Äntligen är modeordet denna vecka.

Äntligen har Grekland fått en ny regering.

Äntligen verkar Berlusconis sorti snabbas på.

Förutsättningarna för att lösa eurokrisen förbättras men i sig själva är de politiska förändringarna ingen lösning.

Det är ingen slump att euroländerna på sitt finansministermöte i måndags krävde en skriftlig garanti av de två stora partierna i Grekland att de verkligen tänker genomföra de reformer och nedskärningar de utlovat i utbyte mot ett EU:s räddningspaket. Annars får de inte de 70 miljarder kronor i nödlån som EU redan beslutat om.

Så lågt är förtroendet för politikerna i Grekland efter månader av snack men väldigt lite verkstad. Det har inte precis stärkts av att det tagit nästan en hel arbetsvecka för de två stora grekiska partierna att enas om en ny premiärminister. Något man först sa skulle varit klart redan i måndags men som rimligen borde skett för många månader sedan.

Det enda som kan ändra på misstron är att Greklands nya premiärminister Lukas Papademos snabbt bildar en koalitionsregering, att parlamentet antar räddningspaketet med stor majoritet och att de tuffa åtgärderna därefter vidtas i praktiken så att den grekiska statens utgifter minskas och att inkomsterna från utförsäljning av statliga företag går till att betala av på statsskulden.

Grekland måste upp till bevis i praktisk handling.

Papademos har får draghjälp av att vara ett välkänt ansikte i korridorerna i Bryssel och Frankfurt. Dessutom välansedd. Men det var Papandreou också. Om det är något övriga EU-ledare lärt av krisen så är det hur svårt det är för en premiärminister att vidta impopulära åtgärder på hemmaplan.

Förhoppningsvis har chocken över Merkels och Sarkozys hot att kasta ut grekerna från euron fått dem att inse att de faktiskt står och stirrar ner i avgrunden.

Fördelen med Papademos är att han är en teknokrat som vet att han bara är en övergångsfigur inför de nyval som med säkerhet kommer nästa år. Han behöver inte bekymra sig om att försöka bli omvald. Han har råd att använda hårda nypor och bli impopulär.

Med lite tur är Italien på väg åt samma håll. Krismedvetenheten i Italiens har höjts flera nivåer efter Silvio Berlusconis avgång i slow motion. Från att ha viftat bort krisen med ”det är fullt på krogarna” verkar italienarna nu inse att de snart kan vara ett nytt Grekland med den skillnaden att EU:s räddningsfond inte innehåller tillräckligt med pengar för att kunna undsätta Italien.

Italien är för stort för att gå under men också för stort för att räddas.

Marknaden gillade först Berlusconis avgång men oroades sen av att det inte fanns något klart besked om vad som skulle komma istället. De räntor landet betalar på sin statsskuld sköt i höjden.

Så mycket att Italiens president klart markerade att det inte blir något nyval utan en koalitionsregering som på söndag ska rösta igenom de besparingar som EU krävt. Något som snabbar på Berlusconis tänkta slow motion exit.

Även i Italien verkar en teknokrat ta över rodret. Mario Monti är med sin bakrund som ansedd ekonom och tidigare EU-kommissionär ett namn som går hem såväl i Bryssel som på hemmaplan.

En stor italiensk affärstidning formulerade i en rubrik uppmaningen till politikerna ”Snabba på”.

Åsikten delas av Storbritanniens premiärminister David Cameron som i går slog fast att Italien ”är en tydlig fara för euroområdet”.

– Vill ledarna för euroländerna rädda sin valuta måste de agera nu. Ju längre de väntar desto farligare blir det.

Italiens största problem är den låga tillväxten som beror på att nödvändiga reformer av ekonomin inte genomförts under de senaste tio åren. Under samma period har lönerna ökat med 40 procent. Vilket av lätt insedda skäl är ohållbart.