Det är inte ens midsommar och redan är vi inne i repristträsket.

Men vilken magisk repris ”Sopranos” är.

Svårt att tänka sig nu – det känns ju som förrförra sommaren – men det var i början av 1999 som ”Sopranos” först började sändas i USA. Och det känns ju som i går som rockgruppen Journeys klassiker ”Don’t stop believing” avslutade sagan medan gangsterfamiljen satte sig på en diner och det – plötsligt – blev helt svart i rutan i ett genialt öppet slut.

Men det var tre år sedan. En halv generation födda efter 1980 kan alltså ha missat världens genom tiderna främsta tv-drama. Vi som sett den förr, både på tv och på dvd, ser den gärna igen och kan reta oss på allt som faktiskt inte är perfekt (Tonys relation med doktor Melfi, den övertydliga dumheten hos Uncle Jr och Livia, Little Stevens svaga skådespeleri, bland annat), men samtidigt konstatera att nu när säsong två börjat sändas är det svårt att hitta brister.

Det är i stort sett perfekt.

Hatten av för SVT:s kloka beslut att köra repriser varje vardag i sommar.

Allt var inte repriser i går.

”Uppdrag granskning” säsongsavslutade kl 20.00 på SVT1 med den trio egenskaper som kännetecknar programmet: spänning, patos och gedigen journalistik. I går om Vellinges kovändning i frågan om att ta emot flyktingar.

Lite motsägelsefullt, kan tyckas, att göra en granskning av en kommun som plötsligt, efter 25 år, gör det rätta. Men där fanns ändå en fascinerande historia om maktspel, rasism och byfåneri – och den berättades utsökt.

Redaktionen kan utan tvekan få sommarvikariat på Aftonbladets grävavdelning.

I kväll tittar jag på ”Fringe”, kl 22.00 på Kanal 5, innan jag zappar till ”Sopranos” på SVT 2 kl 22.45 – sluten i ”Fringe” är ändå poänglösa.

NÄ: SVT Play har ett fint utbud i mobilen, även hyfsat med livesändningar. Men. Vore det inte ännu bättre om sändningarna (även bilden) också fungerade här på vischan, där många av oss befinner sig på sommaren? NEJ: TV4 Play har ett uselt mobil-tv-utbud, speciellt av livesändningar. Och sändningarna fungerar lika illa som SVT:s, rent av sämre. Både med operatörerna Telia och Telenor. Uselt.

/ Fredrik Virtanen

nån annan gång: nån annan eller ngt annat bakom rockbjörnen

Ska du bara titta på ett tv-inslag idag så ska du titta på detta:

Det är en kamp mellan svårsmält sljivovica och blaskig Foster’s.

En kamp mellan ”Svart katt, vit katt” och ”Crocodile Dundee”.

Kampen mellan en burk ajvar och en burk vegemite.

Och kampen mellan landet som har krigsförbrytartribunalen i Haag över axeln och landet som aldrig tillåts glömma att befolkningen härstammar från fångar i straffkolonierna.

Men framförallt är matchen mellan Serbien och Australien i kväll 20.30 en kamp mellan två av musikhistoriens mest grandiosa frisyrer. Milan Stankovics lugg eller John Farnhams bakåtkammade hockeyfrilla – välj din favorit så vet du vilket lag du hejar på framför tv:n.

Gårdagens direktsändning (nåja …) på bio av ”The big fours” konsert i Bulgarien var ju mest av allt bisarr. Lydigt och lågmält satt jag, några jämnåriga hårdrockskollegor, nån pappa med skeptisk tioåring och ett gäng lokala högstadiekids – totalt kanske 50 pers – och kollade legendariskt thrashmöte i Tumba. 

Men det här är ju ändå magiskt. I ett av extranumren bjuder Metallica upp alla tre banden, Anthrax, Slayer och Megadeth, för en allstar-version av ”Am I evil”.

I det ögonblicket står Dave Mustaine på samma scen som sitt forna band Metallica för första gången sedan 1983. Notera också den flyktiga kramen mellan Mustaine och Kirk Hammet, som ju ersatte Mustaine när denne fick sparken från Metallica. 

Metalmagi, som sagt. 

/Jocke

Lite mer tv-tyck. Här är Virtanens krönika från i går:

SVT:s nya humorsatsning ”Ingen bor i skogen” har ett större fel.
Den är inte alls rolig.

Stopp. Det där var ingen sågning, inte enbart. Komediserier behöver inte vara roliga för att vara värda sin tid i tv.
Faktum är att humorgruppens Klungan (kända från det mer enkelt roliga P3-programmet ”Mammas nya kille” i den mer enkla mediala kanalen radio) har gjort en tv-debut som är, tja… intressant.
I går sändes andra avsnittet av ”Ingen bor i skogen”. Det var snäppet svagare än premiärprogrammet, men hade samma lantliga folkhögskolehumor och var lika antiintellektuellt och subkulturellt bonnigt.
Visuellt är det nödlösningar, av budgetskäl gissningsvis, med tråkiga rum, där en mängd aparta figurer – parodiska småstadsfenomen från sena 90-talet som är svåra att beskriva eftersom de är så klyschiga och allmänt hållna (lite goth, lite svenne, lite hårdrock, lite nörd) som klampar omkring i nuet utan uppenbar röd tråd.
De är ospecifika karaktärer som aldrig kommer att bli klassiker som ”Weiron i Ottan” (Robert Gustafsson) i Killinggänget eller ”Uppfinnaren” (Peter Dalle) i Lorrygänget.
”Ingen bor i skogen” är humor för ickehumoristiska vuxna och allvarsam ungdom. Kanske är det därför Klungans liveföreställningar gått hem så väl i stockholmska kulturkretsar där man älskar det otydliga som kan kallas  äkta – det där man minns från ungdomen innan man kom in på universitetet och aldrig återsåg hemtrakten. Konstlad barndomshumor. Inte enkel. Inte rolig. Men…intressant.
När Klungan nu klär sig i den mycket större tv-kostymen blir det mer lyckat som personskildrande drama än som komedi.
Men Klungan önskar nog, innerst inne, att de även visste hur man gjorde humor.
Istället blir det en variant av Mia & Klaras bondkomik, minus komiken.

I kväll ser jag dubbelavsnitt av ”Antiques roadtrip” med start kl 21.00, på TV8.

JA
Lotta Engberg, legendarisk dansbandssångerska och numera lek-tv-profil, gör ”Lotta på Liseberg” på TV4 i sömnen. Och det är ok.

NEJ
Annika Hagström, legendarisk SVT-journalist, klarar (det årliga?) sommarvikariatet i TV4:s degiga ”Nyhetsmorgon” i sömnen. Men varför inte istället visa hur det borde göras.

Fredrik Virtanen

Just nu: Morotsmannen på Gröna Lund, med mamma i publiken (om jag inte är helt ute och cyklar, vilket det händer att jag är). Olle Ljungström börjar med ”En förgiftad man”. Han låter bra! På scen en minut före utsatt tid dessutom, föredömligt.

Med hatt/utan hatt på Gröna Lunds Lilla scen. 19.59 klev han upp på scenen, helt utan hjälpmedel i form av käppar eller pallar. Förra årets brutna ben har läkt. Fina Olle ser ut att må bra.

Det blev ett best of-set med de flesta Olle-favoriter som ”Jag och min far”, ”Morotsman” och ”Jag spelar vanlig”. När Olle tar i och rösten balanserar på gränsen till att knäckas har jag svårt att tro att Djurgården upplevt vackrare stunder än så.

Jaha ja. Jag är på bio. 

Är det ”Göta kanal 5 – vem kastade flyttvästen” han ska se, tänker ni? Eller har han letat upp nån minimalistisk rulle trollporr? 

Fel, fel, fel. 

I stället sitter jag i Tumba för att se ”The big four” live från Sofia. Med popcorn bredvid biofåtöljen. Det sållar jag in bland saker jag hade svårt att förutspå när man stod svettklämd mot kravallstaketet på nån Slayer-konsert på 80-talet. Då när man kunde namnet personer på alla i Sverige som lyssnade på thrash.

Och just när jag inte trodde det kunde bli konstigare soundcheckar Jeff Hanneman och Kerry King ”Angel of death” framför fyra fritidsgårdsungar, Kling och mig.  

/Jocke

I morgon: Kvinnan bakom rockbjörnen.