Chupame un huevo. Sug min pung.
Ett välanvänt argentinskt uttryck.

Kommer ni hit och vill visa att ni inte är blåögda turister,
kan jag varmt rekommendera det här uttrycket.

Ni sätter er i respekt och blir behandlade som
vilken lokalbo som helst.

Begreppet har tre stora fördelar:
– Det är unisex.
– Det är allround, funkar till det mesta.
– Det är inte åldersbegränsat, även era barn kan använda det.

Även när det låter motsägelsefullt, så funkar det bra:

Exempel 1:
– Min fru vill inte knulla, hon kan suga min pung.

Exempel 2:
– Min man hjälper inte till med ungarna. Han suger min pung.

Jodå, att få sin pung avsugen är ett könsneutralt önskemål.
Såväl män som kvinnor ber om det inför minsta oförätt.

I den argentinska radiostationen La Mega, hade man
till och med ett stående inslag som hette just Chupame un huevo.

På morgonen kunde folk ringa in och berätta
vad som just denna morgon sög deras pung.

– Tidningsbudet kom inte, han suger min pung.
– Presidenten suger min pung.
– Jag har fått sparken, min chef kan suga min pung ordentligt.

Naturligtvis finns det situationer då
chupame un huevo inte är gångbart svar.

Exempel 1:
– Ni körde alldeles för fort, kan jag få se ert körkort?

Exempel 2:
– Kan herrn hjälpa mig att komma upp på trottoaren med min rullator?

Exempel 3:
– Pappa, kan du läsa en bok för mig ikväll?

Men jag tror inte att ni ska vara rädda för att testa er fram.
Testa med grannarna, med barnen och din partner.
Övning ger färdighet och innan ni vet ordet av
kommer era testiklar varit i fler munnar än ni anar.

Lycka till!

Jag försöker vara en flexibel pappa,
som inte förtrycker sina barn,
som låter ungarna ge uttryck för sina känslor.

Jag gör en kolossal ansträngning för
att inte lappa till dem när de beter sig som idioter.

Men hur ska man som pappa agera
när ungjävlarna har följande meningsutbyte:

– Plocka upp efter dig, idiot.
– Sug min pung, du är inte min farsa.
– Jävla mongo, är trött på att se dina horsaker överallt.
– Hora din farmor.
– Pappa! Han kallar din mamma för hora!

Nu har jag äntligen fixat min Internetuppkoppling här i Argentina.
Mitt liv och bloggande kan äntligen komma igång igen.

Jag kommer att tänka på den gången jag övertalades att gå över till
min nuvarande Internetleverantör.

Det var sent på kvällen då det ringde i telefon
och där började ett samtal som nog skulle vara otänkbart i Sverige…

– Hallå?
– Ja hej, är det Martin Ezpeleta jag pratar med?
– Det stämmer.
– Hej Martin, jag heter Nathan och ringer från Multicanal bredband. Jag undrar om du redan har bredband med något annat bolag?
– Jo, det har jag.
– Är du nöjd med uppkopplingen?
– Nä, faktiskt inte. Det går alldeles för långsamt och jag behöver en snabb. . .
– Vad jobbar du med?
– Jag är journalist.
– Journalist!? Oj så spännande!
– Jo… som sagt, jag behöver…
– Jag älskar att skriva! Men inte nyheter och sånt, jag är mer inne på poesi. Skriver ganska mycket faktiskt.
– Jaha…
– Men bara när det här jävla skitjobbet tillåter mig. Det är möjligt att de spelar in det här samtalet, men det struntar jag i. Du anar inte hur trött jag är på det här jobbet!
– Jobbigt att du känner så.
– Jo, men jag förlorar inte drömmen att kunna leva på mitt diktande någon gång. Jag vet att det låter löjligt.
– Nej, absolut inte! Vi skulle inte vara någonting utan våra drömmar.
– Jag har alltid med mig papper och penna. Man vet aldrig när inspirationen slår till. Ibland går jag på stan och så ser jag eller hör något som inspirerar mig. Då skriver jag ner dikten på en gång!
– Bra, och vad kul att du inte försakar dina drömmar.
– Min fru hjälper mig att sortera dikterna sen. Hon lägger in de i olika pärmar, utifrån temat. Till exempel alla kärleksdikter i en pärm.
– Mm… jag förstår.
– Nu till exempel har jag en massa lappar här på jobbet med små dikter som hon inte har sorterat än. Har du bråttom, annars skulle jag gärna läsa några för dig för att höra vad du tycker…?
– Ehh… tja, varför inte?

15 min och tio dikter senare.

– Vad tyckte du?
– Bra. . .bra! Framförallt första dikten tyckte jag var väldigt personlig och känsloladdad.
– Vad kul! Är det ok om jag tar din e-postadress, så kan jag ju mejla fler? Eller skicka inbjudan till våra poesikvällar?
– Ja, det är ok
– Förresten, är du intresserad av att byta bredbandsbolag?
– Absolut
– Bra, då behöver jag några uppgifter från dig… vänta lite, ska jag bara fixa till här på skrivbordet… det blev så stökigt…

Fantastiskt att vara hemma i Córdoba igen.
Titta på bilden, vilken lycklig man!

Det var i söndags som jag äntligen
fick ställa mig framför altaret igen.

En intim asado, grillning, med mina barn
och solen var en stor citron på himlen.

Kan man önska mycket mer?

Asadon på söndagar är den argentinska nattvarden,
det är då argentinarna pratar med Gud.
Asadon är en religiös tillställning, en stillsam och ödmjuk bön.

Vet ni att det finns 50 miljoner kor i Argentina?

Långa promenader och gott gräs har gjort de lyckliga.
Och äta en lycklig ko är som att kyssa livet med öppen mun.

Argentinska kor tillhör nötkreaturen absoluta överklass.

Precis som i Indien är korna heliga i Argentina.
Men i Argentina är det först när de ligger på grillen
som de helgonförklaras.

Så många miljoner kor passerar en asador varje år,
det är ett nödvändigt stopp i deras himmelsfärd.

För grillen är kossornas egna skärseld,
då deras renade själar far till himlen.

Och kommer tillbaka nästa söndag,
som en ängel, som en slängkyss från ovan.

På söndagar tackar därför argentinarna Gud
för att de får vara del av det gudomliga kretsloppet.

Amen.

Jag har som sagt varit ifrån mina barn i tre månader.
Det är lång tid.
Min dotters fötter har hunnit växa en storlek under tiden
och min sons röst har förändrats så mycket att jag inte känner igen den i telefon.

Att överge sina barn har ett pris.

Den här gången kom jag undan billigt,
2500 spänn är ingenting för så mycket skuldkänslor.

Jag är som jultomten,
kommer sällan men gör alltid barnen glada.

Uruguay är för övrigt ett underbart land.

Det är det enda grannlandet argentinarna står ut med.
Ja, till och med älskar så pass mycket att de brukar kalla
det för ”en förort till Buenos Aires”.

Eller vad säger ni om det här kärleksbeviset:

I förra VM-kvalet möttes Argentina och Uruguay i sista omgången.
Argentina var redan klara för VM, Uruguay var tvungna att vinna för att fortfarande ha chans.

Men matchen spelades i Buenos Aires och där hade Uruguay aldrig vunnit tidigare.

Clarin, största tidningen i Argentina, hade en enkät inför matchen:
Vilket lag vill du ska vinna?

75 % av argentinarna svarade Uruguay.

Tydligen tyckte de argentinska spelarna samma sak,
för de spelade på halvfart och Uruguay vann med 1-0.

Ibland är ni korkade. Jag sitter i Montevideo och ska ut och strosa längs Rambla, standpromenaden, i väntan på mitt flyg till Cordoba. Men först måste jag ju svara på era kommentarer.

Klart att det inte är dåligt att tycka om att umgås med sina barn!

Jag tycker  naturligtvis också om att umgås med mina barn!
Och jag har de halva tiden! (när jag inte är i Sverige, såklart)
Och jag diskar, städar och skjutsar! (när inte mitt hembiträde Rosita jobbar, såklart)

Men visst vore det kul om papporna kunde nyansera sina vardagsbetraktelser?
Om de inte ansträngde så in i helvete för att framställa pappalivet som en dans på rosor?

För det är den ju inte. Såklart.
Varför inte skriva om det också? Om hur överjävla jobbigt det är att vara pappa?
Om att barn inte bara är en gåva, utan också ett trauma.
Om att barn aldrig är så vackra, som när de äntligen somnat.
Om att det aldrig är så roligt att umgås med sina barn, som när man är långt ifrån dem.
Om att små barn är för sexlivet, vad svenska landslaget är för fotbollen.

Skriv om det också. Är det för mycket begärt?

Tydligen, för de här posörerna vill ju inte skriva om hur de är som pappor,
utan om hur de önskat att de skulle ha blivit.

Fantastiska, jämställda, feministiska män.

Det trycks så jävla många jämställdhetssedlar i Sverige,
att valutan Feminism har förlorat sitt värde.

 Om några timmar åker jag tillbaka till Argentina.
Efter nästan tre månader i Sverige.

Jag ska äntligen få träffa mina barn igen.
Har ni varit ifrån era barn tre månader?
Varje år?

Jag vet, jag är ingen superpappa.
Jag skulle inte kunna ställa upp i pappa-SM,
klarar inte kvalgränsen.

Och jag skulle aldrig få medborgarskap i
de Präktiga Svenska Pappornas Republik.

När jag läser pappabloggar blir jag förundrad –
tar de lustgas innan de skriver sina inlägg?

Tycker de verkligen det är så fantastiskt roligt
att umgås med sina barn?

Eller håller de upp sina barn som ett politiskt manifest?
När de lyfter sin minderåriga ideologiska fana i famnen
låter de som politiker under valkampanj.

Vad är det de kandidaterar till?
Årets pappa?
Sveriges mest jämställda man?
Vill de bli president i Präktiga Pappornas Republik?

Jag skulle inte kunna bli medborgare i den republiken.
Skulle nog inte ens få turistvisum till deras fantasivärld.

Jag älskar ju också mina barn.
Men jag har för lite tålamod, skriker för mycket,
blir fullständigt uttråkad, längtar mig bort för ofta
och fantiserar om att adoptera bort ungjävlarna när de bråkar.

Jag vet inte, men pappabloggarna är inte trovärdiga,
deras föräldraskap känns som en enda stor eufemism.

– Åh, Lill är så livlig!
Säg som det är! Hon är olidlig!

– Jag älskar att vara pappaledig!
Du låter som en institutionaliserad kåkfarare!

– Jag tycker om att ligga bredvid Åke tills han somnar.
Du lider av Stockholmsyndromet!

Jävla PK-missbrukare –
förhävelsen är deras trappuppgång
och präktigheten den återanvända sprutan
de injicerar rakt i fotsulorna.

Det tillfälliga ruset kallar pappa-pundarna för familjelycka.

Jag älskar havet. Framförallt med vågor.

Älskar att se och höra hur det juckar mot strandkanten,
att långsamt få tränga in i det och känna havets
salta andedräkt i mina näsborrar.

Nästan erotiskt. Nästan som ett samlag.
Skrämmande likt ett samlag.