Det är synd om svenska hundar. Trots omsorgen. Trots kärleken.

När jag ser dessa överbeskyddade jyckar känner jag en stor sorg.

Deras frihet är inte en centimeter längre än kopplet som håller i dem. 

Och stackarna, alltid husses flåsande i nacken, som en mörk skugga med bajspåse i handen!

En svensk hund får inte uppleva tjusningen av att springa och skälla efter bilarna, eller få rulla runt i dyngan för att sedan ligga på rygg och soltorka.

Den vet inte hur det känns att vänta i dagar på att den läckra tiken i kvarteret äntligen ska lyfta på svansen och belöna honom för det stora tålamodet.

Nej, en svensk jycke har ingen aning om hur det känns att slåss för en vacker hunddams gunst och sedan komma hem blodig, hungrig och nyknullad. 

Det kan inte vara roligt att vara en svensk hund.

Annat är det i Argentina, frihetens land för hundar.

I Argentina är en hund nästan ett måste, åtminstone om man bor i hus. 

Jag har själv två hundar, två söta tikar som jag uppfostrat i sann argentinsk anda, det vill säga att de får göra vad de vill, utom att bli gravida.

De springer in och ut som de vill, jag anmärker inte på deras umgänge, jag ger de mat en gång om dagen och gosar lite med dem på morgonen. En gång i månaden sliter jag bort fästingar och var sjätte månad låser jag in dem så att jag inte ska bli morfar.

Enda motprestationen jag kräver av dem, är att de ska skälla så fort de hör något konstigt på natten. 

Det är nog en av de viktigaste anledningarna till varför så många argentinare har hund.

Det spelar inte så stor roll hur stor hunden är, de flesta skäller som galningar om någon hoppar över staketet eller försöker bryta sig in i huset.

Tillsammans med ett bra skjutvapen, utgör hunden ett klassiskt argentinskt självförsvars-kit.

Det är klart att 20 hundar som springer lösa i kvarteret kan vara ett störande element och många grannfejder startar med att man försöker utröna vems hund sket på vems gräsmatta. 

Ett annat stort problem med hundarna i ett fortfarande ganska puritanskt samhälle, är deras obscena leverne.

De svettigaste frågorna som mina barn ställt mig, har alltid inspirerats i hundarnas liberala och exhibitionistiska sexualitet. 

Det är inte ovanligt att barnen står och tittar på medan en stor dobberman juckar två decimeter ovanför en vettskrämd chihuahua.

Men det är inget som den ogenerade hunden bryr sig om, den har gott om anledningar att vifta på svansen här i Argentina.

Ja, skulle jag bli tvungen att leva mitt liv som hund skulle jag utan tvekan välja att förlösas i Argentina.

Där skulle jag jaga bilar, rulla runt i leran, yla mot månen, springa efter söta chihuahuer och komma hem på kvällen, utmattad och lycklig, som Adam, med färska smaken av äpple i mun.

 

 

I dagens Aftonbladet publiceras en lista

på kvinnorna som tjänar mest.

Kommun för kommun har Aftonbladet tagit

en titt på det mest intima som finns i Sverige:

Lönen.

Så spännande!

Nu kanske vi äntligen får veta!

Hur mycket tjänar vår granne?

Vår chef?

Vår arbetskamrat?

Vår hustru?

Svenskar älskar att veta hur mycket andra tjänar.

Men de skulle aldrig fråga.

Nej, sånt gör man inte!

Det är som att slita av någon underkläderna.

Nä, ännu värre.

Nakna ser vi ju alla mer eller mindre likadana ut.

Men ett lönekuvert är som ett fingeravtryck. 

Unikt. 

Lönen avslöjar inte bara vilka vi egentligen är.

Den visar hur mycket vi skiljer oss från resten.

Och det är inte svenskt.

Så svenskar avslöjar aldrig sin lön.

Inte ens under tortyr.

Inte ens om du hotar

med att ta deras tvättid.

 

– Alla djur är jämlika, men några är mer jämlika än andra, skrev George Orwell i romanen Djurfarmen.

Kom att tänka på det, när jag läste Karin Ahlborgs 

krönika i Aftonbladet om mediebevakningen 

när de sju döda i Rinkeby begravdes.

Varför tvingas jag skämmas? är rubriken och hon skriver bland annat:

”Ingen ansvarsfull chef hade låtit en anställd klädd som 

på en rockkonsert med minimal kjol bevaka en svensk begravning.

Det vore fullkomligt otänkbart att journalister skulle prata 

och skratta under en bön vid en svensk begravning.

Aldrig någonsin har jag hört talas om att fotografer ställt sig i vägen 

för kistor som i procession bärs till gravsättning så att hela sorgetåget 

tvingas stanna upp på en svensk begravning.”

Journalister och fotografer som står och röker, skrattar, 

ringer till sina nyhetschefer, ställer sig i vägen och går över gravar. 

Allt medan begravningen pågår.

– Jag har aldrig sett något liknande. Jag skämdes för att vara journalist,

säger en annan kollega på Aftonbladet som var på plats.

Vi behöver inte spekulera i hur det hade varit om branden inträffat innanför tullarna,

eller om de döda inte hetat Hoda eller Naimay, utan Eva och Stina. 

Det räcker med att konstatera att i Sverige är alla lik inte lika.

Karin Ahlborg skriver:

”Den beska sanningen är att det inte var sex barn 

och en sjubarnsmamma som begravdes 

utan sex svarta barn och en svart sjubarnsmamma”.

På gravarna och på fel sida avspärrningen

 

Finns det ett samband mellan petting och seriemord?
Kan man få en haschpsykos av att onanera?
Kan samlag leda till läktarvåld?
Blir man maoist om man onanerar med vänster hand?
Blir det gängslagsmål om man använder kondom?
Kan man bli homosexuell av heroin?

Spännande frågor, eller hur?
Men svensk sexualundervisning gav oss aldrig svaren.
För svenskar har en skev och idealiserad bild av sexualiteten.

Inte som i Argentina, där sexualiteten sätts in i rätt sammanhang.

När min dotter berättade att de skulle börja med sexualundervisning var hon jätteglad.

– Vad roligt, sa jag, i vilket ämne kommer ni att prata om sex?
– Nä, det blir ett eget ämne.
– Jaha, vad är det för ämne?
– Det heter Sexualitet, Droger och Våld.

 

 

– Jämställdhet är att få välja själv, 

säger svenska kvinnor och stoppar in sockerkakan i ugnen.

Är inte det intressant?

Svenska kvinnor diskar, tvättar, stickar, jobbar, tar hand om barnen och bakar bullar.

De kallar det för frihet.

Argentinska kvinnor diskar, tvättar, stickar, jobbar, tar hand om barnen och bakar bullar.

De kallar det för förtryck.

 

Min argentinske son är 15 år.
Han och hans vänner är i en svår ålder,
i det känsliga ingenmanslandet mellan dataspelen och porrfilmerna
och kan inte bestämma sig för vilken joystick de föredrar.

 – Stå inte som idioter vid bardisken, prata med tjejer, dansa med dem,
är min uppmaning när de ska ut och dansa.

Det är rörande att se hur de klär upp sig
och parfymerar sig på lördagskvällarna.
Det är blivande latin lovers första trevande steg,
som lejonungar som lär sig att jaga.

Övning ger färdighet och de kommer att bli bra.
Deras blick kommer bli intensiv och beslutsam,
deras händer mjuka och följsamma.

Om några år kommer de att bli sexualitetens Tyrannosaurus Rex,
högst upp på kärlekens näringskedja.

Ir de caza. Gå på jakt. Så säger man i Argentina.
I Sverige säger man att man spanar in brudar.

Märker ni skillnaden?

Spana in brudar? Vad fan är det för uttryck?
Spana är något man gör på avstånd. Helst med kikare.
Fågelskådare spanar. Säpo spanar. FRA spanar.

Men en kåt tonåring borde inte spana. Han ska jaga.

 

Jag älskar mina barn. Mer än något annat.

De är förlängningen av mitt kött och förädlingen av min själ.

Men jag orkar ofta inte med dem.

Det är det som är problemet.

Vi älskar våra barn mycket mer än vad vi står ut med dem.

Föräldrarnas hopplösa ekvation.

Kärleken (K) är gränslös, men det är inte Tålamodet (T).

Mellanskillnaden kallas Skuldkänslor (SK).

Det är en matematisk ekvation:

K minus T = SK

SK kan också betyda Svenska Kronor, 

vilket är mer än ett lustigt sammanträffande.

För om skuldkänslorna är en olidlig migrän är pengarna 

skuldkänslans alvedon, något som mildrar utan att bota.

Vi försöker förgäves köpa oss skuldfria.

Efter hur många tårar har min dotter tjänat ihop till en Barbie?

Hur många timmars övertid på jobbet motsvarar ett legoslott?

Hur många örfilar får man för ett dataspel?

Man skulle kunna säga att skuldkänslor är en dyr känsla av otillräcklighet.

Den värsta skuldfällan man kan hamna i.

 

Svenska män är ett föredöme i det mesta.

De är regerande mästare i pappaledighet
och de har de största och mest kompletta verktygslådorna i världen.

Varför har de då så dåligt självförtroende?

Svenska män kan gå upp nakna efter ett dopp i en inlandsälv med bibehållen manlighet,
trots att det kalla vattnet utsatt dem för en tillfällig könsstympning.

De kan cykla med hjälm och gummistövlar utan att förlora sin värdighet,
de kan gå omkring med så många reflexer på sig att de ser ut som en chilensk julgran,
eller ta på sig gula knästrumpor och dansa foxtrot utklädda till transvestiter utan att rodna.

Svenska män är verkligen ett föredöme, så trygga i sig själva.

De är dessutom väldigt duktiga på att respektera kvinnans rättigheter.
Ja, förutom en: kvinnans rätt att bli förförd, att för omväxlings skull få känna sig som en kvinna.
Det är den svenske mannens akilleshäl, det är pyspunkan i den uppblåsta självbilden.

När det kommer till att förföra är svenska män intensiva som polsk dockteater,
sensuella som en hockeyramsa och känslosamma som rättegångsbalken.

Men det håller faktiskt på att ändras. Och det är invandrarnas förtjänst.
Blattarna har tillfört intensitet och känslor i det tomrum som tidigare
fanns mellan den första blicken och sängen.

Det ingenmansland som bara korsas strax före krogarnas stängning,
när kåtheten och alkoholen belönar även den som inget förtjänar.

Ja, mångkulturen håller på att förändra den svenska manligheten.
Allt fler svenskar lär sig att tjuvkoppla själen till munnen,
att uppvakta kvinnan med lyhörd följsamhet och med ord kröna henne till drottning.

Hur är du själv?
Är du en svennebanan, som bara hanterar två lägen: nykter, blyg och med blicken ner i marken;
eller full, dryg och med blicken ner i urringningen?

Eller är du en latinlover, älskarnas älskare som förför på gehör?

Här får du en möjlighet att testa dig själv:

1. Du är ute och går med din flickvän. En kille tafsar på henne, trots att du står bredvid. Vad gör du?
a) Låtsas som ingenting. Är väldigt konflikträdd.
b) Det här är Sverige, hon kan försvara sig själv.
c) Jag uppmanar honom att be om ursäkt. Om han inte gör det går jag till närmsta polisstation och anmäler honom för sexuellt ofredande.
d) Jag dödar honom.

2. Vilket är ditt främsta vapen när du förför?
a) Alkoholen
b) Ärligheten
c) Lönespecifikationen
d) Blicken

3. Du står vid bardisken och spanar på en tjej. Äntligen möter hon din blick. Vad gör du?
a) Sänker blicken omedelbart! Tänk om hon märker att jag spanar!
b) Sveper tre shots och väntar på att hon ska komma fram.
c) Bjuder henne på en öl, men klargör att nästa gång får hon bjuda.
D) Ringer en taxi och går och hämtar henne.

4. Du har flickvän, men är ute på krogen med kompisarna. En tjej stöter på dig. Vad gör du?
a) Ingenting. Jag är trogen min flickvän.
b) Det beror på. Jag är trogen min promille.
c) Jag kör så det ryker. Jag är trogen min sexualdrift.

5. Din flickvän upptäcker din otrohet och gör slut. Din reaktion?
a) Biter ihop och låser in mig i snickarverkstaden tills smärtan gått över.
b) Jag ber om ursäkt och väntar på att hon ska höra av sig.
c) Jag gråter och svär att ta livet av mig om hon lämnar mig.

6. När det gäller att förföra, vilket av de här ordspråken identifierar du dig med?
a) Tala är silver, tiga är guld.
b) Bättre fly än illa fäkta
c) Bättre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.

 

Idag har det hänt igen.

Jag står framför en liten svensk unge

och kan inte avgöra om det är en pojke eller flicka.

Jag tittar på det könlösa barnet 

och letar efter något karakteristiskt kännetecken.

Men föräldrarna har lyckats kamouflera

ungens kön perfekt.

Den är en fullfjädrad hermafrodit.

Randiga könsneutrala Polarn & Pyret-kläder

och på fötterna gula foppatofflor,

som verkar lika svåra att utrota som mördarsniglarna.

I Argentina hade håret avslöjat genustillhörigheten –

långt hår, flicka; kort hår, pojke. 

Men här i Sverige får ungarna hår under armarna

innan de får det på huvudet.

Nä, det är lättare att könsbestämma en maskros

än den här ungen.

Och när jag står framför ”Klas-Eva”, det här könlösa skinnhuvudet, 

märker jag att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det.

Ska jag boxa ungen på axeln och busa?

Eller prata bebisspråk och gosa?

Så jag lutar mig över daggmasken och frågar

– Vad heter du då?

i väntan på att mamman ska kliva in och

klargöra om den har snippa eller snopp.

– Kim, svarar mamman.

Kim??

Vi är tillbaka på ruta ett, och jag blir riktigt upprörd: 

jag har just upplevt en riktig svensk könsstympning.

Alltså, jag förstår att man inte vill klä små flickor i rosa –

jag tycker också det är gammalmodigt. 

Men det skulle faktiskt räcka med att göra hål i öronen på dem. 

 

 

 

- Var inte beroende av någon, klara dig själv,

är den svenska barnuppfostrans första budord.

Att klara sig själv är det finaste man kan lära sitt barn i Sverige.

Svenska föräldrar tävlar i självständighet.

- Oskar är sju år och har redan en egen hemnyckel.

- Ja, men min Lisa var elva år när hon beslöt att behålla barnet.

- Min nioårige Arash säger att han ska rösta på Sverigedemokraterna när han blir stor. 

- Jocke tog självmord när han var sexton. Och han gjorde det utan att be någon om hjälp. 

Ja, svenskar älskar när sina barn tar självständiga beslut.

Oavsett besluten.

Vad är det för lärdom?

Vad är det som är så jävla bra med det?

Min dotter heter Federica. 

Hon är tolv år. 

På morgonen tycker hon om att bli buren

från sängen till frukostbordet.

Och jag gör det med nöje.

Under den korta promenaden stannar klockorna.

Hon får vara min lilla prinsessa och jag, oumbärlig.

Jag vet ju att hon så småningom kommer att bli vuxen och självständig.

Jag vet att hon inte kommer att behöva mig lika mycket.

Så varför ha så bråttom?

Här hade Federica varit ett curlingbarn.

Men det gör inget, i Sverige skulle Robinson Crusoe 

också klassats som ett curlingbarn.

För i Sverige förväntas en tolvåring inte vara ett barn,

utan en liten Rambo-kniv.