Carlos Alvarez och Martin Canevaro är inte som alla andra.
De gör det med varandra.

Inte bara det. De är kära. Jo, tro det eller ej.
Och vill gifta sig!

Ett homoäktenskap, igen??

Herregud, det var ju bara ett par månader sen
den första latinamerikanska vigseln ägde rum!

Den gången i sydliga Usuahia – Gud har mindre koll
på vad som händer i världens utkanter.

Det blev ändå ett jävla liv.
– Moralisk relativism, mumlade den katolska kyrkan,
det feodala råttboet, som sin vana trogen befinner
sig några kilometer efter i utvecklingen.

Den här gången är det i Buenos Aires som
bögarna ska spotta Herren i ansiktet.
Återigen debatt. Återigen kliver medeltidsråttorna fram
ur sina hål.

Så ärendet hoppar just nu mellan domstolarna,
som debatterar om hur lagen ska tolkas.
Ett problem är att lagtexten pratar uttryckligen
om ”union entre hombre y mujer” – mellan man och kvinna.
Det är en bit gruyère för råttorna, och har blivit deras starkaste argument
för att stoppa tidens gång.

I den argentinska kongressen håller man därför på att skriva om lagtexten.

Lyckligtvis har argentinarna ofta en ganska
skön inställning till sin egen kyrka – les chupa un huevo.

Så det finns ett tryggt stöd bland befolkningen
för homovigslar. 

Men det som egentligen är det mest anmärkningsvärda
med den här vigseln är inte parets sexuella preferenser,
utan hudfärgen på en av dem.

Han är ju svart! En svart argentinare ska gifta sig!
Det måste vara helt unikt.

Det är första gången på ett år som jag ser en svart
argentinare. Den gången var det iofs live, så det var
lite starkare.
Då skrev jag:

”Svarta människor är en utrotningshotad art
i den argentinska faunan.

Skulle det finnas ett samlaralbum med de olika raserna
i Argentina, skulle Negern utan tvekan vara den mest
sällsynta bilden, den som alla vill byta till sig.

– Åh, har du Negern!? Hur fan fick du tag på den?
Du får åtta italienare för den!

– Aldrig! Det är fullt med italienare i varje paket. Vem fan vill ha en till spagge?

– Vad vill du ha för din Neger då?

– Två mestiser, en mapuche-indian, en polack, tre nazi-tyskar och två ortodoxa judar, med kippa och korkskruvar.

Ja, så sällsynta är svarta människor i Argentina. ”

En intressant fotnot:
Det har funnits en relativt stor svart befolkning i Argentina.
Men (anteckna, SD) man använde de svarta som
kanonmat under inbördeskrigen på 1800-talet.

Så effektiv var den etniska rensningen att de flesta
argentinarna idag tror att det aldrig kom svarta slavar till landet.

Ja ni, svart och bög. Hade han varit muslim,
hade vi nog haft en kandidat till årets argentinska freak.

För ett och ett halvt år sen sedan gick jag med i Maradonianska kyrkan.
Det var inte ett övervägt beslut.
Det var en impuls.
Jag var i Buenos Aires och skulle rapportera om den maradonianska julen,
som infaller på Maradonas födelsedag den 30 oktober.

Men när jag stod där och såg den här gemenskapen,
den ocensurerade kärleken, kände jag igen mig.

Tänkte att det här är så nära Gud en ateist kan komma.

Ni kan håna mig. Det är ok.
Ni kommer ändå aldrig kunna förstå det.
Vad Maradona betyder för oss.
I Sverige finns ingen motsvarighet. Inte ens i världen.

Så jag gick med på att bli döpt.
Dopet bestod i att efterlikna Maradonas första mål mot engelsmännen
från Vm-kvartsfinalen 1986 – det med handen.

Guds hand.

På väggen hade man satt upp en stor plansch med ögonblicket
då Maradona slår bollen med handen över den utrusande
engelska målvakten, Peter Shilton.

Men Maradona hade retuscherats bort från bilden och dopet
bestod i att en av kyrkans präster kastade en fotboll och man
skulle boxa bollen över Shilton.

Först då man lyckades med det var man en riktig maradonian.
Vissa blev tvungna att försöka många gånger.
Min tro var stark, jag gjorde det på första försöket.

Jag är inte alls unik. Kyrkan har över 100.000 medlemmar.
Kanske den snabbast växande församlingen i världen.

Jag har aldrig ångrat mitt beslut.
Ett av de tio maradonianska budorden är att alltid
försvara Maradona i alla sammanhang.

Det har jag gjort.
Jag har till och med suttit i Sveriges Radio och förespråkat
den maradonianska läran.

Som sagt, jag har aldrig ångrat mig.
Däremot har min tro hamnat i en konflikt.

Gud har fått konkurrens.
Av Lionel Messi.

Jag älskar honom. Han förgyller mitt liv.
Får mig att glömma mina bråk med barnen.
Ja, får mig att glömma barnen till och med.
När Barcelona spelar är jag uppspelt redan kvällen innan.
Längtar våldsamt.
När han spelat färdigt läser jag allt som finns skrivet om honom.
Alla tidningar. Spanska. Argentinska. Svenska. Engelska. Italienska.
Jag scannar av världmedia.
Har han gjort mål är det sen dags för Youtube.
Jag vill inte bara se målen om och om igen.
Jag vill höra kommentatorerna. På olika språk.
På spanska, på engelska, portugisiska, på arabiska.
Jag ryser när fotbollsvärlden faller på knä inför honom.
När de exalterade kommentatorerna får slut på adjektiv
för att beskriva Messi.

– Gud i kortbyxor, skrek en argentinsk kommentator
igår efter att han gjort fyra mål mot Arsenal.

Jag gillade det. Jag känner så.
Återigen samma uppenbarelsekänsla.

Att Gud då och då kliver ner från sina höga moln
och klär ut sig till argentinare.

Han gjorde det med Che Guevara.
Han gjorde det med Maradona.
Och nu har han gjort det igen med Messi.

Kanske är det Guds sätt att betala för så många
oförrättelser, för så många uteblivna mirakel.

Militärkupper.
Peronismen.
                 Sen Che Guevara.
Fler militärkupper
30000 försvunna.
Falklandskriget.
                 Sen Maradona.
Carlos Menem
Ekonomisk kollaps
Hunger
                 Sen Messi.

Jag vet, det jämnar inte ut sig. Men det är plåster på såren.

I Che, Maradona och den helige Messis namn.
Viva la Argentina, carajo!

Sofia Mirjamsdotter, also known as Mymlan,
ger mig sviiiidande kritik i sin klockrena krönika.

”Kära Martin, vad har du för problem?
Du får sluta hänga därborta i Argentina. Det verkar som om du tappar allt sans och vett, och glömmer viktiga svenska värderingar under dina alltför långa vistelser i dekadensens Sydamerika.
Du förstår, här i Sverige vet vi alltid bäst. Framför allt har vi en moral i det här landet som det är väldigt viktigt att försöka bevara. En moral som andra borde ta efter, inte tvärtom som du insinuerar.”

Läs hela Sofias inlägg här.

Angående porriga Silvia. Ni kan läsa den här.

Jag ser att jag har fått
annonsörer på bloggen.

Någon borde berätta.
Någon borde förvarna dem.

Att allt av ekonomiskt värde jag rör,
dör.

Jag är livrädd för motorcyklar.
Skulle aldrig sätta på en.

Men motorcykelhjälmar var gårdagens snackis
i Argentina.
Två killar som fick böter för att
de åkt utan hjälm (typ 15 procent
använder hjälm), överklagade beslutet.

Och en domare gav dem rätt.
Det måste vara ett individuellt val,
anser domaren.

Det blev ett jävla liv.
Förståeligt, det dör 8000 människor om året
i trafikolyckor i Argentina. Motorcyklister ligger i topp.

Förresten, det borde nog stå ”sätta mig på en”.
Eller är det därifrån uttrycket
”bättre lyss till den sträng som brast
än att aldrig spänt på en båge” kommer?

PS: Kanske borde införa i bloggen
en ny kategori: Dagens snackis i Argentina.
Vad tror ni? Är det intressant att veta
vad argentinarna går igång på för nyheter?
Ni bestämmer.

Det här var mitt första inlägg om Cristian för två år sen.

Så här ser min personal butcher, Cristian, ut.
Det är han som är grisen i mitten.
Den med kniv.

Satan, ni ska se hur han hanterar kniven!
Kirurgisk precision.

Om jag någon gång får en hjärntumör,
vill jag att Cristian opererar mig.

Med sin stora köttkniv.

Förresten.
Lite frågesport.
Cristian är ju i mitten.
Men? vad är det som hänger på sidorna??

Jag fick låna en kompis motorcykel.
Jag åkte utan hjälm.
Hade oturen att bli stoppad av polisen,
som skrev ut en saftig bot.

Varför?

Ska man verkligen få betala böter om man
åker motorcykel utan hjälm?

Ja, utropar ni nu säkert, ni små regeltalibaner.
Men är det verkligen så? Varför?

Borde det inte vara ett fritt val?

Jag är myndig. Jag vill inte ha hjälm.
För jag tycker det ser töntigt ut
och är obekvämt.

Jag riskerar ju inte någon annans liv
än mitt eget.
Och jag utgör ingen större trafikfara
för att jag inte använder hjälm.

Varför, varför, ska jag få betala
böter för att jag inte använder hjälm?

Kan någon förklara det för mig?

Det är en sorglig dag.
Så sorglig.

Igår fick jag reda på att
Cristian ska slå igen.

Om två veckor.

Jag fick veta det först av alla.
Nancy, frun, hade sagt till honom:
– Har du berättat för Martin än?
Du måste förbereda honom.
Han kommer inte att ta det bra.

Nä. Det gjorde han inte.
Como una patada en los huevos.
Som en pungspark.

Det är så sorgligt.
Det kommer bli så tomt.

Det slutade med att Cristian fick trösta mig.
– Det kommer bli bra, jag lovar.

Jag kommer ägna stor del av bloggen
närmsta tiden åt att hylla Cristian,
min personliga slaktare.  Och vän.

Läser in prator i argentinsk studio.

Ikväll 18:03. P3 Dokumentär.

Tittar på datorns skrivbord. Hur tänkte jag?

Ser mappen MANUS. It makes sense.
Bredvid mappen MANUS NY VERSION. Ok, jag gjorde ändringar.
Och så mappen MANUS SISTA VERSION. Skönt, klar!

Nej, vänta.
Vad fan…

MANUS SLUTVERSION. Jaha… ok.

Har du pillat färdigt?
Nej.

MANUS NY SLUTVERSION.

And it goes on.

MANUS AMANDA (producenten)

och slutligen

mappen MANUS KOMPLETT

Jag börjar förstå författaren J L Borges
som sa att anledningen till att han publicerade sina texter,
var för att sluta göra ändringar i dem.