Dagens krönika i Aftonbladet:

Penetrationstvånget dödar sexlusten

Njuter av livet vid en gatukorsning (näsan ser alltid större ut på bild)

Besökte Buenos Aires bokmässa, den största
spansktalande världen.
Här lyssnar jag på Sendra, Liniers och några
andra av landets bästa serietecknare.

Letar efter böcker om Colombia
i Madres de Plaza de Mayos bokhandel.
Mödrarna har dessutom ett universitet,
radioprogram och tidning.
Bland mycket annat.
De här mödrarna förtjänar Nobels fredspris.

Är man i Buenos Aires äter man såklart…
mexikanskt!
Tacosen var egentligen bara en ursäkt –
Xalapa har förmodligen världens godaste
margaritas.

Jag bor i en väldigt lyxig lägenhet.
Ett loft med tre (!) badrum och två
terasser. Jag turas om att röka i dem,
för att maximera lyxkänslan.

Enda problemet är utsikten.
Men vad fan, man kan inte få allt.

Befinner mig i Colombia nu.
Kom igår. Bor i en mycket fin lägenhet
i stadsdelen La Macarena.

Ska vara här i två veckor
och lovar att blogga mycket.

Låt mig bara organisera mig.
Jag är också öppen för tips,
vad kan man göra, se, besöka i
Bogotá.

Här är dagens krönika i Aftonbladet:
Politik är inget smörgåsbord

Fick ett meddelande av en (udda) kompis:
”Googla på Aftonbladet, din jävla mediehora”.

Svårt att motstå en sådan invit, så jag knappar in
Aftonbladet på Google och första träffen är:

Så, är jag en mediehora?

Ja, såklart jag är.
En riktig hora.

Det är ett underbart jobb.
Att få strippa för er.

Hänga av mig ord efter ord.
Låta dem falla, sensuellt och lockande.
Röra verben i takt till debatten,
höra era stön när jag knäpper upp
ett adjektiv, när jag sliter av mig
mig en svordom och slänger
ut den i publiken.

Märka att ni blir våta när ni
ser mina metaforer hänga på raderna
som två håriga och vulgära pungkulor.

Men innan ni går och lämnar
ett snigelspår efter er,
kommer le grand finale.

För när ni tror att showen är över,
när ni vänder er för att gå mot utgången,
hoppar jag ner från scenen,
tar er hårt i nacken, böjer er fram
och knullar er.

Jag älskar att se er förvånade min,
känna hur ni stretar emot,
hur ni klöser, sparkar och spottar.

För jag tror att ni gillar det,
annars skulle ni inte komma tillbaka.

Det är inget att skämmas för,
ibland behöver man en kuk i röven
för att tänka till.

Och jag får betalt för att vara den kuken.

Det är mitt jobb.
Jag är en lyxhora i Sveriges största bordell.

Men var inte oroliga – ingen utnyttjar mig.
Er skulle jag faktiskt knulla gratis.

Ni vet hur mycket jag älskar Maradona.
Jag har ju berättat att jag är medlem
i den maradonianska kyrkan.

Ändå kommer ni inte förstå min sorg,
min obeskrivliga frustration,
när jag landade i Buenos Aires igår
och får reda på att Maradona gått
ut två minuter tidigare.

Jag missade Maradona med två minuter!

Jag missade Gud med 120 sekunder,
närmare himlen än så kommer jag aldrig att komma.

Ibland är två minuter ingenting.
Andra gånger är det en evighet.

Me quiero cortar los huevos,
la reputísima madre que lo remil parió!

Typ:
Jag vill skära av mig pungen,
den horiga mamman som födde tusen gånger!

Rosita är mitt hembiträde.
Hon är 58 år gammal,
ensamstående och utan barn.
Rosita har varit gift en gång.
Men det var länge sedan, 1975.

– Det är ett misstag man bara gör en gång
i livet, señor Martin, säger hon.

Han försvann efter tre månader.
Lämnade Rosita ensam och förnedrad.

– Lika bra. Han jobbade ändå ingenting,
utan det var jag som försörjde honom.

Aldrig mer litade Rosita på en man.

– Ta inte illa upp, señor Martin,
men i min värld är alla män likadana.

För två år sedan dog mannen i cancer.

Kände Rosita skadeglädje?
Kände hon att han fått vad han förtjänat?

Nä, Rosita – den lilla rosen – plockade den största rosen
i sin rosenbuske och lämnade den vid hans grav.

Varför, Rosita, varför?

Hon bara ler och lyfter på axlarna.

Är inte kärleken både patetisk och oändligt vacker?

Som en stor röd ros.

Så. Nu är jag redo.
Nu börjar resan mot Colombia.

Allt är planerat in i minsta detalj.
Inte minst klädseln.

Jag har den här gången valt en klassisk
gerillaoutfit.

Enkelt, stilfullt och lite retro.
Så rätt!

På huvudet en keps av märket Juan Valdez –
som verkar vara en söt, småskalig colombiansk
kaffeodlare.

Jag köpte den förra gången jag var där.

Det jag håller i handen är såklart
en kubansk cigarr.
Märket är Montecristo – Che Guevaras favoritmärke.

Cigarrens fördel är att man blir uppskattad
både på höger- och vänsterkanten.

Aristokratisk charm i ett sällskap
blir revolutionsromantik i ett annat.

Klockan är vattentät, ifall jag måste dyka
(ligger Bogotá vid havet?) 

Och på fötterna har jag mina kamouflerade tofflor,
idealiska ifall jag vill smyga i djungeln
utan att bli upptäckt.

Vad ska jag göra i Colombia?

En radiodokumentär. Eller ett modereportage.
Vi får se, jag har inte bestämt mig än.