Rysslands väg mot avgrunden
avDe ryska utredarna av mordet på Boris Nemtsov verkar nagelfara alla motiv utom det mest självklara. Att han dödades för sin ständiga opposition mot Putins regim.
Ännu ett bevis på att Ryssland slagit in på en väg som riskerar leda mot avgrunden.
Ett huvudspår verkar vara att utländska krafter är inblandade i mordet. Syftet skulle vara att framställa president Vladimir Putin och hans regim i dålig dager. ”En provokation”, som Kreml säger.
Givetvis bör alla tänkbara motiv granskas men om utlandsspåret är något slags huvudspår så är det snarare ett tecken på att regimens mål är att begrava sanningen om mordet på den 55-årige politikern.
Man kan inte precis säga att myndigheterna har ett lysande facit av att lösa tidigare kontraktsmord på regimkritiker. Visserligen har en och annan revolverman dömts men aldrig de verklig skyldiga. De som givit uppdraget.
På pappret är Ryssland en demokrati med val, numera har Putin förlängt mandatperioden till sex år.
Men i praktiken fungerar landet ungefär på samma sätt som det gjorde under tsartiden eller under åren då kommunistpartiet styrde Sovjetunionen. Det är ett auktoritärt styre där ett fåtal personer sitter på den verkliga makten.
Korruption genomsyrar hela samhället. En dusör i rätt hand och stängda portar öppnas.
Bristen på rättsäkerhet kritiseras ständigt av civilrättsliga organisationer både i Ryssland och utomlands.
Pressfriheten är allvarligt inskränkt. Regimen kontrollerar alla stora tv-kanaler. Kvar finns bara ett fåtal oberoende medier som är satta under konstant tryck av regimen.
Värst av allt är att det finns en tydlig tendens till försämringar på nästan alla områden när det gäller demokrati i Ryssland.
Jag vet inte om västerländsk demokrati någonsin hade en chans efter Sovjetunionens fall 1991. De första åren fanns åtminstone lovande tendenser. Olika politiska partier konkurrerade öppet med varandra, Pressen fyllde åtminstone i stor utsträckning sin funktion av att vara blåslampa i baken på makthavare och avslöja olika former av missförhållanden.
Tyvärr åtföljdes den här öppningen också av ett ekonomiskt kaos där ett fåtal kunde roffa åt sig enorma rikedomar som tidigare ägts av alla, av staten.
Där nånstans gick det snett.
När förtrycket under Sovjettiden ersattes av ekonomisk anarki tappade många ryssar tron på demokrati som styrelseform. Efter åren av demokratiska experiment med Boris Jeltsin dök Vladimir Putin dök upp och försökte skapa ordning i kaoset. Något som gjorde att han på kort tid betraktades som en frälsare.
Många ryssar var beredda att svälja att Putin bit för bit la beslag på mer och mer av makten så länge han klarade av att leverera ordning och högre levnadsstandard.
Sedan kom Ukrainakrisen och Rysslands annektering av Krim. Nationalismen som redan tidigare fått ett kraftig uppsving av Putins mål att återupprätta Rysslands som militär stormakt, ökade nu ytterligare.
Under Putins 15 år vid makten har många små steg tagits bort från demokratins väg. Var och en för sig har många av dem inte sett särskilt hotfulla ut. Men sammantaget bildar de ett mönster av en president som alltmer ser styret av det jättelika Ryssland som en enmansshow.
En show där misshagliga personer elimineras eller tvingas i exil av makten och dess stödtrupper.
Istället för frihet och demokrati är rädslan åter på väg att ta sitt grepp om Ryssland. Det bådar inte gott för landets invånare men inte heller för Rysslands omvärld.