Det är inte lätt, historieböckerna är fulla av rappakaljor.
Men jag älskar 10-i-topp listor, så jag gör ett försök (med en viss lokal preferens):

Historiens största lögner

10. “Jag vet inte hur jag fick i mig det”
Magnus Hedman förklarar varför han har mer anabola
i kroppen än Ben Johnson.

9. “Vi är större än The Beatles“.
Liam Gallagher, sångare i Oasis, får ett hybrisanfall.

8. “Vi spelade bra”
Lars Lagerbäck efter matchen mot Malta.

7. “Titta, Indien!”
Christoffer Columbus får syn på Bahamas.

6. “Vi är inte främlingsfientliga“
SD-ledaren Jimmie Åkesson försöker dölja sin rasism.

5. “Det var Guds hand”
Maradona efter att nätat mot England med handen.

4. “Irak har massförstörelsevapen”
President Bush för att rättfärdiga Irak-invasionen.

3. “Jag lovar, efter Polen slutar vi”
Hitler försöker 1939 övertyga de allierade om att han inte är maktgalen.

2. “Det enda jag vet, är att jag inget vet”
Sokrates, den västerländska filosofins fader, spelar ödmjuk.

1. “Det var den heliga anden”
Maria rättfärdigar sin graviditet efter historiens mest omvälvande otrohetsaffär.

Kommer ni på några andra stora lögner?

Det är dags att vi föräldrar tittar oss i spegeln och erkänner:
Barn är inte bara livets största gåva, utan också vårt största trauma.

Läs noga Wikipedias definition på trauma:

”En traumatisk händelse kännetecknas av att en individ försätts i en eller
flera situationer som är överväldigande och upplevs omöjliga att påverka samt
utgör en stor psykisk påfrestning för individen.”

Den traumatiska stress som uppkommer hos individer som varit med om
ett psykiskt trauma kan indelas i fyra symptomgrupper:

Känslomässiga (affektiva) reaktioner med nedstämdhet, vredesutbrott och skuldkänslor.

Beteendeförändringar såsom oförklarlig trötthet, irritabilitet och utbrott.

Psykofysiologiska reaktioner som sömnsvårigheter och muskelspänning är vanliga.

Sist kan inställningen till sig själv, omgivningen och tillvaron som helhet påverkas.”

Vad säger ni?
Är det inte en röntgenbild av vårt föräldraskap?

Är det inte exakt så här vi känner oss!?

Är det inte dags att erkänna, hur ont det än gör,
att våra barn är det största psykiska trauma vi
någonsin kommer att få uppleva?

De är inte mycket för världen. Argentinska taxichaufförer.
De lever i sina slitna svart-gula bilar, röker i bilen och
ser allmänt trötta och tärda ut.

Men skenet bedrar. Åtminstone om man får tro de själva.

En argentinsk taxibil är den ultimata musfällan.
Det gökas mer i vilken argentinsk taxi som helst än i hela Playboy-huset.

Tony (egentligen Antonio) var inget undantag.
Det var han jag var tvungen att lyssna på oavbrutet i åtta timmar igår.

Han berättade om sin sjukligt svartsjuka fru:
– Hon förföljer mig, helt utan anledning.

Han drog ett dussintal anekdoter om knivslagsmål:
– Jag söker inte bråk, men jag backar aldrig när någon muckar.

Om sin 19-åriga dotter:
– Jag har varit tydlig med henne: blir hon gravid måste hon gifta sig. Annars åker hon ut ur huset.

Om sin dotters pojkvän:
– När jag ser det lilla fettot med rosenröda kinder, vill jag slå honom i ansiktet.
Fattar du att min dotter måste betala sin egen bussbiljett!? Snåla bögjävel!

Om sin tid som administratör på ett horhus:
– Min kompis Alberto behövde någon som han hade förtroende för.
Kommer ihåg kinesen som betalade för en timme, men kom efter fem minuter.
Horan lät mig knulla upp resten av tiden. Ja, det var en bra tid.

Tony har fler anekdoter än Marco Polo och fler ligg än Hugh Heffner.
En latin lover, i en torftig förpackning.

Det finns inget argentinska taxichaufförer hellre pratar om
än om sina sexuella erövringar.

Om man ska tro medlemmarna i detta skrå,
är en argentinsk taxi bästa platsen på jorden
om man är ute efter snabbt, kompromisslöst sex.

Eller som Tony själv uttryckte det:
– Om baksätet kunde tala…

Men det baksätet inte kunde uttrycka försäkrade sig Tony om att berätta.
Här är ett urval:

– Den blonda modellen:
”Aldrig sett en snyggare tjej. Och kåtare.
Hon hade kommit till Buenos Aires för att bli plåtad.
Jag plockade upp henne på Retiro (bussterminal i Bs As).
Märkte med en gång att hon var kåt.
Hon sa ”Mi vida, vart vill du ta mig någonstans”.
Hon behövde inte säga mer, jag svängde av till närmsta telo
(hotell där man hyr in sig per timme, används bara för sex).
Hon ville inte låta mig gå därifrån.
Man tror inte det, men fotomodeller är riktiga putas. 

– Ung student från Paraguay:
Hon var inte som de andra tjejerna från Paraguay jag satt på.
Den här tjejen hade pluggat på universitetet och det märktes:
Hon ville varken suga av mig eller ta den i stjärten.
Hon behövde jobb, så jag presenterade henne för Alberto.
Men jag klargjorde: Där kan du inte vara lika kräsen.

– Rik veteran:
Körde henne hem från bingon.
Hon sa att jag verkade trött. Jag svarade att jag suttit elva timmar i taxin och inte fått äta.
Hon sa att hon hade mat hemma hos henne om jag ville.
Jag tittade i backspegeln – hon var så gammal att jag var rädd att soljuset skulle
pulverisera henne. Men hon var rik som satan.
Och fan vad den gamla kärringen skrek när hon kom igång!

– Galningen:
Det är nog den värsta jag varit med om.
Plockade upp henne på Ezeiza (flygplatsen).
Hon gick rakt på sak:
– Min man knullar mig inte.
Ha, ha, tror du jag bangade!?
Men när jag låg och bankade på henne, bad hon mig slå henne.
– Va?
– Slå mig hårt!
Fy fan, vad jag örfilade henne!
Men jag förstår att mannen inte ville knulla henne. Jävla galning.

Tony är 41 år och bor i Buenos Aires-stadsdelen Casanova.
Var annars?

Hemma igen. Har varit i Tandil, 45 mil söder om Buenos Aires.
Sliten, sliten.

Åkte dit akut i måndags.
Tog buss till Buenos Aires (80 mil), därifrån taxi till Tandil.
Några timmar senare samma resa hem.

250 mil på 34 timmar.

Men för att testa er kunskaper om Argentina:
1) Vad gjorde jag i Tandil (det hade ett visst nyhetsvärde)?
2) Vad kostade taxi-resan från Buenos Aires till Tandil,
tur och retur – sammanlagt 90 mil?
3) Vilket var taxichaufförens favoritsamtalsämne?

Borgarna kräver hårdare tag mot invandrarna.
I ett öppet flirtande med SD, ska inte längre svenskheten vara given.
Oavsett hur länge man levt i Sverige.
Den ska förtjänas, invandrarna ska få kvala in i Sverige.

Det ska inte heller räcka med att prata svenska.
Man ska dela de fäderneärvda värderingar.

Hur ska regeringen kontrollera detta?

Genom ett test.

Det ni nu ska få läsa på bloggen är unikt.
Jag har nämligen fått tag på testet som Migrationsverket kommer börja använda från och med nästa år.

Missa inte möjligheten, testa er själva:

ÄR NI RIKTIGA SVENSKAR?

1. Vad kallar du de som inte har samma åsikter som du?
a) Meningsmotståndare
b) Fiender
c) Otrogna hundar

2. Du har delat säng med en tjej du träffade samma kväll. Vad är det första du gör på morgonen?
a) Skyndar mig hem
b) Tittar tillsammans på bostadsrätter i tidningen.
c) Gör frukost åt henne och presenterar henne för din mamma.
d) Letar efter blodfläckar på lakanen

3. Vad ska en nioårig pojke eller flicka ha uppnått?
a) Simborgarmärket
b) Sommarjobb
c) Äktenskap

4. Hur många syskon har du?
a) 0-2
b) 3-4
c) 10-

5. Vilken är kvinnans viktigaste ägodel?
a) Lönekontraktet
b) Receptboken
c) Mödomshinnan

6. Vilket är det första ord ett barn bör lära sig?
a) Det spelar ingen roll
b) Pappa
c) Bidrag

7. Vem har företräde?
a) Fotgängaren
b) Bilisten
c) Mannen

8. Hur mycket instämmer du i dessa påståenden? (1= helt, 2= ganska mycket, 3= inte alls)

a) Julen är årets bästa högtid!
b) Hasse och Tage, det var humor det!
c) Om det inte vore för att alla forna kommunistiska satellitstater röstar på varandra, skulle vi ha vunnit schlager-EM!

9) Vad är släkten för dig?
a) Några jag bara träffar på julafton
b) Några jag träffar så ofta jag kan
c) Några som bor hemma hos mig

10) Vad är Sverige för dig?
a) Mitt fosterland
b) Min fosterland
c) Miss fosterland

11) Vad betyder ”mecka” för dig?
a) Laga bilen
b) Hårt bröd med pålägg
c) Religiöst centrum

12) Vad betyder det svenska medborgarskapet för dig?
a) En självklarhet
b) En tacksamhetsskuld
c) Ett sätt att få hit mina kusiner

13) Vilken stavning är korrekt?
a) Älska
b) Elska
c) akslÄ

14) Synonym till kärlek
a) Förälskelse
b) Sex
c) Gud

15) Vem har rätt i en demokrati?
a) Alla
b) Kapitalet
c) Allah

16) Vad är klitoris?
a) En del av kvinnans könsorgan, källa för sexuell njutning.
b) En feministisk uppfinning.
c) Mat åt grisarna.

17) Var är din dotter just nu?
a) Vet inte, fråga henne
b) Vet inte, fråga hennes make
c) Vet inte, hon har ny identitet.

18) Vilken är rätt version av Cornelis Wreesvijks klassiska visa, där Fredrik Åkare blir intim med 15-åriga Cecilia Lind?
a) Vet hur Fredrik Åkare, Cecilia Lind är ju bara ett barn.
b) Vet hut Fredrik Åkare, Cecilia Lind är ju ett svennebarn.
c) Vet hut Fredrik Åkare, Cecilia Lind är redan ett förvuxet barn.

19) Vad är mest heligt?
a) Tvättiden
b) Utedasset
c) Koranen

Sex är en kort symfoni –
en klassisk symfoni har ju fyra satser,
men i sängen brukar vi nöja oss med en enda.

Varje kroppsdel är ett instrument
och i varje sinne finns en möjlig melodi.
Om sexet är bra, kommer varje uppsättning vara unik,
ett konstverk skapad av lyhörd följsamhet.
Kåtheten är direktören, fantasin håller i taktpinnen.

Din blick tar ton och mina händer börjar långsamt röra sig
längs din melodislinga, mjukt och följsamt.
Nya instrument kommer in, andra tystnar.

Vi blundar och spelar på gehör.
Vi luktar, vi känner och viskar oss bort till en bättre värld
där inget är obscent och allt är heligt.
En värld skapad av två personer som beslutat sig för att
älska varandra under några minuter.

I din halvöppna mun skymtar jag dina vita tänder, 
kyssarnas fångväktare, som ikväll utlovat allmän amnesti.

Våra kroppar är en menuett på skrynkliga lakan.
Dina spända senor är finstämda strängar,
dina svettdroppar heltoner längs ditt avlånga partitur.

Men då… kondomen.
Kondomen!

Kondomen är inget instrument. 
Den är chipsprasslet i publiken, 
kondomen är den gråtande snorungen på parkettplats.

Kondomen är Don Giovanni med rånarluva.

Igår kväll var jag ute med några tjejkompisar.
En rejäl krogrunda. Kom hem halv sju på morgonen.

Det var jättekul, vi hade inte träffats på tre månader.
Det blev en hel del alkohol, såklart.
Mycket öl och en hel del fernet.

Jag spelade in ett litet videoklipp.
Klockan är efter fyra på morgonen
och vi är på väg till den fjärde och sista krogen.

Med bil.

I Argentina dör det 8000 människor om året i trafiken.
22 om dagen.

Det kanske inte är så konstigt, när man ser det här klippet.

Jag måste erkänna att när jag tittar på det idag,
dagen efter, skäms jag.

Hur kan man vara så dum i huvudet?

Jag är en hembiträdesmissbrukare.
Jag har försökt hålla mig ifrån det.

Lovat mig själv att ta hand om mitt eget skit.
Men jag faller alltid tillbaka.

Få saker är så beroendeframkallande
som ett hembiträde.

Hon heter Rosita.

Hon går runt i huset, dammar av, handlar,
lagar mat och skurar så bra att man kan kissa på golvet
och fortfarande använda det som urinprov.

Igår när jag kom hem vid lunch hade hon tillagat
hemgjorda gnocchis.

– Barnen bad mig och jag kunde inte säga nej.

Rosita är mitt kokain.

Enligt kalendern är den 11 september en torsdag
och Dagny har namnsdag i Sverige.

Här i Argentina är det skollärarnas dag och den sköna,
varma solen avslöjar att äntligen har våren slutat tveka.

Men vad kalendern och den blomstrande våren inte vet,
är att den 11 september aldrig mer blir en vanlig dag.
Det har hänt för mycket.
Den 11 september har blivit en dag vi alla slickar såren,
hela världen vajar på halv stång och en stor svart sorgbindel
sveper om ekvatorn.

I New York föll de mäktigaste tornen, i den mäktigaste staden,
i det mäktigaste landet i den enda värld vi känner till.

I Chile störtades Salvador Allendes socialistiska regering,
den första som kommit till makten genom demokratiska val.

Och i Sverige hann kanske en ung utrikesminister förstå att
döden är lika orättvis som obönhörlig.

Så i USA gråter man nu de bittra tårarna
som de under så lång tid orsakat andra

och i Chile grämer man sig över att utopierna är så bräckliga
och väger mindre än en fjärils dröm

och i Sverige gråter man utan att förstå – varför här, varför vi, varför hon?.

Stackars Dagny, allt detta skedde på hennes namnsdag.

Men vad gråter man över i ett land där den elfte september
bara borde vara en solig torsdag och våren blomstra i brunstig yra?
Jag ringer upp en kollega på en morgontidning för att höra vad de tänkt
publicera denna 11 september.
Det blir en hel del om New York och terrorismen får jag höra,
kanske nämner de något om Chile och vad gäller Anna Lindh,
har hon faktiskt ingen aning om vem det är. Däremot minns hon Olof Palme.
Jag berättar och hon avbryter mig med korta ”Oj!”, ”En gång till?”, ”Så ung!”, ”I Sverige!?”.

Hon tycker att det är obegripligt att så perfekta länder som Sverige
kan ha dessa parenteser av galenskap och död.

Ja, suckar hon till slut, egentligen har ju alla länder sin 11 september.

Hon uttrycker vad många i Argentina känner.
Att såren vi slickar den 11 september är inte våra egna,
att hjärtat som blöder inte befinner sig i vår kropp
och att vi har våra egna 11 september att sörja.

Den 24 mars, när en militärjunta 1976 beslutade att kapitalet var viktigare än livet.
När folket sju år senare lyckades bevisa motsatsen var 30.000 människor spårlöst försvunna.
Eller den 2 maj, då en brittisk torped slog in i det argentinska krigsskeppet
Manuel Belgrano 1982 och 323 unga argentinska soldater och sjömän slocknade i
Atlantens kalla vatten, utanför Falklandsöarna.

Vem gråter våra 11 september?

Sverige gråter sin Anna.
Vänstern gråter över socialismen i Chile.
Men hela världen sörjer New York.

Det låter inte rättvist, men kunde man vänta något annat?
Sorgen fördelas lika orättvist som rikedomen och medan
de fattiga producerar sorg i överflöd,
är det de mäktiga som marknadsför tragedierna, patenterar tårarna och industrialiserar sorgen.

Det var också en elfte september jag fick reda på att jag skulle bli pappa.
Så i den sköna argentinska vårsolen, medan lärarinnorna skålar,
spänner jag upp bröstet av stolthet och lycka över
den lilla människan som fick mig att känna mig så stor,
en dag då alla slickar såren, hela världen vajar på halv stång
och en stor svart sorgbindel sveper om ekvatorn.

(Krönika Norrbottens-Kuriren 11/09/2006)

Jävla socialister!

I förrgår blev Ecuador sjätte landet i Latinamerika att
ha utrotat analfabetismen.

Med den kubanska metoden “Yo puedo”, Jag kan,
och med pengar från Chavez – vem annars-  lyckades Ecuador
på två år minska analfabetismen från 9,3 procent
till 2,7 procent.

Har man mindre än fyra procent, betraktas landet
som fri från analfabetism.

De länder som i Latinamerika som klarar den gränsen är –
förutom Argentina – Castros Cuba, Morales Bolivia,
Ortegas Nicaragua, Chavez Venezuela och nu alltså också
Correas Ecuador.

Vad har de här sista fem länderna gemensamt?
Socialismen.

Jag blir spyfärdig när jag läser det här.
Vilken kommunistisk propaganda!

Utrota analfabetismen!?
Snacka om att kamma hem billiga poäng!
Ett riktigt billigt socialistiskt partytrick!

Jävla kommunister!