Den oranga slynan

av Martin Ezpeleta

Får ett meddelande från bildredaktören
på magasinet Omvärlden, som ges ut av SIDA.

De ska publicera ett citat från min blogg
och undrade om jag hade någon porträttbild.

Kul, jag gillar Omvärlden.
Så jag skickade bilden och undrade vad det var för citat.

Han svarade och tackade för bilden.
Inget ord om citatet.

Jag skrev igen och undrade om citatet en gång till.

Har inte fått något svar.

Blir nervös.
Varför vill de inte säga vad
det är för citat?

Försöker föreställa mig vad, av allt jag sagt,
som skulle passa in i deras tidning.

Kommer de skriva att jag knullade apelsiner?

Det skulle kunna passa in.

En artikel om hur etiopiska apelsinodlare
jobbar röven av sig för att rika i-landsbarn
ska kunna knulla deras frukter.

Fan.
Jag kan bli anklagad för sexuellt utnyttjande
av en minderårig, afrikansk apelsin.

Det kanske till och med rubriceras som trafficking!

Vad fan svarar man på det?
Att jag tyckte att den verkade äldre?
Att den låg i fruktskålen och bjöd ut sig?
Att jag är en man med starka drifter?
Att jag inte kunde veta att den var afrikansk?

Jag vet inte.
Det enda jag vet är att om allt skiter sig,
kommer jag lägga hela skulden på apelsinen.

Den lilla oranga slynan.

10 tips till resande frilansjournalister

av Martin Ezpeleta

Ibland får jag mejl från journaliststudenter.

De verkar gillar mitt liv och undrar hur jag gick
till väga för att få till det så snyggt:

Leva i Latinamerika och tjäna pengar i Sverige.

De är sugna på att testa samma sak – ja, åtminstone
resa runt länge och frilansa för svenska medier –
och ber om tips.

Jag har aldrig ett riktigt bra svar på det,
tror inte jag är ett så bra typexempel trots att
jag har hållit på med det här ganska länge.

Vissa saker är självklara, andra kan jag kanske lära ut,
men vissa saker går inte att lära sig.

Men jag ska försöka:

1) Låt dig inte nedslås av ett, tio eller hundra nej.
Du är totalt ointressant för de allra flesta tidningarna.
Har du tur får du ett nej, oftast svarar de inte ens.
Det betyder inte att din artikel är dålig (vilket den iofs ofta är).
De läser den inte ens.

2) Lär dig att skriva bra. Som rookie måste du skriva dubbelt så bra
artiklar som en etablerad journalist för att få något publicerat.
När du väl är etablerad kan du skriva hur illa du vill.
Då blir kraven absurt låga.

3) Glöm dina utrikeskorre-drömmar.
Du kommer inte få bevaka valet i Ecuador, eller skriva om
de politiska omvälvningarna i Bolivia.
De flesta medierna skiter fullständigt i vad som händer i Latinamerika,
annars har de redan nyhetsbyråerna för att täcka det.

4) Gör en lista på medier (radio, tidningar, tidsskrifter, magasin, branschtidningar, osv.)
som kan tänkas vara intresserad av någon typ av
nyheter.
Stryk nu alla som du fantiserar om att skriva för (DN, SvD, Aftonbladet, osv).

5) Svenska medier är totalt förutsägbara.
De älskar att förmedla schablonbilder.
Så vinkla artiklarna så att länderna framstår antingen som bananrepubliker
eller exotiska smultronställen.
Sånt älskar svensk media.

6) Sätt dig in i svenska läsares huvud.
De vill inte veta sanningen, de vill få sina fördomar bekräftade.
När de läst färdigt en text om Latinamerika vill de antingen känna
“Åh, vad bra vi har det i Sverige!” eller
“Åh, vad tråkigt det är i Sverige!”

7) Ljug inte, det behövs inte. Verkligheten är ändå tillräckligt elastisk.
Även de mest etablerade utrikeskorrespondenterna tänjer på gränserna.
Ibland till oanade gränser.
DN hade till exempel Nathan Sachar många år utstationerad i Buenos Aires.
Och jag lovar er: det är den sämsta och mest vinklade rapporteringen jag varit med om.

8) Behärska flera format, åtminstone två: tidningar och radio. Då har du fler möjligheter.

9) Ska du vara på resande fot hör av dig till P3 Planet.
Det är SRs reseprogram och ett perfekt avstamp i din journalistkarriär.

10) Leta upp bra historier, inte bra nyheter.
Det gör du inte genom att läsa lokala tidningen.
Prata med folk, umgås inte med svennar eller europeer.
Beblanda dig.
Men du kommer ändå alltid vara en gringo,
ett hinder som kommer att följa dig under hela din vistelse i Latinamerika.

Avslutningsvis:

Ert största hinder kommer inte att vara språket,
det kommer inte heller att vara den ljusa dammtussen ni
har på huvudet och som är omöjlig att kamouflera.
Det finns en sak som jag inte kan förmedla och ni svåreligen
kan skaffa er och som egentligen är det viktigaste kapitalet
för en journalist:

Ett bra kontaktnät.

Jag har levt här i 15 år. Men i mitt fall, har jag även fuskat.
Jag har ärvt mitt.
Generationer av Ezpeleta har gjort det möjligt för mig att komma
i kontakt med rätt personer i vilket land som helst.
I Latinamerika är det avgörande att vara vän, till en vän,
till en vän för att rätt dörr ska öppnas.
Med ett bra kontaktnät är Latinamerika liten som en näsduk.

Så mitt sista tips blir:

Ha en ordentlig buffert, res och skriv för att det är kul –
har ni turen att bli publicerade se det som en bonus,
inte som ert levebröd.

PS. Det är många av de här tipsen som jag själv inte följt.
För till skillnad från er, är jag ganska ointresserad av
att rapportera om Latinamerika för svenska medier.

CSN hämnas

av Martin Ezpeleta

Jag skrev till min CSN-handläggare:

”Jag behöver lite hjälp: Vill betala på nätet,
men vet inte riktigt hur det går till.
En mini introduktionskurs skulle vara toppen, please.”

Hon svarade:

”Du loggar in på ”Mina sidor”
med din personliga kod. Koden står i årsbeskedet som skickades
till dig i januari i år.”

Jag skrev uppgivet:

”Aj då. Jag blir tvungen att sprätta
200 kuvert för att hitta årsbeskedet.
Jobbigt”.

Jag anade att de skulle hitta ett sätt
att sätta dit mig på.

Självständighet

av Martin Ezpeleta

Att bo med Rosita har förändrat
mitt liv.

Igår diskade jag för första gången
på två månader.

Trots Rositas invändningar –
hon tyckte inte jag skulle hålla
på med sånt.

Men är man en självständig man så är man.
Det kan ingen rucka på.

Alea iacta est

av Martin Ezpeleta

CSN har fått blodad tand.

Sprättade upp ett nytt kuvert
på måfå och möttes av den
obehagliga överraskningen
att jag nu måste betala in
80.000 kronor.

Det är mycket pengar.
Jävligt mycket pengar för en vanlig knegare.

Typ 11.000 kr i månaden
fram till årsskiftet.

Det känns som att mitt liv har
blivit ett Monopol och att jag
varje varv, resten av mitt liv,
kommer att hamna på Norrmalmstorg –

med hotell.

Tärningen är kastad.

Argentinsk språkskola: Fundament

av Martin Ezpeleta

Svenska språket är ett fängelse vi alla lever i.

Vi växer upp innanför murarna
och har svårt att föreställa oss friheten.

Ja, så länge har vi levt instängda att
vi förväxlar väggarna med horisonten,
glödlamporna med solljus och rasterna med frihet.

Vi kallar vakttornen för konventioner
och taggtråden för ordlistor.
Vi säger att skrapandet med batongerna
mot celldörren är språkvett,
vi kallar varje nytt varv runt låset för artighet
och skakandet mot gallren för yttrandefrihet.

Sanningen är att vi är livstidsdömda för ett brott
vi aldrig fick chansen att begå:

Att vara fria.

Det är inte lätt, svenska språket är världens rymningssäkraste fängelse –
för vi är inte bara fångar, vi är också våra egna väktare.

Därför startade jag min argentinska språkskola,
för att visa er att det finns en flykttunnel.

Att det finns en utgrävd gång ut ur fängelset, till friheten.
Där varje känsla har en garderob med ord
att klä sig med, där adjektiven förökar sig som kaniner
och inga hjärtan är politiska fångar.

Ni har kanske redan anat det. Sett öppningen.
Kanske har ni stuckit in huvudet, blivit skrämda
och krupit tillbaka till er trygga cell.

Till er tapetserade verklighet, till era trygga murar,
till era censurerade och språkfattiga hjärtan.

För visst, argentinskan är inte vacker.
Det är en symfoni av skrik, svordomar och kakofonier.

Precis som alla förlossningar, eller hur?

Så, är ni redo att förlösa er själva?
Att fly från ert jag till er själva?

Är ni redo för ännu en argentinsk språklektion?

I sånt fall, olja in kroppen och gör er beredda på att börja krypa.
Och stanna inte förrän ni kommit ut genom munnen.

Och just det, håll för näsan!

För fågelvägen mellan hjärtat och munnen
går inte genom strupen, utan genom ändtarmen.

Argentina fyller 200 år

av Martin Ezpeleta

Idag fyller Argentina 200 år.

Och jag är i Buenos Aires,
precis hemkommen från Colombia.

Lovar att ta bilder och rapportera från den
här utlovade patriotiska överdosen.

Direkt från Buenos Aires gator.

Här är förresten vår underbara, märkliga och droginspirerade nationalsång:

 

Tack, tack, tack!

av Martin Ezpeleta

Tack. Ni är helt underbara.
Har skrivit om det tidigare, men tål att upprepas:

”Helvete vilka underbara kommentarer
jag får i och för bloggen!

Jag kanske ska verka oberörd.
Ha en iskall relation till mina läsare.

Jag kan inte.

Jag blir alldeles varm inombords
när någon av er påverkas av det jag skriver.

Jag blir som en italiensk schlagerrefräng.
Romantisk. Känslosam.

Vill ösa ord över er.
Fylla era öron med blommor.

Stryka er medhårs och
lova er saker som jag inte kan hålla.

Jag blir som en gondoljär
som just fått en fullmåne i present.

Att få läsa era tankar är min drog
och bloggens bränsle,
det som får gondolen att glida vidare.

Så länge ni kommenterar
fortsätter jag att skriva.
Jag lovar.
Så viktiga är ni.

Volare!
Volaaaare!

Tänk att ni är konstnärer.
Det kan vara svårt när ni sitter
på kontoret och bara väntar på avlöning.
Men försök.

Ni har vernissage och det kommer
hundratals, kanske tusentals människor
och tittar på utställningen.
Men ingen säger något.
Ingen kommer fram och frågar.
Ingen ryggdunk eller kritik.

Ni vet inte vad de tycker
och deras pokerface avslöjar heller ingenting.

Tycker de om det?
Märker de att du bytt teknik?
Förstår de varför du valt de färgerna?
Inte så kul, eller hur?

Så känns det när ni inte skriver.
Jag blir deprimerad.
Jag läser Strindberg och missköter min hygien.

För varje blogginlägg är en vernissage,
ett tillplattat hjärta på en duk.
(jag varnade er, I’m in that mood)
Ett inlägg, eller en artikel,
är ett hantverk.

Man bearbetar språket,
förädlar orden, putsar på formuleringar
och kombinerar dem med rätt tanke.
Och skapar ett smycke.
Ja, ett unikt smycke.
Det är tänkt att det ska pryda en själ,
hänga på ett hjärta.
(har Eros Ramazzotti redan skrivit det här?)

När någon av er skriver att
bloggen är en viktig del av er vardag,
får alla timmar framför datorn en mening.

Och jag vet att så länge någon av er väntar,
så länge gondoljären har en fullmåne att sjunga inför,
kommer jag fortsätta att komma.

Om och om igen.

O sole. . .
O sooole mio!”

Sida 37 av 73
  • Tjänstgörande redaktörer: Sandra Christensen och Mattias Kling
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB