Den som trodde att lugnet skulle lägga sig över italiensk politik när Berlusconi försvann får tänka om.

Nu är det dags för regeringskris igen. Den här gången efter en maktkamp inom det styrande vänsterpartiet.

Premiärminister Enrico Lettas avskedsansökan innebär att Italien får en ny ledare för tredje gången på mindre än tre år. Letta har bara suttit i tio månader.

Intressant den här gången är att det är en maktstrid inom det demokratiska partiet som lett till hans avgång. Den åtta år yngre partiledaren Matteo Renzi vill inte längre nöja sig med att vara bara partiledare. Istället har han utmanat Letta om makten och fått majoriteten av partiet bakom sig.

Han officiela skäl är att han tycker att Letta inte lyckats genomföra de ekonomiska och politiska reformer som krävs för att få fart på den stagnerande italienska ekonomin och få ner den rekordhöga arbetslösheten.

Det verkliga skälet är att han vill ha makten.

Chansen att han skulle lyckas bättre än Letta är liten av det enkla skälet att Demokratiska partiet inte har någon egen majoritet i parlamentet utan är beroende av andras stöd.

Renzis mål är att ta över premiärministerposten utan att det hålls något nyval. Vilket innebär att han i så fall har samma parlamentariska underlag att arbeta med. Lyckas han inte få ihop en koalition så blir det förmodligen nyval bara ett år efter det senaste valet.

Angelino Alfano, koalitionspartner till Letta och ledare för Nya center-högerpartiet var inte sen med att utfärda en varning. Om inte Renzi kan erbjuda rätt ”politiska omständigheter” så ”säger vi nej till födelsen av en ny regering”.

Det är ett riskfyllt spel Renzi ger sig in på. Efter att under det senaste året har framstått som hyfsat stabilt riskerar osäkerhet att återigen dominera italiensk politik. Vilket i sin tur mycket väl kan leda till minskat förtroende för Italien på världens finansmarknader och därmed högre ränta på de lån landet hela tiden måste förnya för att kunna betala på sin stora statsskuld.

I förlängningen är det stabiliteten inom euroområdet som står på spel. Det kan bli ett högt pris att betala för italienarna och Europa på grund av en mans personliga maktambitioner.

Renzi, populär borgmästare i Florens, beskrivs som en Tony Blair-kopia. Karismatisk och nästan lite frälsarlik. En makthungrig 39-årig man som skulle bli italiens yngste premiärminister i modern tid.

De flesta är ense om att Renzis beskrivning att det krävs mer kraftfulla reformer för att minska ungdomsarbetslösheten på 41 procent, är helt korrekt. Däremot är det många som ifrågasätter hans möjligheter att genomföra dem i det nuvarande parlamentariska läget.

Det har bara gått några månader sedan Silvio Berlusconi, tre gång premiärminister, tvingades lämna italiensk politik efter diverse skandaler och brottmålsdomar. Landet hade en chans att bryta med sin tradition av politisk cirkus och ständiga byten av premiärministrar.

Den chansen försvann med Renzis uppdykande på scen. Nu råder åter sedvanligt kaos. Kanske känner sig italienarna mer trygga med det.