En av mina idoler är italienaren Luigi Russolo (1885-1947) som tillhörde futuristernas inre krets. I sitt manifest L’aerte dei rumori, bullerkonsten, pläderar han ivrigt för en ny orkester som består av allehanda naturljud.

I sin strävan att vidga klangerna började han 1912 konstruera ett antal intonarumori, ett slags bullerinstrument. Instrumenten var stora och klumpiga och bestod av träboxar med membran, på vilka man spelade kompositioner som Fällgallrens subtila dån och Automobilens klagan. Han konstruerade också ett preparerat piano, ”psoformani”, där varje tangent motsvarade ett eget bullerljud.

Mindre känt är att Russolo fick en pistolkula i huvudet och blev knäpp. Han lämnade bullren bakom sig, brände alla skisser och fantasimodeller, och slutade sin tid som medioker akvarellmålare.

Onsdag-torsdag 8-9 december kl 18 och 19 blir det en högtidsstund för bullerkonst med föredrag och konsert på Italienska institutet i Stockholm.

Musikvetaren Pietro Verardo står bakom rekonstruktionen av de futuristiska instrumenten. Och vid detta föredrag berättar han mer om futurismens musik och Russolos fascinerande bullerinstrument. Under kvällen kommer flera av hans bullerinstrument presenteras, rekonstruerade av Pietro Verardo.

Brum brum. Snyggare än en symfoni av Beethoven.

I Tokyo bor en bagare som spelar Albinonis Adagio för sina degar. Bagaren är nämligen helt övertygad om att matbrödet smakar bättre sedan de jäsande bakterierna har fått lyssna till världshistoriens mest spelade adagio.

Det enda av Albinonis adagion som han inte skrev. Eleven som komponerade stycket, vilket Albinoni signerade, hade knappt bröd för dagen.

Nu är det dags igen. I dagens notisskörd berättas om den japanska fruktleverantören Toyoka Chuo Seika som spelar Mozart för att bananerna ska mogna bättre och få mer sötma.

Sveriges radios Patrik Paulsson rapporterar: ”En vecka i mogningsrummet utsätts bananerna för bland annat Pianokonsert nr 5. Jämfört med vanliga bananer som inte fått musik spelad för sig smakar de mozarterade bananerna sötare, enligt handlaren själv.

Försäljningen i butik i Tokyo har också gått upp och även om vetenskapliga bevis saknas säger frukthandlaren att deras bananer skiljer ut sig från andra märken. På etiketten är det en glad fågel med noter och dirigentpinne.

Men även en tomathandlare anser att just Mozart-musik förbättrar, här handlar det om tomater som får tio timmar om dagen. Och även här hävdas bättre kvalitet, till och med högre halter av vitaminer.

Det finns andra fall där det spelas musik för maten, som en nudelfabrikant och en producent av risvin.

Det finns alltså flera fall av musik för matprocesser i Japan, som just menar att Mozart skulle vara bäst. Men vetenskapligt finns inga prov som gör att det går att säga om det fungerar och i så fall vad som står för effekten. En teori skulle vara att det finns gott om höga frekvenser i Mozarts musik, och att högfrekvens skulle påverka mognad hos frukt och grönsaker.

Men det finna inga bevis för det heller.

 Så även om japanska frukthandlare tror på effekten, sant eller inte, så säljer den. Och det var väl en effekt i sig.”

Fällningen av Pirate Bay var (o)väntad!

Nu hoppas jag det leder till att vi börjar diskutera upphovsrätt inte bara genom affekterade utbrott.

Utan också med hjärnan.

Kolla SR/Ekot som under dagen följde domen live.

I eftermiddag kommer hovrättens dom. Fria eller fäll männen bakom Pirate Bay till fängelse och 30 miljoner i skadestånd.

Min egen ståndpunkt är klar: Fäll! 

Varför tycker jag så? Dels för att det är en enorm skillnad på fildelning för privat bruk, uppladdning av filer för spridning i stordrift och nedladdning i mindre skala. Dels för att en mellanhand, som PB, aldrig ska kunna avsvära sig hela ansvaret.  

Det är alltid de mindre förlagen och ekonomierna – av någon anledning anses de vinna mest på fildelningen! – som förlorar mest.

Tillåt mig reprisera en text som jag skrev för Aftonbladet tidigare i år:

”2008 drog Madonna in två miljarder på sin musik, varav tre procent kom från skivförsäljningen.

Det är inte de stora, internationella bolagen som förlorar mest på fildelningen – de verkliga förlorarna är alla oberoende, småskaliga, ekonomiskt svaga bolag och artister, som tillsammans skapar ungefär 90 procent av det totala musikutbudet.

Låt mig ta ett exempel från min skivutgivning i egna bolaget Slowbeat. För att bekosta en cd använder jag min egen studio som jag tagit lån för att driva. Utgivningen bekostas delvis via fonogrambidrag från Statens kulturråd. Bidraget kan exempelvis vara utformat så att jag får halva totalkostnaden av 60 000 kronor (500 cd á 120 kronor för att hålla ett modest pris). För att nå breakeven behöver jag sälja 250 cd. Det krävs alltså bara en ynka nedladdning för att kostnaderna inte ska gå ihop. Teoretiskt går jag miste om 30 000 kronor om cd:n fildelas 250 gånger (vilket inte alls är ovanligt).

Pirate Bay hävdar att man bara hänvisat till skyddade filer och faktiskt inte medverkat till själva kopieringen . Inget bevisar att de nedladdade filerna i stället skulle ha köpts som cd eller dvd . Och det framgår inte i vilket land de påstådda intrången har ägt rum .

Fildelningsförespråkarna försöker socialisera in oss i en känsla av att verkets originalitet inte existerar. De lever i en shuffle-kultur där man tömmer och byter ut sina playlists eftersom innehållet ändå är gratis . Men det är många som hoppas på en fällande dom för Pirate Bay: Håkan Hellström, Lena Philipsson, Cardigans och alla andra som blivit bestulna.

Även STIM gör det, och åberopar STIM-modellen som ett alternativ till fildelningen. Modellen innebär att en internetanvändare ska kunna teckna ett abonnemang med en högre månadsavgift, som gör det möjligt att lagligt ladda ner och för eget bruk använda musik på internet.

En fällande dom skulle kunna vara startskottet till så genomgripande omskrivningar och tillägg i upphovsrättslagen att vi på sikt får en ny grundlag. Fildelare försvarar privatsfären. Upphovsrättsinstanserna försvarar lagparagrafen. Och ändå befinner vi oss bara ett moraliskt musklick från varandra.” 

På Sveriges radios webb återsänds just nu ett hyperintressant program om folkmusiken och Sverigedemokraterna. I ena ringhörnan folkmusikerna och i den andra hörnan SD:s egen riksspelman. Och aldrig möts de. 

Lyssna här.

I mina öron har vi förpassats till förra sekelskiftet och nationalromantikens uppgörelse med landsbygd kontra urbanisering. Ädelt mot blandat. Naturligt mot konstgjort. Bevarande mot förnyelse. Listan kan göras längre än Tore Skogmans låtlista. 

I början av 1900-talet organiserades spelmansrörelsen varpå ett antal folkmusikvågor sköljde över Sverige. Den största inträffade samtidigt med kollektivrörelsen i slutet av 60-talet, för att mattas av under 80-talet och återuppstå i världsmusiken i början av 90-talet. Gemensamt för alla dess rörelser är att de anser sig ha ”återupptäckt folkmusiken”. Nu försöker SD plocka samma poäng. 100 år för sent.

Plötsligt är det som om nationalromantikens folkkult vaknat ur en törnrosasömn. Det går som en våg genom Europa. Från Rousseaus studier av ”det enkla folkets naturnärhet”, till musikforskarna i Linnés fotspår som ville ”återuppliva folkets redliga sinne”, till Geijers och Afzelius avsikter ”att rädda några dyrbara lemningar af forna tiders musik”. Över till folkmusiksamlaren Richard Dybecks insatser med att teckna ned svenska gånglåtar, folkmelodier, vallvisor och hornlåtar.

Problemet är att nationalromantiker i alla tider gör det på ett exotiserande sätt. 

Det nyetnologiska intresset i världen, som motkrafter till EU och andra likriktare, bidrar givetvis också till att det nu är rätt tid att lansera idéer om ”folkets egen musik”.

Antagligen ser vi bara början på ett encyklopediskt försök att förena politik med folklig identitet.

När musikrecensionen som företeelse känns förutsägbar och överflödig, finns en räddning i nättidningen Soundofmusic.

I senaste uppdateringen handlar det som vanligt om experimentet som norm. Och i det sammanhanget framstår Brian Enos nya cd Small Craft On A Milk Sea nästan som mainstream. Men jag vill gärna tro att Eno fortfarande är i framkant. Vill inte tro att han gör ”Logisk musik som saknar emotioner” (Mats Almegård).

Vad väntar vi på – egentligen? Långa tider sitter vi i transithallar, terminaler, väntrum; i värsta fall ligger 
vi i en sjukhussäng. Och väntar. 

Den fria, disponibla tiden är som musik i Enos öron, och det var så han 
knäckte koden till sitt epokgörande ”ambient music”. Eftersom han samtidigt 
jobbade med David Bowie, Talking Heads och U2 ville han ha en motvikt, en 
tempelliknande musik där han kunde samla sina tankar. Med hjälp av analoga
syntar och bandslingor komponerade han Music for Airports. 
Denna väntrumsmusik med långsamheter och pauser.

I fyrtio år har Eno dragit fram i musiklivet med en enastående 
framtidstro. Han är också videoinstallatör (som använder tv-skärmen enbart till
 att projicera ljus på andra ytor) och eftertraktad föreläsare om 
kreativitetskris och cyberteknologi.

För något år sedan satt jag som en av åhörarna i La Defens, Paris, där Eno charmade publiken med sin innovativa approach. Här finns en idé om mjuk teknik som kan appliceras på mer än konst och musik. Och alltid en extra eftertanke som kan uppfattas som ”spretig”.

Inspirationen kommer från många håll, från Satie (stillsam 
inåtvändhet), Cage (frihet), Stockhausen (intellektuell diskurs), Hendrix
(solon), Duchamp (”fel” objekt i ”rätt” sammanhang), Pollock (spela först och 
tänk sedan), Breton (surrealism), Cocteau (antiken) med mera.

Som producent för Talking Heads skapade han en helt ny beatmusik med rötter i 
minimalismen. I Nerve Net från 1992 bröt han återigen ny mark, den här gången 
med musik som massmedialt fenomen, som grafisk bild för örat.

Genom ambientmusiken med skivor som Discreet Music, Music for Airports, On Land,
Thursday Afternoon, Neroil kom han fram till flera nyheter som har med 
lyssnarens befrielse att göra. För det första behöver man inte sitta på en 
speciell plats för att lyssna. För det andra ska man kunna gå ut och komma
 tillbaka efter fem, tio minuter utan att ha missat något.

Helst ska musiken 
ingå i miljön där den framförs.
”Om man tänker sig konsten som en stor trädgård måste där ju också finnas en
 komposthög där en del musik kan komposteras och fungera som näring, så att något 
annat och intressantare kan växa upp” (B Eno).

På nya cd:n Small Craft On A Milk tar han ett djupt spadtag i komposthögen och 
gräver upp några konstiga krautrockrester som tycks bestämmas av slumpen.

Ett slags introvert dansmusik. 
I väntan på – vadå?

Därför litar jag inte på Mats Almegårds recension. Men jag gillar Soundofmusic.

Mycket Joe Hill nu. I dagarna var det 95 år sedan han avrättades i Salt Lake City.

Som gävlebo förstår jag antagligen inte det unika i att Mannen som aldrig kunde dö svävar över min hemstad. Jag går som vanligt förbi Joe Hillgården på Nedre Bergsgatan 28 utan att riktigt förstå hur stort det är. I dagar har också Joe Hillmuseet efter 40 års stilla förfall fått en upprustning med ett nytt musikrum. 

”Sörj inte – organisera”, lär ha varit Hills sista ord. Och med de orden lanseras Lucas Starks nya cd Strejk i paradiset (Kakafon Records) med releasespelning i Hills hemstad på tisdag, Spegeln kl 19.

Nu hade jag hoppats att Stark tagit ut svängarna lite mer, musikaliskt. Det är för snällt, vis-pop-country-aktigt och har mycket lite av den kärva upprättelse som åtminstone jag önskar. Satiren fäster inte.   

Hur som helst bidrar cdn till att vi aldrig ska glömma Joe Hill. Med sin talang som diktare, sångare och talare tog han del i arbetet med att organisera och skaffa medlemmar till IWW. Hans sånger blev kända i en stadigt växande krets. Och när Hill skrev humoristiska texter med en, för den tiden, mycket skarp ironisk underton kändes sångerna hurtiga i mångas smak. Han blev speciellt känd för uttrycket ”You’ll get pie in the sky when you die”..

”En pamflett, oavsett hur bra den är, blir aldrig läst mer än en gång”, skrev Joe Hill, ”men en sång lärs in utan och innan och sjungs gång på gång”. Och det är precis vad som sker med hans sånger. Joe Hills texter trycktes i den första utgåvan av IWW:s arbetarsångbok, Den lilla röda sångboken” i 1909, och fastän han aldrig själv spelar in sin musik, lärde folk sig Joe Hills sånger utantill, och de sjöngs på demonstrationer, strejker och aktioner.

Sålunda skriver tidskriften 10-tal i ett nyhetsbrev inför Stockholms Poesifestival 2010: ”Högerextrema tendenser växer sig allt starkare i Europa och nu har vi ett rasistiskt parti i Sveriges riksdag. Stockholms Poesifestival tar avstånd från främlingsfientlighet. Genom röster från hela världen protesterar vi mot intolerans och främlingsskräck! Det är dags att göra motstånd genom att välkomna det främmande, annorlunda, människor och kulturer av alla de slag. Kom och gör det du också!”

Plats: Dramatens Lilla scen onsdag 24 november kl 17.30-22.00.

Muzikbloggen vill förstås inte vara sämre och presenterar här en ”länkfestival”. Elektronisk, trotsig, upprorisk och ”annorlunda”.

1. William Burroughs & Brion Gysin. Garanterat globalt.  Destroy All Rational Tought.
 

2. Elke Groen. Elektronisk, brusigt eftertänksam. Nightstill.

Paus, mingel

3. Ikue Mori. Kontemplativ och antiexotisk. Bhima Swarga.

4. Ruth Lingford. Ny socialrealism. What She Wants.

Mingel, vila.

5. Final. Peggy Ahwesh. Dödlig underhållning. Beirut Outtakes. 

Beatles släpper taget om sin musik i den digitala världen. ’It has been a long and winding road to get here,’ säger Apples Steve Jobs i New Musical Express. 

Yoko Ono har stretat emot. Liksom EMI:s anglosaxiska byråkrati. Men nu ligger samtliga album snyggt sorterade fil för fil på iTunes.

Det låter kanske inte som nån stor händelse. Vilket det ÄR oavsett vad man anser om Beatles betydelse.

”Lyssna till The Beatles om ni vill veta något om sextiotalet”, sa kompositören Aaron Copland, 86 år. Drottning Elizabeth sjöng visserligen med i refrängerna men anmärkte att Beatles, efter ett tungt narkotikabeslag,”verkade hemskt konstiga nuförtiden”.

En fråga man kan ställa sig är om sextiotalsatmosfärens ”fizzly electrical storm” hade kunnat frambringas bättre än i fenomenet Beatles. Om Beatles inte bildats, hade då någon annan grupp tagit deras ställe och mytologiserats till ett bländverk av motsägelser?

50-talets kids hade marinsnagg och tandställning, trimmade bilar och drack Coca-Cola. 60-talets unga fick längre hår, kortare kjolar, mera fickpengar; lyckan var att dra genom Europa på en vespa och stanna till vid en espressobar. 70-talets ungar blev punkare över en natt. 80-talet slutade i Acid House-dansens glädjespiral. 90-talet odlade ett nytt ”summer of love” med psykedeliskt mode.

Men 1968 var tillvaron utsökt komplicerad: LSD-tröga hippies, övervintrande beatnicks, zenbuddister, maoister, konkretister, aktivister, primalterapi och postfreudianers snabbotande terapier, moralisters rop efter kompetenshöjande åtgärder.

Alternativkulturerna gick stick i stäv med etablissemanget, rocken mot popen. Speed, sarkasm och avsiktlig fulhet blev till slut enda lösningen och då sprack Beatles.

När Reagan-Thatcher senare griper tillfället att beskylla 60-talet för 80-talets kaos ger man ändå Beatles musik fri lejd! För andra framstod hela 60-talet som en guldålder mycket tack vare hippiefolkets omoderna tanke, att vi bara kan förändra världen genom att förändra oss själva.

NU-mentaliteten trängde in i musiken. Lennon brydde sig sällan om att lära sig ett instrument ordentligt, han ville ofta bara hoppa fram och uttrycka sig direkt. Och McCartney krävde ständigt nya inspelningseffekter utan att fatta hur de fungerade. De uttryckte sig först och tänkte senare, om ens alls.

Födda kring 1940 var John, Paul, George, och Ringo”den första generationen tonåringar”. Förebilderna hette”Smokey” Robinson och Little Richard, en kanal för svart energi in i den vita kulturens svältfödda känsloliv. Man kan säga att Beatles musik påskyndade toleransen (revolutionen).

John: en djup ironiker, vars melodier smög sig fram genom harmonierna, en teknikfientlig kärleksmusiker. Medan John satt och funderade i den tunna luften kring Maharishi Mahesh Yogis ensliga tillflyktsort på Himalayas sluttningar, stod Paul med bägge fötterna på jorden.

Paul: en naiv och tekniskt polerad musiker, vars utåtriktade melodier rörde sig optimistiskt över hela notsystemet; han har absolut gehör och en flyhänthet som rätt ofta lockar honom till sötsliskigheter som Maxwell’s Silver Hammer. Tillsammans bildade de ett fiktivt par – var och en skrev nämligen sina egna
låtar.

Att Beatles dessutom förfogade över en tredje låtskrivare gjorde inte saken sämre. George: världsmusikern som bytte ut gitarren mot sitaren och skrev en av 1900-talets stora kärlekssånger, Something. Och Ringo: den muntert dystra trummisen och sångaren som bidrog med två påvra låtar.

Beatleslåtens brist på traditionell struktur gjorde låten till en vinnare (kvarter och kvinter istället för terser). Den började och slutade i ”fel” tonart, den använde till och med indiska skalor. De experimenterade med allt, från baklängesloopar till giftiga svampar och slumpteorier hämtade från avantgardet.

Musiken laddades av en broderlig tävlan mellan de tre låtskrivarna, och det gällde att överträffa varandra och sig själva. Som inspelning betraktad blev musiken alltmer raffinerad, till slut var det inte låten som prioriterades utan inspelningens teknologiska artefakt. Lager av ljudinformation packades och redigerades vid mixerbordet, och med samma omedelbarhet och slumpmässighet ströddes texterna in i det sensoriska soundet. Ord, melodi, röster, instrument, arrangemang, produktion fungerade tillsammans.

Beatles dök helt enkelt upp vid rätt tillfälle när tidsandan öppnade för känslomässig musik med betoning på njutning och upphetsning. 60-talets omedelbarhets- och samtidighetsmentalitet passade John, Paul, George och Ringo men deras snällhet förvandlade dem till söndagsskoleelever bredvid Stones och Zappa. Efter splittringen föll även beatlarnas kraft att göra låtar och kvar blev en ofantlig tomhet.

Beatles finns inte mer. Det var kul så länge det varade. Ingen marknadsavdelning i världen kan vrida klockan tillbaka. Men det tror jag delvis att åtkomligheten av Beatles komplett på iTunes kan göra.