I veckan såg jag en på en gång intressant och hemsk brittisk dokumentär om slutfasen av inbördeskriget i Sri Lanka.

Vittne efter vittne trädde fram och berättade hur de lankesiska regeringstrupperna med berått mod sköt granater in i samma område som regeringen deklarerat som en säker zon för de många tamilska flyktingarna.

Vittnena var läkare och hjälparbetare som arbetat i zonen. Många av dem från utländska organisationer.

De och lokalbefolkningen filmade beskjutningen med sina mobiler. Kusliga och vidriga bilder på lemlästade kroppar, skrikande människor och stor förödelse. Av de ställen som träffades fanns ett sjukhus som var noga utmärkt och som rapporterat sin exakta position till militären.

I dokumentären visades också filmbilder på hur tillfångatagna tamilska ledare misshandlades och avrättades. Bilder som de lankesiska soldaterna själva filmat med sina mobiler.

Filmen spär på de redan sedan tidigare goda grunderna för att misstänka att allvarliga krigsbrott begicks när den lankesiska militären 2009 satte in sin slutoffensiv mot de norra delarna av landet som kontrollerades av den tamilska gerillan. Flera tusen civila tros ha dödats.

Ändå har Sri Lankas president Mahinda Rajapaksa – vars bror var och är försvarsminister – vägrat tillsätta en undersökningskommission. Att FN, USA och en rad andra länder krävt det struntar han i.

Men i dag utsätts Rajapaksa för nya påtryckningar när resterna av det brittiska kolonialimperiet, sammanslutningen Samväldet, inleder sitt toppmöte i Sri Lankas huvudstad Colombo.

Indien, Kanada och Mauritius bojkottar mötet i protest mot att Rajapaksa inte tagit itu med anklagelserna om krigsförbrytelser.

Storbritanniens premiärminister David Cameron åker till mötet – som öppnades av Prins Charles – men genomför en demonstrativ protest genom att besöka de tamilska norra delarna av landet där övergreppen ägde rum. Samtidigt som han uppmanar Rajapakse att hålla göra en ”fullständig undersökning” av anklagelserna om krigsbrott.

På twitter skriver Cameron:

”Jag är den förste premiärminister eller president som reser till norra Sri Lanka sedan 1948. Jag vill uppmärksamma de fasansfulla händelser som hände där”.

Brittiske labourledaren Ed Milliband vill gå längre. Han kräver att Rajapakse inte ska få tillträda som ordförande för Samväldesländerna. En post han då innehar för två år.

Majoriteten av ledarna från 54 länder tänker dock närvara i Colombo.
Samväldet har fått kritik för att man överhuvudtaget håller mötet på Sri Lanka i ljuset av både de misstänkta krigsbrotten och de allmänt försämrade mänskliga rättigheterna på Sri Lanka.

Ett antal regimkritiker har fängslats eller bara mystiskt försvunnit. Det finns stora frågetecken för hur fristående domstolarna är. Medier utsätts regelbundet för hot från regimen. Anklagelser förekommer om tortyr.

Även om fred numera råder i Sri Lanka är situationen fortsatt svår i de tamilska delarna av landet. Någon återuppbyggnad att tala om har inte skett efter det 27 år långa inbördeskriget.

Där låg omvärldens sympatier länge hos den lankesiska regeringen. Den tamilska motståndsrörelsen, de så kallade tamilska tigrarna, förde kampen med självmordsbombningar och andra terrordåd. Det ändrades i krigets slutskede då den lankesiska offensiven skördade så många civila offer.

Spänningarna mellan den företrädesvis buddistiska befolkningen i söder och de hinduiska tamilerna i norr finns kvar och lär inte förbättras så länge krigsbrotten sopas under mattan.