Ämne: Ibland är evigheten en rödrutig fjällräv

Hej!
Ni minns inte mig. Hur skulle ni?
Det har ju gått 23 sen sist jag besökte er butik.
Då köpte jag en skjorta.
En snygg skogshuggarskjorta. Rödrutig.
Jag var 13 år och det var min första skjorta.
Dyr var den, tyckte jag då. 329 kr. Minns fortfarande.
Men så här i efterhand måste jag säga att
det var mitt livs bästa investering.
Jag har använt skjortan sen dess.
Under vissa perioder har den fått vila i garderoben –
ni vet, mode och sånt – men från och till har
den alltid funnits med.
Som en öm älskarinna som känner och smeker varsamt
varje millimeter på min överkropp.
 
Om vi, för perspektivets skull, tänker att ett
skjortår är lika långt som ett hundår (7 år), skulle
den här skjortan motsvara en 161 år gammal skogshuggare.
 
Och jag måste säga – och det är därför jag skriver –
att kvalitén på skjortan är helt otrolig!
Färgerna går inte bort och bomullen känns
fortfarande mjuk och len.
Jag skulle nog kunna gå och lämna tillbaka den på öppet köp
och ni skulle inte märka att den var använd.
 
Jag tror att Fjällräven (tillsammans med Marabou, svenska jordgubbar
och färskpotatis) är Sveriges bästa representanter för kvalitet.
 
Här finns för övrigt bild på underverket:
http://blogg.aftonbladet.se/martinezpeleta/2011/04/dagens-outfit-eller-mode-hela-livet
 

Ha de bra!
 
Martin Ezpeleta

Det är fredag och hon sitter på kontoret och skriver lista i huvudet över allt de ska hitta på i helgen.
Pingstkyrkans loppis klockan nio och det är lördagskaffe hos Elin vid elva.
Hinner de till Liljevalchs innan lunchen med hans föräldrar?
Att träffa svärföräldrarna kanske inte är det roligaste, men han gillar ju det.
Och hon har lovat att baka en sockerkaka. Mot att han gick med på att gå på en lång,
romantisk skogspromenad under eftermiddagen.
Och kanske kan hon då övertala honom att gå ut och dricka ett glas vin på en mysig bar på kvällen. 

Han blickar ut genom fönstret. I huvudet plockar han en stor bukett ursäkter som hon ska få när han kommer hem. Inte fan tänker han gå upp tidigt imorgon för att gå på loppis titta på skalperade dockor och malätna kläder! Och Elin kan hon faktiskt besöka själv, det är ju trots allt dom som är kompisar.
Lunchen missar han inte för något i världen, men nog ska det gå att ännu en gång byta ut skogspromenaden
mot en vända till ICA – så slår de två flugor i en smäll. Och att det blir en lugn TV-kväll, det måste hon ju fatta –
han har ju innebandymatch med arbetskompisarna tidigt på söndagen.

Vem känner inte igen den här situationen?
På nätet kryllar det av berättelser från kvinnor som är trötta på alltid ta initiativ och ständigt krocka mot en håglös sengångare i myspysbyxor.
Kvinnor som vill hitta på saker hela tiden, medan männen hellre tillbringar fritiden i en symbios med fjärrkontrollen.
Här är några av förklaringarna:

1) Hon är ett vidvinkelobjektiv, Han en zoom.

Det är ett faktum. Precis som exemplet ovan visar, har kvinnor ofta många fler intresseområden än män.
Kvinnors frigörelse från hemmets bojor innebar inte att deras fokus förflyttade sig,
utan breddade sig.
När en kvinna tar sig för munnen och utbrister ”Åh!” kan hon ha sett en bok, en blomma, en vän, ett barn, Lars Norén, en klänning, ett recept, en diskussion, ett tv-program.
Med män är det annorlunda. När en man utbrister ”Åh!” har han sett en bil eller en elektronisk pryl. Eventuellt, har han fått en orgasm.
Män är förutsägbara som en multiplikationstabell och lika innovativa som en repad skiva. 
Kvinnans frigörelse innebar för mannen fler plikter – de tar större ansvar i hemmet, hämtar och lämnar barn och följer motvilligt med till Ikea. Men de gör det utan engagemang, de gör det av pliktkänsla, inte av nyfikenhet och intresse. De har därför också svårt att förstå när helgen närmar sig och kvinnorna blir som MacGyver i en järnhandel – de vill hitta på massa nya saker.
Men vidvinkelobjektivet har en baksida, ett litet hack i linsen:

2) Hon har svårt att koppla av. Han är ett slapparproffs.

Kvinnor har vansinnigt svårt att koppla av. De känner ständigt kravet på att vara duktiga. På att vara drivande, tillgängliga och fulla av initiativ. De har fått lära sig att tiden är värdefull och bör utnyttjas. Därför bombarderar hon mannen med förslag. Men mannen känner inte samma krav och absolut inte samma stress. Det gör han bara på jobbet.
På helgen blir han som en omvänd superhjälte. Efter att utfört stordåd på jobbet hela veckan, byter han om till gympabyxor, linne, tofflor och förvandlas till Supertönten.
För Supertönten är helgen möjligheten att koppla av. Att leva unplugged.
Han går därför in i helgdvalan, hjärtslagen är färre än en björn i ide och en chipspåse räcker gott och väl för att kompensera den lilla energin som går åt för att titta på TV.
Det finns ett tillfälle då han bryter sin dvala: När kompisarna hör av sig.
Då byter han gärna ut fjärrkontrollen mot en innebandyklubba, en stor stark eller vad som än kan få honom att avlägsna sig från hennes uppmanande blick. För vi kan inte komma ifrån:

3) Hon vill umgås, han vill vara tillsammans.

Skillnaden låter hårfin, men avgörande. 
Att umgås kräver ett aktivt samspel, för att hitta gemensamma själsliga beröringspunkter.
Att vara tillsammans däremot kräver bara fysisk närvaro.
Fritiden är för många kvinnor möjligheten att umgås med sin partner. De vill göra, se och uppleva saker tillsammans, med och utan barnen. För män räcker det med att vara tillsammans.
Så det finns bara ett förslag inför helgen som männen garanterat kommer att nappa på:
Att hyra en film eller titta på TV.
TV:n är nämligen det mest effektiva sättet att vara tillsammans på utan att umgås.
Den andre är  utbytbar eller till och med försumbar. Det finns inget samtal, ingen interaktion. Manligt fredagsmys.
För det här är närbesläktat med en annan viktig skillnad mellan män och kvinnor:

4)Hon söker lyckan. Han söker tryggheten.

Helgen innebär inte bara möjligheter, den är också full av farliga fallgropar i förhållandet.
Under veckan är det arbetet som markerar dygnsrytmen, möjligheterna att umgås tillsammans är få. Men på helgerna blir bristerna tydliga, det är nu som relationen verkligen kan synas i sömmarna. Och vilka är det som gör det? Kvinnorna, såklart.
Är vi lyckliga? Är vårt förhållande bra?  De utmanar ödet.
Föreslår romantiska utflykter. Och männen slår bakut. Avskalade från den romantiska mysticismen ser de farorna som kvinnorna i sin rosaskimrande illusion missar.
Vad är värre än att fixa barnvakt, boka bord på samma krog som de lärde känna varandra i och sen sitta med varsitt glas vin, tysta och fullständigt uttråkade?
Därför undviker männen riskerna med sådana farliga upptåg.
För dem är tryggheten det viktigaste. Inte att utforska hur högt det är till tak, bara inte relationen faller genom golvet.
Därför försöker de helgardera helgen med program som kanske inte är sådär superspännande – som att gå till lekparken, äta lunch med föräldrarna eller storhandla på ICA – men där de inte heller riskerar att hon ställer sig framför dem och säger skarpt:
Du, vi måste prata.
Frasen är idag lika könsbestämd som ”middagen är klar!” var för 30 år sen.
Den fullständigt ägs av kvinnorna. 
Visst, kvinnor nöjer sig också. De är också rädda för ensamheten.
Men till skillnad från männen, nöjer de sig olyckliga. De vill bara ha det självklara,
men märker så småningom att de kräver det omöjliga.

5) Hon dukar upp förslag. Han har vetorätt.

På helgen blir det tydligt att mannen är familjens äldsta barn.
Tjurskallig, bortskämd och egoistisk. Sambon är ställföreträdande mamma,
hon ska servera ett fullt smörgåsbord med förslag som han sedan plockar fritt bland.
På samma sätt som männen förväntas vara de aktiva och initiativrika på krogen, så gäller det omvända i parrelationerna. Kvinnorna föreslår, mannen har vetorätt.
Det utnyttjar han gärna. 
Kvinnan, som den goda mamman hon är, går med på att träffa hans kompisar ifall han vill, något han själv totalvägrar när situationen är den omvända. Hon är förstående, han är förebrående. Han sätter sig själv och sina behov i första hand. Mor och son.

När helgen gått är båda besvikna. Hon går igenom den långa listan hon gjort i huvudet och märker att hon inte bockat av en enda punkt på den. Han är inte heller nöjd, sin lista är inte alls lika lång men trots att den har en enda punkt, så har den inte gått i uppfyllelse: Att få ligga med henne.
Men det är kanske inte så konstigt. För vem vill ligga med sin son?

Publicerad i Amelia (Nr 8)

Nu ser ni den här bilden och tänker
säkert var jag köpt den nya, snygga
skjortan. Visst?

Ni ser de starka kulörerna, ni ser
att den ännu inte förlorat formen
och inte kan ni föreställa er att
den skjortan köpte jag för 23 år sen,
när jag var 13. Men så är det.

Det är en Fjällräven, kvaliten är
helt otrolig. Och ett kap för oss som
är modemedvetna och snåla.
Med den kvaliten vet vi att skjortan
kommer att vara modern 5-6 gånger
under vår livstid. Minst.
Det gäller bara att ha tålamod och
aldrig slänga den.

Jag har fått en hel del kritik för min krönika igår,
där jag uppmanade de utförsäkrade att organisera sig.
Kritiken kom, inte helt oväntat, framförallt från utförsäkrade personer.
Jag vill kort besvara kritiken, som kan grovt delas in i
två huvudargument:

1) Vi utförsäkrades därför att vi är sjuka, för att vi inte orkar.
Alltså, vi orkar inte heller organisera oss.

2) Om vi engagerar oss, får vi Försäkringskassan över oss
som kommer att hävda att vi är tillräckligt friska för att jobba.

Sanningen är att många av er redan är aktiva.
Ni skriver bloggar, ni har Facebook-grupper, ni skriver insändare.
Att organisera sig är att ta det ett steg längre.
Ge det en fysisk struktur. Skapa en organisation eller
förening som representerar er.
Ni behöver inte mer kraft än den ni redan har, ni behöver bara tänka lite
större.
För det är inte samma sak att ha en Facebook-grupp som
5000 personer ”gillar”, som att ha en förening med 5000 medlemmar.
Ni som har erfarenhet vet också att ett medlemskap inte innebär att
alla arbetar lika mycket. Så även i detta fall. Vissa är oförmögna
att resa sig från sängen, andra har blivit så psykiskt misshandlade
att de tappat tilltron. Men det finns starka och kapabla människor,
med förmågan att representera kollektivet.
Som sagt, de är redan aktiva.
Dessutom har alla utförsäkrade familjer, vänner, bekanta.
Hundratusentals svenskar drabbas av utförsäkringarna.
De kan också jobba och bidra.

Visst kan ni få Försäkringskassan på er.
Regeringen och Försäkringskassan inställning är att den som kan andas,
kan också jobba (kanske en halvtid på Gröna Lund med att blåsa upp ballonger?).
Så är det. Men är det ett argument för att inte kämpa emot?
Ska rädslan paralysera er?
Och en förening innebär faktiskt inte bara större politisk tyngd, den skyddar er också.
Ni uttalar er som representanter för ett kollektiv och inte som isolerade individer.
Precis som en fackförening.

Men som vissa påpekat, det finns ett annat stort problem.
Självkänslan. Alla som har brottats med myndigheter vet hur
värde- och betydelselös de kan få en att känna sig.
Ni slåss mot en koloss. Och har fått så mycket stryk att
ni inte tror er förmögna att göra mer. Det är en mental spärr.
Som jag är övertygad om att ni måste bryta, om det verkligen
ska ske någon förändring.

Tänk stort. Tänk kollektivt.

Hay hombres que luchan un dia y son buenos.
Hay otros que luchan un año y son mejores.
Hay quienes luchan muchos años y son muy buenos.
Pero hay los que luchan toda la vida:
esos son los imprescindibles.
Bertold Brecht

Ella es una coleccionista de amenazas y no es casualidad.
Es una malparida que no sabe callarse, no sabe comportarse,
no respeta el orden de las cosas y tiene serias dificultades con la autoridad.
Definitivamente es un caso perdido.
A Sonia Torres no le entran balas.
Desde que le mataron la hija y le afanaron el nieto es una verdadera patada en los huevos.
No perdona, no negocia, no olvida.
– Alguién nos dio la sabiduría que con llorar y quedarnos en la casa no ibamos a obtener nada.
Salir y buscarlos también nos dio la oportunidad de reivindicar la lucha de ellos,
dice Sonia que está en Abuelas de Plaza de Mayo desde los inicios de la organización.
El llanto se transformó en lucha, así las lágrimas no fueron tan saladas y los suspiros pudieron hacer pié.

Su hija Silvina estaba embarazada de seis meses. A traves de los testimonios de los sobrevivientes del
campo de exterminio, La Perla, se sabe que Silvina dio a luz y que el bebé sobrevivió.
– Media hora después de que habían secuestrado a mi hija, el 26 de marzo de 1976, ya estaba golpeando puertas. Nunca me imaginé que no los volvería a ver.Es una búsqueda terrible. Estás doce horas por día buscándolos y cuando llega la noche y no los has encontrado, es como enterrarlos de nuevo. A la mañana sacás fuerzas y volvés a empezar, cuenta Sonia.
Los entierra de noche y los resuscita de dia.
Así durante 35 años.

Ellos no se lo esperaban.
Sonia Torres fue un error de cálculo.
Asesinaban, torturaban, robaban recién nacidos.
Todo envuelto en miedo, complicidades y pruebas borradas.
Como un preservativo gigantesco que les aseguraría la impunidad.
Pero el preservativo estaba pinchado.
Las Madres y las Abuelas fueron un embarazo no deseado.
Madres del amor, hijas del terror.

Su peor pesadilla.
Y ahora se las tienen que aguantar.
– Una abuela nunca ha bajado los brazos. Pero el paso del tiempo repercute en nuestra ansiedad.
Cuando voy a ver a la jueza le pido que por favor se apure, que el tiempo se me acaba.
Yo necesito encontrar a mi nieto. Quiero verlo y contarles desde el principio quienes fueron sus padres,
por qué lucharon y por qué se los llevaron, dice Sonia, que a pesar de tener más de 80 años es una pendeja en Abuelas.

Es el miedo de Sonia. Quizás el único miedo que le queda.
Que la muerte la encuentre sin haber conocido a su nieto.
Abuelas de Plaza de Mayo nunca tendría que haber nacido, pero ya tienen 33 años.
No da para soplar velitas en sus cumpleaños.
Pero si sacarse el sombrero.
No, mejor arremangarse, que es el mejor homenaje que se les puede hacer a las imprescindibles.

Sandra es una de esas mujeres que se ama de noche y se desconoce de día.
Canjea su carne por dinero y yo la conozco una noche de invierno en Forever,
un prostíbulo de muy baja categoría en Córdoba.
Llego con dos amigos y un ramo de excusas:
a mis amigos les encanta la cocaína y las putas
y en este templo del pecado hay mucho de ambas cosas.

La policía no entra a Forever, Dios tampoco – nadie pregunta, nadie quiere saber
y las mesitas redondas no alcahuetean – lo que sucede ahí adentro permanecerá en secreto.
Un hombre desenrolla un papelito plateado e inhala el contenido.
Me ve y señala con la cabeza el papelito,  invitándome a compartir su blancura. 
“No? Lástima con semejante nariz”, me contesta y se larga a reír.
Un gramo de cocaína salía en ese entonces 10 pesos, por 10 más te la chupaban.
La música en el viejo jukebox sin embargo era gratis.

En la casa que Dios abandonó, el sexo, la droga y el rock n´ roll es una santa trinidad –
la respuesta a las preguntas que nadie quiere hacerse.

“Can´t buy me love”, pienso convencido. Pero nadie aquí quiere comprar amor.
Quizás vienen a negociar su soledad, tal vez quieren regatear un consuelo o
comprar un poco de olvido. Pero nadie viene a comprar amor.

Al poco tiempo de estar ahí, viene Sandra, meneando su cuerpo grotesco y
con una enorme sonrisa sin dientes.
Su increíble circunferencia es contenida por una pollerita cortita de cuero sintético
y una blusa escotada, pero es muy poca tela para tanto volumen.
Se sienta en la mesa y se pone a conversar. Le aclaro que no soy cliente,
pero pareciera no importarle.
Su alma se está rebalsando y necesita compartir su contenido.
Habla sin parar, gesticula y me muestra su cuerpo de cicatrices.
Cesáreas, navajas, peleas callejeras, clientes tacaños, cada tajo tiene una historia
y se ríe cuando lo cuenta.
Sospecho que detrás de cada risa hay un suspiro sin fondo.
Debe tener menos años de los que aparenta y más heridas de las que muestra;
si este es el cuerpo, no me quiero imaginar como tiene el alma.

Después de un rato, el jukebox llega al tema que Sandra ha elegido.
Alegremente se para y me saca a bailar.
Quizás por lástima, quizás porque me gustó la canción, quizás porque la cerveza
te quita las inhibiciones, la cuestión es que de golpe me encuentro en la pista de baile,
bailando un cuartetazo con una puta gigante sin dientes.
Durante unos minutos se diluyen las fronteras y las enormes diferencias de clase desaparecen.
Cuando la noche termine cada uno volverá a lo suyo:
yo voy a soportar mi resaca en una cama grande y caliente;
ella, volverá a su casa de chapa y cartón donde tiene encerrado a sus hijos,
mientras busca billetes donde ninguna mujer debería tener que buscarlos.
Es tan injusto, pero ese momento no nos preocupa.
Baila como las diosas y me esfuerzo por seguirle el paso.
No tenemos nada en común, pero ya me he olvidado que es una puta
y ella me ha perdonado por no darle de comer.
Cuando la música finalmente se detiene, me acerco y la abrazo fuerte.
Ella me mira y sonríe, como ha hecho toda la noche, desafiando su destino,
pero su sonrisa ya no me resulta grotesca sino llena de ternura.
Sandra no ha resignado su felicidad, sus ganas de ser humana.

Cuando salimos a las cuatro de la mañana, la calle sigue latiendo llena de vida.
Sandra ha desaparecido con un cliente y deseo profundamente que él no le de nuevas
cicatrices de las cuales reírse la próxima semana, en Forever,
en el centro de la ciudad pero en las afueras de la vida.

När jag tittar ner på min kuk föreställer
jag mig en huligan.
Med rakad skalle och blodsprängda ådror,
spottar han saliv när han sträcker ut sig
på ståplatsläktaren och gapar:
-Fitta! Fitta! Fitta! Tja la la la!

Det går knappt att ha ett normalt samtal,
tända ett levande ljus, låta händerna föra
sin tystlåtna dialog,
förrän mongot ställer sig bredvid och sjunger:
-Knulla, Knuuuullla! Tja la la la la!

Jag har förgäves försökt prata vett med det
lobotomerade skinnhuvudet.
Men han tror att livet är ett enda stort derby.
IFK Kuken mot Fittan FF.
-Kuuuuken i Fittan! Tja la la la!

Håll honom kort, säger hans personliga assistent –
förståndet – när vi pratat om det.
Men det är såklart lättare sagt än gjort.
Kuken vill alltid visa sig styv.
I byxan. I korken. På linan.

Så jag håller honom oftast inlåst.
Fängslad i bomull, med resårbanden
som galler i H&Ms slutna anstalt.

En gång om dagen släpper jag ut honom.
Det är som att rasta en arg pit(t)bull.
Då måste man ta tag i honom och skaka
om honom tills han lugnar ner sig.
Han stångar och spottar tills han utmattad
somnar i handen med dregel i mungipan.

Och sen ligger han i sin cell och drömmer om
nästa derby, när han med rakat huvud,
blodsprängda ådror får ställa sig raklång på
läktaren och skrika med sin dåliga andedräkt:
Ge mig ett F! Ge mig ett I! Ge mig ett T!
Ge mig ett T! Ge mig ett A!
Vad blir det!? FITTA!!! Tja la la la la!

Hoy me despertó el gato.
No para pedir comida.
No para que le abra la puerta.
No.
Al muy puto se le dio por jugar con mis huevos.
Si, con mis huevos.

Abro los ojos y lo veo, negro y juguetón,
dándole pequenos zarpazos a mis tésticulos.
Como un Mike Tyson en miniatura – sin guantes,
la puta que lo parió! – dándole a la bolsa.

Así que, con resaca, sin yerba y con los huevos
arañados después de un sparring involuntario,
coincido con el Cuarteto de Nos:
Hoy estoy raro

Det enda stora bråket jag haft med min flickvän
var på grund av Messi.
Det var en kväll hon ville att jag skulle krypa ner
bredvid henne i sängen, men jag ville inte.
Jag ville sitta uppe och googla och youtuba Messi,
precis som jag gör varje gång han spelat.
Jag går in på Youtube och tittar om och om
på alla klipp som lagts upp.
Jag älskar att se hans mål kommenterade på
olika språk – tyska, arabiska, katalanska, spanska,
engelska. Höra hur de hänförda kommentatorerna
går upp i falsett när Messi gör omöjliga saker möjliga.
Jag tröttnar aldrig på Messi. Får aldrig nog.
Redan dagen innan han ska spela börja jag
känna pirret, förväntningarna.
Och när verkligheten ännu en gång överträffat
mina fantasier, älskar jag att sitta framför datorn
och läsa och lyssna om och om igen på det lilla
miraklet.
Så även denna kväll.
Grejen var att bara en timme tidigare hade
vi blivit rånade. C hade varit tvungen att se
hur en person hade en pistol tryckt mot min rygg
i tio minuter. Det tyckte hon var skäl nog för att
vi skulle lägga oss tillsammans just den kvällen.
Jag kunde inte se det. Visst, jag var också skärrad.
Men Messi hade ju gjort mål samma dag!

Vi somnade utan att prata den kvällen. Arga. Sårade.
Båda kände att den andre var okänslig.
Hur kan han föredra Messi!?
Hur kan hon inte fatta att jag vill sitta och kolla på Messis mål!?

Jag förstod att jag var tvungen att förklara för henne
vad Messi betydde för mig.
Så kvällen efter gjorde jag i ordning varsin Fernet con coca,
tände ljus och vi satte oss på balkongen.
Jag berättade att Messi inte bara är en fotbollsspelare.
Förklarade att det han gör på fotbollsplan är ett konstverk,
att han inte borde få kommenteras av sportjournalister utan av
kulturrecensenter.
Jag sa att Messi är en person som gör mig lycklig. Flera gånger i veckan.
Jag vågade till och med berätta att när jag såg honom
bli buren av plan, sista gången han skadades, började jag gråta.
Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag visste att han skulle
komma tillbaka, men samtidigt kände jag att mitt liv blev
tommare, att de månader han var borta var jag inte en
lika glad människa. Det är inte många personer i världen
som har den påverkan på mig.

Jag tror inte hon förstod mig. Eller kanske ens trodde mig.
Så hon kommenterade det för en argentinsk väninna,
som förklarade att alla argentinska män är lika Messi-frälsta.
Att det bara är att acceptera det.
Luz, min bästa kompis, berättade att när Barcelona spelar
finns hon inte för Javier, hennes kille. Han ser henne inte,
han pratar inte med henne. Och hon skulle aldrig drömma om
att be honom göra något annat än att titta på matchen.

Nu är jag en mycket bättre pojkvän än Javier, så vi hittade
en fantastisk kompromisslösning.
Jag lovade C. att massera henne när Barcelona spelar.
En och en halv timme massage, varje helg.
Det är en win win-situation!
Jag får titta på Messi, utan dåligt samvete, och hon sitter glad och tyst bredvid,
utan att fråga vad offside är för något, varför domaren blåste
av eller om gula och röda är de enda kort som finns.

Nu ser vi båda fram emot nästa Barcelona-match
med samma, av olika skäl, förväntan.
Och jag tror, även om hon aldrig kommer att erkänna det,
att hon också börjat älska Lionel Messi.

Jose, my personal byggarbetare,
hatar cigarretter. Han uppmanar mig
att sluta varje gång han är här.
Hans metod är inte konventionell.

– Ta ciggpaketet och knöla ihop det,
sen kastar du det i toan.
Titta på det ordentligt och säg högt:
Ahora te voy a cagar!
(Nu ska jag bajsa/fucka upp dig!)
Och så sätter du dig och bajsar
på det. Bajsa mycket.
Sen ställer du dig upp och skriker
till det: Du ska aldrig mer äga mig, hijo de puta!
Jag hatar dig och du ska aldrig stjäla
en enda minut till av mitt liv!
Hör du det, hijo de puta!?

Sen spolar man.

Är det en bra metod – att bajsa sig rökfri?