu.
Den stolthet han känner för grabbarna,
som ju dyrkar honom precis som jag.

Och tårarna började rinna.

Imorgon åker jag till Luleå.
Känns underbart.

Jag ska strosa på Storgatan,
gå ner mot Norra hamn, förbi
teatern.
Är det fint väder, ska jag promenera
runt hela Gultzaudden.

Jag ska hälsa på kollegorna
på Norrbottens-Kuriren.

Sen sätta mig på Färjan och
ta en öl.

Åh, vad jag tycker om den staden!
Så många fina minnen!

Ibland borde det inte vara
sportjournalister som skriver om fotboll.

När Gonzalo Higuain nickade in sitt
tredje mål – och Argentinas fjärde –
borde de språkligt begränsade sportkrönikörerna
abdikerat.

De borde ha stängt ner sina datorer
och sina mikrofoner.
De borde ha ringt till sina kulturredaktioner
och bett om avlösning.

För ”Oj, oj, vad snyggt!”
kommer inte ens upp till målets strumpläst.

Och ”Vilket drömmål!”
säger mer om kommentatorernas egna
intellektuella och emotionella
tillkortakommanden än om konstverkets
verkliga dimension. 

För när fotbollen är som bäst, är den gränslös.
En stämpling på de begränsande strukturena.
En överstegsfint på den diktatoriska taktiken.
En nickskarv över experternas små huvuden.

När fotbollen är som bäst,
dribblar den sig till en vackrare värld.

Sportjournalister borde inte få
skriva om Argentina.

Borde det inte vara en biolog
som jämför en rusande Messis antal steg i sekunden,
med en kolibris vingslag?

Kanske skulle det behövas en teolog
för att förklara Maradonas
oemotståndliga karisma?

Eller en psykolog för att prata om
den hybris som får ”experter” som knappt
själva spelat boll att kritisera
mannen som uppfann den moderna fotbollen?

Borde det inte vara en musiker som
berättar hur man kan improvisera
en så vacker melodi med ett instrument
med elva strängar?

Vore det inte också lämpligare om en
fysiker förklarar bollens dragningskraft
till Messis fötter?

Kanske skulle det vara rättvisare
om en dansregissör förklarade den
outgrundligt vackra koreografin
till Argentinas sista mål.

Och när elva poeter skriver tillsammans,
borde det inte vara en kulturskribents roll
att recensera – oavsett om de skriver
med en penna eller med en boll?

Jag bara undrar om det inte vore
bättre om sportjournalisterna
pratade om sport
och lät de känsliga poeterna prata om Messi & Co.

Vilket lag! Underbart!
Ser så jävla bra ut!

Men O´Learys suger balle.
Jag har blivit varnad –
fortsätter jag skrika åker jag ut.

– Det här är en restaurang,
du får heja, men inte skrika sådär!

Men som Maradona skulle ha sagt:
Que me la chupen.
Que la sigan chupando.

Nu. Andra halvlek.

Den argentinska ölen Quilmes reklam inför VM.

Wow! Vilken känsla! Tyvärr måste ni kunna spanska.

Ett slag under bältet. Fan, vad man blir patriotiskt.

Japp. Där ska man tydligen vara om man är argentinare.

Långt från fjollträsket i innerstan.

Klockan 13.30. Vi ses där.

Återigen nervositeten. Pirret i magen.
Eller pirr och pirr –
jag har redan skitit två gånger idag.

Speldags igen.
Var kan man kolla på matchen?
Något tips? Någon krog i Stockholm,
där man får skrika hur högt man vill?

I Argentina har skolorna stängt
under hela morgonen.
Först efter matchen återupptas
lektionerna.

Helt rätt beslut.

Ser att den brasilianska lobbyismen
fixat ett hak att kolla på VM-matcherna.

Kan tänka mig att det blir fullt med svenskar,
som kommer dit, lurade av ett åldrat löfte
om sambafotboll.

Det är otroligt att ingen avslöjar
brassarnas färgglada tudo bem- bluff.

Det räcker med att de slår tre passningar
i rad, så börjar sportkommentatorerna att
mumla något om sambafotboll.

Herregud.
Vet ni när det var sista gången Brasilien spelade
sambafotboll?

1986!

Samma år som Olof Palme mördades och
sossarna slutade tävla i solidaritet.

Så det är inte bara brassarna som är bra
på att hålla liv i lögner med hjälp
av konstgjord andning.

Lyckligtvis har inte alla svenskar fallit
för myten om att Brasilien är en enda
stor klitoris.

Det finns fortfarande svenskar som
föredrar en melankolisk, framför en
fejkad orgasm.

Såna här läsarbilder älskar jag att få –
Anders firar Argentinas seger, med
en asado och lämplig outfit.