Den som tror att Irans nye president är en reformist som ska avskaffa prästdiktaturen och avsluta kärnenergiprogrammet riskerar att bli grymt besviken.

Hassan Rowhani har i åratal suttit i den absoluta makteliten utan att åstadkomma särskilt mycket.

De nästintill jublande tongångarna efter utgången av Irans presidentval är svåra att förstå.

I jämförelse med avgångne presidenten Mahmoud Ahmadinejad är visserligen i stort sett vilken kandidat som helst att föredra.

Ahmadinejad har med sin hatretorik på ett katastrofalt sätt polariserat motsättningarna mellan västvärlden och Iran.

I den bemärkelsen blir Rowhani en klar förbättring. Han bär smeknamnet ”diplomaten” för sitt mer försonliga och kompromissinriktade arbetssätt. Han har dessutom lovat att ett av hans mål är att förbättra relationerna med väst, för vad det nu är värt.

Många glömmer att det främsta skälet till att Rowhani kallas reformist är att den mest liberale kandidaten i valet hoppade av. Därefter fick Rowhani iklä sig den manteln.

Rowhani har tidigare varit Irans högste förhandlare i samtalen med EU om hur landet ska kunna garantera att de inte tänker skaffa sig några kärnvapen.

Vid sidan av det har han innehaft en rad höga poster i den iranska regimen. Han är en del av prästerskapets maktapparat även om han också jobbat under den reforminriktade förre presidenten Khatami.

Hade han varit en person som på allvar hotar prästdiktaturen hade han aldrig godkänts som kandidat av väktarrådets som leds av Irans religiöse ledare Ali Khamenei och som i förväg valde ut vilka kandidater som fick ställa upp.

I ett val där övriga kandidaterna alla var extremt konservativa och högaktiga framstår Rowhani som mer mild och liberal. Förmodligen var det därför han fick så starkt stöd i valet.

Iranierna använde valet för att skicka en signal till regimen att man efter åtta år av Ahmedinejads konfrontation med väst i kombination med ekonomisk katastrof på hemmaplan vill se en förändring.

Men Rowhanis möjligheter att åstadkomma några större förändringar, även om han skulle vilja, är minimala.

Ingenting tyder på att han har några planer på att överge Irans kärnenergiprogram som innebär att man inom ett eller några år kommer att ha möjlighet att bygga kärnvapen. Något USA och Israel sagt att de omöjligen kan acceptera.

Med Rowhani vid rodret hoppas Khamenei förmodligen att västvärlden ska släppa lite på sin hårda linje. Att hans stil ska passa väst lite bättre. Det blir svårare för USA att få till en enad front mot Iran när Ahmadinejad hårda linje inte finns kvar.

Skulle Rowhani göra alltför stora eftergifter så stoppas han av Khamenei.
Möjligen kommer han att låta Rowhani göra en del försiktiga demokratiska reformer för att tillfredsställa folkviljan men räkna inte med några stora förändringar.

Inte ens när det gäller ekonomin har Rowhani fria händer. Den galopperande inflationen och ökade arbetslösheten beror till stor del på de internationella sanktionerna som riskerar att skärpas ytterligare om inte Iran gör eftergifter i förhandlingarna om kärnvapenambitionerna.

Skulle tro att dagens jubel över Rowhani tystnar rätt snabbt.