På väg till Berlin igen. Den här gången för att bevaka tyska valet som hålls på söndag.

Det blir min fjärde resa till Tyskland i år. Vilken det är till Berlin har jag ingen aning om men det har blivit ett antal från den första 1983.

Jag reser tillsammans med duktige fotografen Jerker Ivarsson. Ni kan följa vår rapportering här på bloggen, på aftonbladet.se, i papperstidningen och på twitter. För att nämna några kanaler.

Fortfarande har jag stor nytta av min tyska men numera går det faktiskt att kommunicera med de flesta tyskar på engelska.

Tyskland har på många sätt blivit mer internationellt vilket inte hindrar att tysk politik fortfarande är väldigt tysk.

Sedan andra världskriget har det I princip alltid varit en kamp mellan de konservativa kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD. Övriga partier har bara haft biroller för att ibland poppa upp och ta lite mer plats.
Som De Gröna gjorde under slutet av 90-talet med Joschka Fischer som partiledare.
Förmodligen är det många miljömedvetna som längtar tillbaka till storhetstiden då partiet regerade tillsammans med SPD.

Inför det här valet ser det väldigt mörkt ut för De Gröna. Opinionssifforna är på väg ner i källaren. Efter kärnkraftskatastrofen i japanska Fukushima i mars 2011 har det varit rena utförsbacken. Om det varit val då hade man fått 22-25 procent av rösterna.

På söndag väntas partiet nå nio procent. Inget katastrofresultat jämfört med förra valet 2009 då man fick 10,7 procent men en stor besvikelse jämfört med förväntningarna fram till rätt nyligen.

Skälen till tappet är flera.

Rädslan efter Fukushima fick tyskarna att ta avstånd från kärnkrafter. Frågan som hela tiden varit De Grönas främsta tillgång. Men eftersom Merkel gjorde helt om och själv tog initiativ till att stänga all kärnkraft så gick miljöpartiet miste om sin viktigaste fråga.

Kärnkraften är inte längre en valfråga i Tyskland. Senast 2022 ska alla kärnkraftverk vara stängda.

Det kräver en stor satsning på alternativa energikällor vilket är precis vad De Gröna vill. Men i det korta perspektivet har det inneburit kraftiga subventioner och samtidigt höjda el-priser i Tyskland vilket givetvis inte är så populärt.

De unga, alternativa miljövänner som lyfte fram partiet på 90-talet har blivit välavlönade akademiker i övre medelklassen. När partiet vill höja skatterna är de inte alls förtjusta.

Partiet saknar också en fixstjärna som Fischer.

Avslöjandet att ett av de tyska språkrören, Jürgen Trittin, på 80-talet släppte igenom ett partiprogram som ville legalisera pedofili har inte precis hjälpt till att vända kräftgången.

Om De Grönas låga siffror står sig över valdagen lär det knappast bli någon röd-grön regering. I så fall skulle SPD och De Gröna behöva regera ihop med gammelkommunisterna från DDR, Die Linke som i opinionsmätningarna ligger på tio procent. Men det vägrar SPD.

Jag vill inte gärna förstöra spänningen i förväg men allt annat än en seger för Angela Merkel och fyra nya år som förbundskansler vore en stor sensation.