Dags för nästa avsnitt i den republikanska såpoperan ”Vem som helst – bara inte Mitt Romney”.

Nya hoppet heter Newt Gingrich, mer kände som Clintonhataren.

Men de verkliga vinnarna är Barack Obama och Mitt Romney.

Jag har skrivit några gånger om den smått komiska republikanska jakten på en presidentkandidat som kan sparka ut Obama från Vita huset.

Precis när jag trodde att denna såpopera inte kunde bjuda på fler förvecklingar så dyker ännu en person upp som gubben i lådan. Ett spöke från det förflutna.

Newt Gingrich var mannen som låg bakom riksrättsåtalet mot Bill Clinton för att denne ljög om sin sexuella relation med praktikanten Monica Lewinsky. Samtidigt som Gingrich själv var otrogen med sin älskarinna, avslöjades det senare. Han gav sin fru skilsmässobeskedet medan hustrun precis återhämtade sig från en canceroperation. Bara för att sedan skiljas från älskarinnan och gifta sig med sekreteraren.

Inte precis ett fläckfritt förflutet för en gudfruktig, republikansk presidentkandidat.

Han är också känd som mannen som i sin roll som republikanernas ledare i kongressen ströp finansiering till den amerikanska statsapparaten i ett försök att komma åt Clinton. Men väljarna genomskådade honom och röstade fram Clinton till fyra nya år i Vita Huset.

Han var en av de första som offentliggjorde sin kandidatur till att bli presidentkandidat 2012 men har hela tiden legat en bra bit under tio procent i opinionsmätningarna.

Att han nu plötsligt går upp i täten säger en del om hur svårt republikanerna har att få fram en trovärdig utmanare.

På bara några veckor har Gingrich rusat fram i mätningarna. Han ligger nu på 22 procent. Bara två procent efter den ständige men ändå hatade favoriten Mitt Romney som aldrig lyckas få mer än en fjärdel av de republikanska väljarna att ge honom sitt stöd.

Nu undrar alla om Gingrich ska gå samma väg som ett antal utmanare före honom som stigit upp som en sol för att kort därefter falla ner som en pannkaka.

Teapartyrörelsens gunstling Michele Bachmann var het efter ett inoffciellt provval i Iowa men kyldes raskt av sedan hon med osanna argument motsatt sig unga kvinnors vaccinering mot livmodercancer.

Texasguvernören Rick Perry tog över stafettpinnen och såg ut att distansera resten av fältet ända tills han helt tappade pinnen i en TV-sänd debatt med övriga republikaner. Han mindes inte vilka statliga departement han själv vill lägga ner.

Färgade affärsmannen Herman Cain tog frejdigt vid som partiets hopp. Men så steg kvinnor fram och anklagade honom för sexuella trakasserier. Han toppade det genom att i en TV-sänd debatt inte ha en aning om hur USA och Obama agerat i Libyen-frågan och ännu mindre vad han själv tyckte. Mycket tydligare kunde han inte bevisa att han inte är mogen att ta över posten som världens mäktigaste man.

Så håller Gingrich eller är han bara ”the flavor of the month” som man säger i USA?

Oavsett är han ett bevis på hur partiet är på väg att implodera av inre splittring.

I Mitt Romney har man en mittenkandidat som trots allt har goda chanser att slå Obama. Men partiets gräsrötter vill inte ha Romney. Hans framtoning är för ”sliskig”. Han är inte tillräckligt konservativ. De litar inte på honom.

De vill ha en äkta gammeldags konservativ stöt. Vem som helst bara han inte heter Mitt Romney.

Men i takt med att de övriga kandidaterna en efter en straffar ut sig själva så kan Romney luta sig tillbaka och kallt räkna med att väljarna inte har något annat val än att rösta på honom när primärvalen drar igång i början av nästa år. Annars riskerar de att få Obama på halsen fyra år till. Ett än värre öde än att stödja Romney.

Obama är hårt pressad av den ekonomiska krisen. Ingen presidentkandidat i modern tid har blivit omvald med så höga arbetslöshetssiffror som nio procent. Ändå inger honom den republikanska striden visst hopp.

Om republikanerna är så splittrade att de tar kål på varandra har han kanske trots allt en chans den 6 november nästa år.