Utåt framstod de som goda vänner.

I verkligheten hade president Obama svårt att tåla Bill Clinton.

Men till slut insåg Obama att han inte kunde klara sig utan Clintons hjälp.

I boken ”Double Down” finns ett antal episoder återgivna där Obama undviker att umgås med Bill Clinton på tu man hand. Den är skriven av två veteraner inom amerikansk politisk rapportering, Mark Halperin och John Heilermann.

Boken ger en unik inblick i det politiska spelet bakom kulisserna inför valrörelsen 2012. Författarna har genomfört hundratals intervjuer med nyckelpersoner.

Som en röd tråd löper maktkampen mellan de två centrala familjerna i dramat. Obama och Clinton. Bilden av deras relation vittnar om stora motsättningar.

Barack Obama försöker reparera relationerna efter valrörelsen 2008 genom att utnämna sin huvudmotståndare i det egna partiet, Hillary Clinton, till utrikesminister.

Bara undantagsvis hör han av sig till Bill Clinton som han uppfattar som jobbig och påträngande.

Men efter demokraternas stora förluster i mellanårsvalet till kongressen inser Obama och hans inre krets att de trots allt behöver Bill Clinton. Ex-presidenten är fortfarande mycket populär hos det amerikanska folket, en skicklig talare och en hejare på att dra in pengar till Obamas återvalskampanj.

I ett försök att få Obama och Clinton att komma närmare varandra spelade de två golf ihop i september 2011. Den önskade effekten uteblev. De spelade inte ens klart alla de 18 hålen. Efteråt säger Obama – enligt boken – till en rådgivare; ”Jag gillar honom – i små doser”.

Efter en välgörenhetsmiddag på lyxhotellet Waldorf Astoria i New York var det meningen att Obama och Clinton skulle äta en middag på tu man hand. I sista stund bjöd Obama in ett antal av sina egna och Clintons rådgivare att vara med. Obama stod inte ut att umgås med ex-presidenten på egen hand.
Men i nödens stund var det ändå till Clinton som Obama vände sig.

Efter sitt katastrofala framträdande i den första presidentdebatten mot Mitt Romney satte sig Obama med Clinton i flera timmar för att få råd. Det förste Obama gjorde efter att Mitt Romney erkänt sig besegrad på valnatten var att beordra sin kampanjgeneral; ”ring upp Bill”.

I boken avslöjas att Obama hade planer på att byta ut Joe Biden som vicepresident och ställa upp med Hillary Clinton istället. I största hemlighet bildade några av presidentens rådgivare fokusgrupper där de försökte få svar på frågan hur lyckat ett sådant byte skulle vara. Beskedet blev att effekterna inte skulle bli tillräckligt stora för att motivera en så drastisk förändring.

Dåvarande stabschefen William Daley erkänner i en intervju med New York Times planerna att byta ut vicepresidenten.

– Kom i håg att vid den här tidpunkten såg det mörkt ut för presidenten. Så vi ställde oss alla frågan; ”Herregud vad ska vi göra?”.

Biden ansågs dessutom vara lika mycket upptagen med att förbereda sina planer på att ställa upp i presidentvalet 2016 som han var engagerad i återvalet av Clinton.

Trots att han själv är svart ger boken en bild av att Obama har svårt för många svarta kändispolitiker. Pastorn Jessie Jackson är mer eller mindre portförbjuden i Vita huset. Den svarta kongressorganisationen CBC skydde han lika mycket som Tea party-rörelsen.

Överhuvudtaget bekräftas bilden av en president som inte är särskilt social och framförallt inte gillar att umgås med de som ger mest pengar till hans valkampanjer.

Efter ett möte med miljardären George Soros säger Obama att om man inte får ut något av honom ”tänker han aldrig träffa honom igen”.

Även om boken innehåller en och annan pikant pinsamhet för Obama är det förmodligen ingenting som kommer att skada honom politiskt.

Under avdelningen lustigheter hamnar uppgifterna om att republikanerna ansåg Clint Eastwoods framträdande på partiets konvent (när han samtalade med en tom stol) som så katastrofalt att en av Romneys rådgivare kräktes i ren avsky.