Ampelmanns souvenirbutik på Unter den Linden i Berlin. Foto: Jerker Ivarsson

BERLIN. Det är snart 25 år sedan Berlinmuren rasade men klyftan mellan östra och västra Tyskland är ännu långtifrån överbryggad.

Ossies tjänar fortfarande mindre, är fattigare och känner sig bortglömda.
En grön gubbe har blivit symbol för deras längtan tillbaka efter en svunnen tid. Ostalgi.

Utåt är klyftan mellan de båda tyska delarna ingen stor valfråga när tyskarna i dag stoppar sina röstsedlar i valurnorna. Inget huvudkandidaterna Merkel eller Stenbrück ägnat något tid åt i sina tal.

Men framförallt hos de som bor i vad som en gång var DDR finns ett stort missnöje. Ett missnöje som framförallt kanaliseras genom resterna av det gamla kommunistpartiet SED som nu heter Die Linke och i viss mån genom nystartade missnöjespartiet Alternativ für Deutschland.

Die Linke väntas få runt tio procent av rösterna. I vissa delar av östra Tyskland närmare 25 procent.

När muren försvann gick också luften ur det östtyska samhället. De östtyska företagen kunde inte konkurera på kapitalistiska villkor. Väst köpte upp stora fabriker för ett spottstyfer bara för att lägga ner dem. Tiotusentals människor förlorade sina jobb i ett land där en av få rättigheter var ett garanterat arbete.

I dag tjänar östtyskar i snitt 20 procent mindre. De äldre är kvar. De yngre flyttar till väst.

Inte bara fabrikerna försvann. Allt östtyskt ansågs undermåligt och ersattes av västtyska produkter, regler och tankesätt.

Det här var en process som pågick under ett antal år och som eroderade östtyskarnas självkänsla. Men när turen kom till trafikljusen hade många fått nog.
Myndigheterna i det förenade Tyskland ville ersätta Ampelmann, den gröna gubben i DDR som frejdigt visade att det var dags att gå, med den stela och raka gubben i väst.

En proteströrelse växte fram för att rädda Ampelmann. En folkkär symbol i Östtyskland som inte bara användes vid övergångsställena utan som seriefigur och uppfostrare/utbildare i östtysk TV.

Myndigheterna gav med sig. Ampelmann fick vara kvar. I stort sett det enda från DDR som överlevt den tyska återföreningen.

Figuren skapades av trafikpsykologen Karl Peglau 1961. Tanken var att skapa säkrare trafikljus där även personer med nedsatt syn skulle se skillnad på grönt och rött. Den röda Ampelmann står med händerna rakt ut från kroppen för att visa att man inte ska gå medan den gröna väldigt tydligt har en rörelse framåt.

För att göra figuren mer folklig la Peglau till en hatt.

Först 1969 sattes de första trafiksignalerna med den nya figuren upp i korsningen Fridreichstrasse och Unter den Linden som ett test. Den blev snabbt populär och ersatte succesivt de gamla ljusen över hela DDR.
I dag har Ampelmann-butiker växt upp på flera ställen i Berlin. Där har Ampelmann blivit en souvenir, en handelsvara.

När jag strosar runt i affären på Unter den Linden slås jag av uppfinningsrikedomen. Ampelmann på t-shirts, handdukar, tvättsvampar. Den gröna gubben som öl, juice och gelegodis som smakar körsbär.Ampelmanntvål, cykelhjälmar och reflexer. Pasta formad som Ampelmann.

Jag vet inte hur östtyskarna ser på denna kommersialisering av sin folkkära gamla figur.

Är det en seger över väst eller har väst tagit över deras älskling?

 

Ampelmanns överlevnad, en av östtyskarnas få segrar över väst. Foto: Jerker Ivarsson