Två valresultat som ger en strimma av hopp i en värld som annars ser allt mörkare ut.

I Ukraina blir det svårt för Ryssland att fortsätta hävda att det är nazister och fascister som styr.

Tunisien visade att den arabiska våren inte är helt död.

Även om det inte gick att genomföra något parlamentsval i östra Ukraina tyckte till och med Kreml att valet gick korrekt till och att resultatet är legitimt. Detta trots att det knappast kan ha varit vad Moskva önskade sig

Ledarduon Petro Porosjenko och Arsenij Jatsenjuk fick fortsatt förtroende. Deras två partier fick dryga 20 procent var. Jatsenjuk var en av huvudfigurerna bakom att Viktor Janukovitj störtades i ett folkligt uppror tidigare i år.

Valsegern blev en klar framgång för de partier som förordar att Ukraina ska fortsätta att orientera sig västerut, mot EU.

Därmed blev Putin också en av förlorarna, som ända sedan förra hösten pressat Ukraina hårt för att vända EU ryggen och samarbeta mer med Ryssland.

I sin propaganda har han konsekvent kallat de styrande i Kiev för fascister och nazister. Detta eftersom högernationalistiska partiet Svoboda fick flera ministerposter.

Att sätta det epitetet på det nya styret blir svårare. Svoboda fick under tio procent av rösterna och Högra sektorn, en nynazistisk gruppering, fick inte ens en procent.

Valet gav det klara beskedet att majoriteten av ukrainarna inte vill bli en del av Ryssland, det gäller både de som bor i västra och östra Ukraina (bortsett från de delar där valet inte kunde genomföras eftersom de ockuperas av proryska rebeller). En Krim-lösning blir därför mycket svår att genomföra för Ryssland.

Kanske kan resultatet istället öka möjligheten för en förhandlingslösning mellan Ryssland och Ukraina.

När den arabiska åren bröt ut för snart fyra år sedan såg den ut att svepa med sig hela arabvärlden i en frihetsexplosion som liknade vad som hände i Östeuropa efter Berlinmurens fall. I början såg det oerhört hoppfullt ut när diktatorerna föll en efter en. Ben Ali, Tunisien, Hosni Mubarak, Egypten och Moammar Gaddafi, Libyen.

Sen gick det mesta snett.

Libyen är i dag i totalt kaos med lokala miliser som slåss om herraväldet. I Egypten har militären tagit tillbaka makten och demokrati är mer avlägset än någonsin. I Syrien utlöste protesterna ett blodigt inbördeskrig som ser ut att kunna pågå i många år än och destabiliserar hela Mellanöstern.

Istället för en demokratisering har vi sett hur militant islamism brett ut sig i den arabiska vårens spår.

Även i Tunisien har det vacklat mellan hopp och förtvivlan. Islamister tog makten i det första valet. Politiska mord har destabiliserat läget.

Därför var det glädjande att den gångna helgens val ser ut att ha gått juste till. Segrare blev ett nytt sekulärt parti. Men kanske viktigast av allt var att förlorarna i islamistiska Ennada gick ut offentligt och erkände sig besegrade istället för att skrika på valfusk.

Det ger visst hopp om att Tunisien kanske kan vara på väg att bli det första lyckade exemplet på att den arabiska protestvågen går att växla in i mer permanent demokratisk framgång.