Vad tycker Benjamin Netanyahu egentligen om en palestinsk stat?

Inte lätt att veta.

Dagens före valet sa han blankt nej. Två dagar efter valet har han ändrat sig.

Eller?

I ett numera välkänt tal från 2009 gav Netanyahu sitt stöd till den tvåstatslöning som omvärlden försöker få Israeler och palestinier att enas om. Ett Israel och en palestinsk stat på det av Israel ockuperade Västbanken.

Sedan dess har han gjort sitt bästa för att begrava idén. De senaste fyra åren han haft makten har inga verkliga fredsförhandlingar pågått trots ett enormt engagemang från främst USA.

Så när Netanyahu dagen före valet tog bladet från munnen och sa att han inte tänkte medverka till bildandet av en palestinsk stat så kändes det som den slutgiltiga bekräftelsen på hans motstånd.

Många bedömare menar att det var detta uttalande som fick valvinden att i sista stund vända i hans favör. Bara några dagar tidigare hade alla opinionsmätningarna pekat mot en klar seger för arbetarpartiets ledare Isaac Herzog.

Uttalandet om sitt nej till en palestinsk stat gjorde han till israeliska media under en vecka där det beskrivs som att Netanyahu på sex dagar gav fler intervjuer än han gett på sex år.

Två dagar efter valet gav han ett antal intervjuer till utländska media. Där säger han något helt annat.

Netanyahu påstår nu att han blivit missförstådd. Han är inte alls emot en palestinsk stat.

– Jag har inte ändrat min inställning, säger han till amerikanska tv-kanalen MSNBC. Jag vill ha en hållbar tvåstatslösning. För att det ska kunna bli verklighet måste dagens omständigheter ändras.

Det är väldigt tydligt att dessa uttalanden är riktade till en utländsk, framförallt amerikansk publik. Netanyahu säger en sak till israelerna och en till amerikanerna. Det är samma sak han brukar anklaga palestiniernas ledare Mahmoud Abbas för. Att han försöker elda upp palestinierna mot Israel när han talar till arabiska medier. När Abbas talar till västmedier låter han som en fredsapostel.

Netanyahu förnekar att han dissade en palestinsk stat bara för att få extra röster från bosättarna, vilket ligger nära till hands att misstänka.

Lika givet är att han genom att backa gärna vill framstå som mer fredsvillig i västvärlden. Det var förmodligen ingen slump att jag igår fick ett mejl från israeliska ambassaden i Stockholm där det poängteras att premiärministern inte alls är emot en tvåstatslösning.

Annars riskerar Netanyahu att Israel ännu mer än i dag utpekas som den stora bromsklossen i försöken att få till ett fredsavtal.

Frågan är om någon låter sig övertygas. Netanyahu var den israeliske premiärminister som i praktiken monterade ner Oslo-avtalet bit för bit när han tillträdde 1996. Ett avtal vars grundprincip är att Israel ger tillbaka ockuperat territorium i utbyte mot garantier om fred.
Vita huset är uppenbarligen inte imponerat av Netanyahus dubbelspel.

President Obama väntade två dagar med att gratulera Netanyahu till valsegern. En illa dolt sätt att visa sitt missnöje med premiärministern.

Däremot lät han väldigt snabbt sin pressekreterare kommentera Netanyahus försök att ångra sitt uttalande från i måndags.

– Det är uppenbart att Israel inte längre bekänner sig till en tvåstatslösning, säger pressekreteraren.

Ett skäl för Netanyahu att ta tillbaka sitt uttalande är att det ger palestinierna en fördel. För vem kan klandra dem för att istället vända sig till FN och den internationella brottsmålsdomstolen i Haag för att tvinga fram ett israeliskt tillbakadragande från de ockuperade områdena, om Netanyahu utesluter en tvåstatslösning?

Den enda rimliga tolkningen av Netanyahus verbala piruetter är att han i teorin kan tänka sig en palestinsk stat men att han i praktiken avvisar den eftersom han inte vill lämna tillbaka ockuperad mark. Han litar inte på att Abbas kan hålla Hamas stången och hindra samma raketbeskjutning från Västbanken som Israels med ojämna mellanrum tvingats utstå från Gaza.

Därmed står det klart att fyra nya år med Netanyahu med största sannolikhet innebär fyra år av nya konfrontationer mellan Israel och palestinierna.

Fyra nya år med minimal chans till fred.