Startskottet för den brittiska valrörelsen bestod i att sittande premiärministern David Cameron, kanske för sista gången fick audiens hos drottning Elisabeth.

Valet den 7 maj beskrivs som det mest oförutsägbara i modern tid.

Det är också det potentiellt viktigaste för omvärlden.

Mötet resulterade traditionsenligt i att drottningen upplöste det brittiska parlamentet. Det följde Cameron upp med en verbal smocka mot sin huvudmotståndare, Labourpartiets Ed Milliband.

Vinner labour blir det ekonomiskt kaos, varnade Cameron.

– Skulderna kommer att stiga och jobb gå förlorade.

Milliband slog tillbaka genom att hävda att den återhämtning som Cameron hävdar att hans regering har åstadkommit ”känns som den händer någon annan, någon annanstans”.

Att de två huvudkonkurrenterna ser olika på verkligheten hör till spelet. Det som är annorlunda den här gången är att det inte finns någon klar favorit. Varken de konservativa eller Labour kan räkna med att vinna egen majoritet.

BBC:s sammanvägning av flera opinionsmätningar ger båda 34 procent. Dött lopp.
Det innebär att Storbritannien kommer att styras av en koalitionsregering även efter valet. I motsats till tidigare val finns det fler än liberalerna som kan bli kungamakare.

Den ekonomiska krisen har helt ritat om det politiska landskapet och fått frågor som invandring och EU-medlemskap att hamna högt på dagordningen.

Invandrarkritiska Ukip har genom sina framgångar i EU-valet fått vind i seglen även i parlamentsvalet. Opinionsmätningarna ger partiet 13 procent av rösterna, i dagsläget utan konkurrens tredje största parti. Större än liberalerna som nu regerar ihop med Cameron.

Men det brittiska valsystemet missgynnar nya och mindre partier. Man tillämpar något som kallas majoritetsval i enmansvalkretsar. Ett parti måste vinna majoriteten av rösterna i en valkrets annars så får de inget mandat. Det gäller med andra ord att vara stark i vissa områden annars kan man bli utan platser i parlamentet även med ett på pappret starkt procentresultat.

Ukip har redan i fyllnadsval visat att man kan besegra de stora partierna i enskilda valkretsar.

Men den kanske största påverkan har partiet redan haft. De har tvingat både Cameron och Milliband att inta mer invandringsfientliga ståndpunkter. Ungefär som SD i Sverige efter valet drivit invandringspolitiken i mer restriktiv riktning.

Framför allt Cameron har också tvingats bli mer EU-fientlig för att inte förlora alltför många konservativa röster till uppstickaren. Ukip anser att Bryssel har alldeles för mycket makt och vill lämna EU. Cameron har lovat att om han vinner valet så ska britterna senaste 2017 få rösta ifall de vill vara kvar i EU eller inte.

Ett löfte som kan få stora följder för Europa. Inte minst Sverige.

Storbritannien är en av våra främsta allierade inom EU. Försvinner britterna får Sverige svårare att driva sin linje i ett antal frågor. Hela EU riskerar att påverkas negativt om ett så stort och viktigt land lämnar.

Labour säger att en EU-omröstning ”inte är trolig” om de vinner valet. Enda tillfället Milliband kan tänka sig en sådan är om EU kräver att ännu mer makt ska föras över till Bryssel.
Sällan har ett brittiskt val varit så öppet som den här gången. Valrörelsen blir mer än bara en transportsträcka.