Bomben som i går briserade utanför den brittiska säkerhetstjänsten MI5:s högkvarter i Belfast var kraftfull men inte apterad för att döda så många som möjligt.

Bomben var ett budskap från utbrytargrupper ur IRA: Hur mycket ni än fortsätter den politiska fredprocessen så kan vi när som helst starta våldet igen.

Tajmingen gick inte att missförstå. Bomben detonerade 24 minuter efter att ansvaret för polis- och rättväsende förts över från det brittiska fastlandet till Nordirlands lokala regering.

De protestantiska partierna har i de längsta försökt förhala överföringen av polis- och rättsväsendet eftersom man är orolig för att den katolska majoriteten nu ska få större inflytande över hur provinsen sköts.

Men för Real IRA och andra utbrytargrupper från den forna ”befrielserörelsen” representerar den politiska processen ett bakslag för deras strävanden att Nordirland istället för att vara en brittisk provins med långtgående självstyre ska bli helt självständigt eller en del av Irland.

Utbrytarna är få – troligen inte fler än några hundra – men de har fortfarande vapen och de vet hur man bygger bomber. Därför utgör de trots sin litenhet ett hot mot stabiliteten på Nordirland.

Provinsen är egentligen ett skolexempel på hur man förvandlar ett blodigt inbördeskrig till en fredlig process där alla sidor får en del av sina krav tillgodosedda.

Processen har tagit tid. Det så kallade Good Friday-avtalet skrevs på redan 1998. Sedan dess har det gått framåt om än i plågsamt segt tempo. Sakta men säkert har förtroendet mellan de forna fienderna byggts upp. Nu är de ense om att varken det republikanska Sinn Fein eller unionisternas största parti ska nominera någon kandidat till posten som justitieminister. Den går istället till det lilla Allianspartiet som får stöd från båda grupperna.

Men detta är på partinivå. I det vanliga vardagslivet är Nordirland fortfarande på många sätt en delad nation. Protestanterna bor i sina områden och katolikerna i sina med få undantag.

Båda har dock en sak gemensamt. De vill inte tillbaka till de blodiga åren på 70- och 80-talen då tusentals människor fick sätta livet till i terrordåd och dödskjutningar.

Utbrytargrupperna vill uppvigla de båda sidorna mot varandra. Sätter dödandet fart igen hoppas de att slutresultatet blir ett ”fritt” Nordirland. De försökte förra året genom att mörda en polisman och två brittiska soldater. Nu vill de göra sig påminda igen.

Förhoppningsvis fortsätter befolkningen att slå dövörat till.