I mitt förra inlägg i bloggen skrev jag om att världen gång på gång varit väldigt nära en kärnvapenkatastrof.

I dag berättar jag om Setsuko Thurlow, ett ögonvittne som fortfarande kan berätta om den fruktansvärda effekten av en atombomb.

Det finns inte många sådana vittnen kvar längre. De som överlevde bomben i Hiroshima den 6 augusti 1945 är på väg mot livets ände.

Setsuko är 82 år och behöver en käpp för att kunna gå ordentligt. Ändå har hon flugit hela vägen från Kanada där hon numera bor, till Stockholm.

– Jag har vikt mitt liv till att berätta om vilka hemska konsekvenser ett kärnvapenangrepp för med sig så att makthavare och allmänhet ska inse att det bästa är att göra sig kvitt dessa vapen, säger hon.

I dag är hon på plats i Wien när en regeringskonferens inleds om de humanitära konsekvenserna av kärnvapen. 155 länder deltar. I dag finns det inget land i världen med kapacitet att hantera en kärnvapendetonation, varje sig den sker av misstag eller avsiktligt.

Få har mer erfarenhet av den sanningen än Setsuko Thurlow.

Hon minns morgonen när atombomben detonerade som om det var i går.

Hon minns att hon och övriga invånare redan innan den ödesdigra morgonen var nära svälten. Japan var på väg att förlora kriget men vägrade ge upp.

Setsuko gick i åttonde klass men all undervisning hade upphört. Ungdomarna fick hjälpa bönderna på fälten med att skörda och plantera. Andra skickades till fabriker för att sy nya militäruniformer. Själv hade hon sänts till militärhögkvarteret för att hjälpa till att dechiffrera fiendens radiotrafik.

– Jag. En trettonåring, säger Setsuko och rösten avslöjar hur vanvettigt hon fortfarande tycker det var.

Klockan var 8.15. Hon och de övriga befann sig i högkvarteret för morgonsamlingen. De hade precis svurit trohetseden mot nationen när hon såg en blå blixt i fönstret. Sen blev allting svart.

När hon vaknade till en stund senare var hon fastklämd under stenar och bråte från den kollapsade byggnaden. Hon hörde svaga röster runtomkring sig som grät och ropade ”snälla mamma, hjälp mig”.

Någon fattade tag i hennes ena axel och uppmuntrade henne att ta spjärn med benen för att komma loss. Strax därpå började bränder utbryta överallt i ruinerna. Många av hennes kamrater satt fortfarande fast. Lågorna gjorde att hon inte vågade gå tillbaka in för att rädda någon av dem.

Trots att det var morgon hade det nu blivit helt svart ute. Setsuko såg märkliga varelser röra sig mot henne. Ingen skrek. Ingen sprang. Allt som hördes var viskande vädjanden om vatten.

Varelserna såg inte längre ut som människor. Svart, bränd hud hängde från blottlagda ben. Folk saknade kroppsdelar. Ögonen hoppade ur sina hålor. Magar öppnade sig och inälvor spreds ut på marken.

Setsuko och en annan flicka stapplade mot en hög kulle i staden. Vid foten av den låg två fotbollsplaner. När de kom fram var hela området fyllt av döda och döende människor. De som fortfarande levde vädjade om vatten.

– Jag rev sönder min blus och doppade tyget i en å. Överallt hördes ljudet när människor ivrigt sög på tyg för att få i sig lite vätska.

Hela natten satt hon och vännen och tittade ut över den brinnande staden. De var chockade och kunde inte känna något.

Nästa dag tog hon sig till hemmet. Hennes pappa var helt oskadd. Han hade varit utanför staden och fiskat när han såg svampmolnet stiga och förstod att något fruktansvärt hänt. Även hennes mamma som befunnit sig inomhus hade klarat sig. Men systern och hennes treårige son var döende. Deras kroppar hade svällt upp till flera gånger normal storlek.

Allt Setsuko kunde göra var att se dem dö en plågsam död. Det fanns inga mediciner. Ingen sjukvård.

– Jag kände ingenting. Jag kunde inte ens fälla en tår. Jag var helt avtrubbad.

Nästa dag kom några soldater och grävde en grop där liken kastades och tändes på. Proceduren var densamma på andra ställen runtom i staden som sveptes in i en fruktansvärd stank av tusentals brända kroppar.

Många som överlevde önskade att de hade dött. Allt var kaos. Det var ännu svårare att få tag på mat.

– Jag hade dåligt samvete för att jag överlevt och för att jag inget kunde känna, berättar Setsuko. Först långt senare fick jag av psykologer veta att det var en naturlig och hälsosam reaktion. Om jag hade kunnat ta in allt jag såg hade jag inte överlevt.

När hon ett antal år senare som överlevare fick ett stipendium för att studera i USA kom nästa chock. När hon berättade sin version blev amerikanerna arga. Hon hotades och fick hatbrev. Hon kunde inte gå kvar i skolan. Setsuko Thurlow flyttade till Kanada istället där hon startade ett nytt liv.

Men hon glömmer aldrig Hiroshima. Aldrig.