Okej. Här är den sista citatfesten från veckans intervju med Mauro Scocco.

Mauro om att många nya unga och kreddiga artister hyllar honom:  

– Jag har ju hållit på med det här i 30 år och har sett ganska många presenteras som kreddiga ”new kid on the block”. Fyra år senare kör de taxi eller jobbar som terapeuter eller whatever. Man får lite annat perspektiv med tiden. Man tar allt med en nypa salt. Det kanske är tråkigt, men det är svårt att bli upphetsad över vissa som blir hyllade över skyarna när man hör så tydligt vad de har lyssnat på. Om man är 15 år och hör Oasis så tycker man kanske att de har uppfunnit hjulet, men det gör man ju väldigt sällan i pop- och rockmusik. 

Om hur ett program som ”Mauro & Pluras kök” påverkar musikkarriären: 

– Det var mellan 40 000 och 80 000 personer som såg oss varje kväll, lika många på nätet. Det är som att giga för tio utsålda Globen varje vecka. Tv är ett jävla scary media eftersom det har en sån otrolig genomslagskraft. Vilket är roligare än om det lyckas än om det inte gör det. 

Mauro om hur LeMarc och hans intima scenåterkomst på Nalen påverkat Mauros egen scenskygghet:

– Utan det hade jag inte gjort Gröna Lund-teatern. Han har varit väldigt stödjande och han vet hur det är. Jag är full av beundran för att han har utmanat sin egen scenrädsla. Han är en inspiration. 

Med det är det väl på plats att runda av med en fantastisk stund från LeMarcs Nalenkväll i augusti 2005, inte sant? Vackra ””Evelina”. 

/Jocke

Vi hade bilat typ 150 mil från Pite. 18 år fyllda. 1994. Något nytt litet band som hette Oasis skulle tydligen uppträda. Men jag och Marret  var mest ute efter att stoltsera med vår egenhändigt gjorda Blur-t-shirts. (Och en Smashing Pumkins-tisha med texten Mayonaise på) På väg till den där magiska konserten bröt bron från campingområdet samman. Vår kompis Peter ramlade ner i vattnet och slog ut tanden. Det var ändå magiskt. Vi köpte pinsamma hattar. En t-shirt som det stod ”Eat me” på. Kändes tydligen helt okej. Vi sjöng Parklife. Kunde texten utan och innan. Trånade efter världens då hetaste man Damon Albarn.

Det var startskottet för en vacker liten kärlek som kom att kallas Hultan.

På andra sidan 2000-talet fick jag uppleva fördelarna med ett backstage-pass. Ett av dessa gav mig ynnesten att få avnjuta New Order 2002 tillsammans med Slowdives Neil Halstead brevid mig, nynnandes ”Love will tear us apart”. Det regnade. Tror jag.

Jag fick sommarjobb på Hultsfredsfestivalen 1999 när jag var 18 år. Min plats var i tvätteriet vid campingen. Folk kom och la in sin tvätt i maskinerna och mitt jobb var att ta ut den när den var klar. Minns väl en likblek kille hade knöglat ihop sin sovsäck till en liten liten boll och proppat in i en maskin. När jag två timmar senare drog ut bollen vecklas den ut och en uppblött spya sprutlackerade mina bara ben. Jag vaknar fortfarande kallsvettig ibland och minns händelsen i slowmotion. Stanken. Blickarna. 

Jag kom över ett backstagepass och smet in i den åtråvärda inhägnaden. Där stod Marilyn Manson med handen krampaktigt runt en tältpinne, rumpan i vädret och huvudet i knähöjd. Jag tror han sov så.

Men mest minns jag förstås när Courtney Love höll hov och visade brösten på scen. Det var kaos framför scenen. Folk slungades fram och tillbaka i trängseln och desperata skrik blandades med fansens tjut. Jag stod tillräckligt långt bak för att lyckas ta mig därifrån. På håll såg jag katastrofen inträffa. En 19-årig tjej dog i trängseln, flera skadades. Många skakades.

Det var min första och sista festival i Hultsfredsstuk. I dag är säkerheten förstås bättre, men lite avskräckt blev jag den där sommarkvällen i Småland.

//Ylva

Visst får man en tår i ögat.

Så sorgligt…

Här kommer mer överblivet material från gårdagens Mauro Scocco-intervju. 

Mauro om att återförena Ratata eller inte: 

– Vi återförenade ju gruppen i en modifierad version på Debaser på Medborgarplatsen. Det var väldigt intressant att se vilka känslor som dök upp. Jag fick feelingen att hälften av de som var där inte hade varit ute på 20 år. Folk grät. Det var inte vad jag var beredd på faktiskt. Jag är väldigt kluven till den där nostalgivärlden. Vi har fått åtskilliga förfrågningar om att återförena Ratata med fina ekonomiska erbjudanden. Men det känns lite som: ”har du lust att gå om nian?” Det kanske skulle vara kul på ett sätt … men ändå inte. Vissa grejer ska man bara inse att de var kul när de hände och sedan ska man låta det vila. Är man inte i desperat behov av pengarna, vilket varken Johan eller jag är, känns det konstigt att göra det bara för att det finns en efterfrågan. Den dagen vi gör det ska vi känna att vi gör det kommer vi båda stå där och tycka att det är jävligt kul och vi kommer veta exakt varför vi gör det. 

– Det där med att återförena gamla band är en svår konst. Det kan bli pajigt och fel. Folk har en 25-årig Mauro Scocco på näthinnan och så ska de gå att se en 50-årig Mauro. Det kan bli tragiskt också.  

Mauro om förra plattan ”Ljudet av tiden som går”: 

– Jag tycker att det är den bästa skiva jag någonsin gjort. Jag är fortfarande exalterad av den, det är bara att ingen annan var det. En artist i dag måste leverera så mycket mer än bra låtar och texter. Man måste ta sin plats i det här utbudet, när jag var ung var musik något som man var tvungen att söka upp. Nu är det ett konstant flöde av musik, man kommer inte undan. Spelreglerna har ändrats radikalt men jag ör inte säker på at min generation är så bra på att hantera det. 

– Det kanske är en spelplan som dagens 25-åringar redan har anpassat sig till. Men för mig handlar det om att försöka förstå hur jag når ut, vilka som är intresserade, hur man når dem. Jag har fullt upp med att skriva bra musik. Finns det inga proffs som kan tänka ut det här? Och det gör det som regel inte. Som artist har man ett annat ansvar i dag. 

I morgon: Sista delen ”Lost tapes” – Mauro om stödet från LeMarcs, att bli hyllad av dagens nya artister och hur ”Mauro & Pluras kök” påverkar karriären. 

/Jocke

FOTO: CAROLINA BYRMO.

I dagens AB finns en intervju med Mauro Scocco. Som vanligt tvingas man sålla bort en del citat som inte får plats i tidningen, i det här fallet faktiskt ganska mycket. Och eftersom Mauro är en av våra folkkära artister som sällan gör intervjuer tänkte jag bjuda på lite ”previous unreleased material” från en grymt trevlig middag på Kungsholmen. 

I dag: Mer om den nya kommande plattan. 

Mauro om låtskrivande och nya plattan: 

– Plattan är dels under inspelning men också under tillblivelse rent kompositionsmässigt. Vi har sju låtar som börjar bli klara men ett album ska väl innehålla 11-12 låtar i alla fall. Jag börjar få lite smygbråttom att skriva ihop de sista låtarna. Nu för tiden skriver jag väldigt mycket så det är en hög bortfallsprocent. Jag tröttnar själv på låtar som jag gör så de som är kvar är verkligen de bästa låtarna. Jag har gjort så många plattor så det finns ingen vits i dag att ge ut nåt där man inte har spöänt bågen så hårt man kan vid det tillfället. 

Mauros nya album kommer till tillsammans med två team. Det ena, som är det som ligger bakom första singeln ”Adrenalin”, är vännerna från Krunegård-samarbetet med Christoffer Roth i spetsen och sysslar mest med popmaterialet. Det andra består av David Nyström och Josef Zackrisson och står för albumets mer traditionella Maurolåtar med mycket stråkar.

– Som artist och producent så överdriver man ofta betydelsen av genre. Jag tror ”vanliga människor” skiter i om jag gör nåt som är syntigt eller reggae. De hör bara låten som de antingen gillar eller inte. Det är oftast mer intressant att höra vad tjejen i receptionen på skivbolaget har att säga än deras A&R. Fråga Per Gessle. 

Mauro om att involvera Plura på nya skivan:  

– Nej, jag har nog nästan blivit lite anti. Förutom att vara en väldig god vän och samarbetspartner så är Plura den enda svenske artisten som jag lyssnar väldigt mycket på. Idoler är fel ord, men Eldkvarn är ett band som jag har lyssnat väldigt mycket på. Och det har alltid känts så självskrivet. Ska det vara en gästartist eller om jag ska ha en co-writer så har min första tanke alltid gått till Plura. Därför har jag blivit tvärtom, det blir vad alla förväntar sig. Förutsägbart. Men kanske är det dags igen. 

Kommer Krunegård att gästa nya skivan?

– Det skulle jag tycka vara kul och han vill det också. Jag hoppas det blir så. 

I morgon: Mauro om återföreningar i allmänhet och Ratatas i synnerhet. Och tankar efter förra albumet ”Ljudet av tiden som går”. 

/Jocke

Gårdagens direktsändning (nåja …) på bio av ”The big fours” konsert i Bulgarien var ju mest av allt bisarr. Lydigt och lågmält satt jag, några jämnåriga hårdrockskollegor, nån pappa med skeptisk tioåring och ett gäng lokala högstadiekids – totalt kanske 50 pers – och kollade legendariskt thrashmöte i Tumba. 

Men det här är ju ändå magiskt. I ett av extranumren bjuder Metallica upp alla tre banden, Anthrax, Slayer och Megadeth, för en allstar-version av ”Am I evil”.

I det ögonblicket står Dave Mustaine på samma scen som sitt forna band Metallica för första gången sedan 1983. Notera också den flyktiga kramen mellan Mustaine och Kirk Hammet, som ju ersatte Mustaine när denne fick sparken från Metallica. 

Metalmagi, som sagt. 

/Jocke

Just nu: Morotsmannen på Gröna Lund, med mamma i publiken (om jag inte är helt ute och cyklar, vilket det händer att jag är). Olle Ljungström börjar med ”En förgiftad man”. Han låter bra! På scen en minut före utsatt tid dessutom, föredömligt.

Med hatt/utan hatt på Gröna Lunds Lilla scen. 19.59 klev han upp på scenen, helt utan hjälpmedel i form av käppar eller pallar. Förra årets brutna ben har läkt. Fina Olle ser ut att må bra.

Det blev ett best of-set med de flesta Olle-favoriter som ”Jag och min far”, ”Morotsman” och ”Jag spelar vanlig”. När Olle tar i och rösten balanserar på gränsen till att knäckas har jag svårt att tro att Djurgården upplevt vackrare stunder än så.

Jaha ja. Jag är på bio. 

Är det ”Göta kanal 5 – vem kastade flyttvästen” han ska se, tänker ni? Eller har han letat upp nån minimalistisk rulle trollporr? 

Fel, fel, fel. 

I stället sitter jag i Tumba för att se ”The big four” live från Sofia. Med popcorn bredvid biofåtöljen. Det sållar jag in bland saker jag hade svårt att förutspå när man stod svettklämd mot kravallstaketet på nån Slayer-konsert på 80-talet. Då när man kunde namnet personer på alla i Sverige som lyssnade på thrash.

Och just när jag inte trodde det kunde bli konstigare soundcheckar Jeff Hanneman och Kerry King ”Angel of death” framför fyra fritidsgårdsungar, Kling och mig.  

/Jocke

Linnros och Hellström. FOTO: ROBIN LORENTZ-ALLARD/VIRGIN.

 Det har gått tio år längre än det känns. Det är ju sjukt lång tid. I någon sorts popsammanhang närmast en evighet. Ändå känns det så mycket kortare, som om nästan ingen tid gått sedan ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” ställde allt på ända. År noll i modern svensk pophistoria, om man så vill.

Det var också senast som ett svenskt debutalbum fullständigt slog undan fötterna på mig och fick allt annat att kännas obetydligt. I det perspektivet är 10 år oöverskådligt långt. Man slutar hoppas. Tänker att det är över. Stannar hos gamla hjältar istället för att söka nytt.

Åren går. Det blir längre mellan kickarna. Man blir hårdare, kallare och mera cynisk. Hjärtat är kanske inte stängt men dörren är svårare att öppna.

Men då och då händer det. Fortfarande och trots allt. En låt, en skiva, en artist som får allt att skälva. Blixtra till som små, små tomtebloss av kärlek i kylan. Och plötsligt tror man på popmusiken igen. Blir sjutton år gammal och blixtförälskad. En Håkan, ett Glasvegas, en Oskar som får blodet att rusa och själen att sjunga.
Just därför tillhör 2010 Oskar Linnros. Åtminstone i min bok.
Hans ”Vilja bli” är rent av ett lika viktigt, lika vitalt kapitel i den svenska sångboken som någonsin ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
Det känns åtminstone så nu.
Samma blandning av rött och svart. Samma mix av passion och sorg. Samma febriga balansgång på slak lina i korridoren mellan ångest och extas. Och båda har satt på sina lite för stora hjärtan bakochfram.

Jag vet att det inte gått någon tid alls, att skivan bara funnits i våra liv ett ögonblick. Men behöver jag ha fel för det?
Det finns ju inget mer underbart än någon som tänder hoppet igen. Som får ett förhärdat pophjärta att bulta hårdare. Får en att minnas varför man förälskade sig i popögonblicket från allra första början.
Och ingen förklarar det bättre än Morrissey i The Smiths ”Rubber ring”:

”But don’t forget the songs
That made you cry
And the songs that saved your life
Yes, you’re older now
And you’re a clever swine
But they were the only ones who ever stood by you”