Det är inte så lite Obama-varning över Kanadas nye premiärminister Justin Trudeau.

Lite av samma förhoppningar om stordåd. Samma tal om ”real change”. Samma jämförelser med Kennedy.

Och samma risk för ett besviket bakslag.

En avgörande skillnad mot Barack Obama är att Justin Trudeau har något att leva upp till. Medan Obama är en selfmade man var Trudeauds pappa en av landets mest betydande ledare. Den som förde Kanada in i den moderna eran.

Redan på 60-talet föddes begreppet ”Trudeaumania” ur den enorma populariteten som han åtnjöt särskilt bland de unga.

Men till skillnad från familjen Bush i USA har det inte alltid varit självklart att Justin Trudeau skulle följa i fotspåren av sin berömde pappa, Pierre Trudeau.

Det finns en rätt rolig historia från när USA:s dåvarande president Richard Nixon under ett statsbesök 1972 av inställsam artighet utbringade en skål till ”Kanadas framtida premiärminister, Justin Pierre Trudeau”. Sonen var då bara fyra månader gammal.

Först 2008 ställde han för första gången upp i ett nationellt val och vann en plats i parlamentet. Innan dess arbetade han som lärare, skateboardinstruktör och utkastare på nattklubb.

Trudeau har bara varit partiledare för Liberalerna i två år. Även om övertalningsförsök pågått längre.
Jordskredssegern kom delvis som en överraskning. Vid senaste valet kom liberalerna bara trea. Det har bara hänt en gång tidigare i Kanadas historia att tredje största parti segrat vid nästkommande val. Det spelade ingen roll att motståndarna pekade ut honom som oerfaren och nedlåtande kallade honom ”pretty boy”.

Man kan nog lugnt säga att det är en kombination av hans efternamn och svärmorsdrömmen Justin Trudeaus karisma som fått väljarna att flockas bakom honom. Liberalerna fick nästan 40 procent och egen majoritet.

Plus en viss trötthet på föregångaren Stephen Harpers tio år av konservativt styre. På hans amerikanisering av Kanada.

I likhet med Obama har Trudeaus ledord varit ”verkliga förändringar” och ”hopp” om att föra Kanada samman som nation.

På vissa områden kommer maktskiftet att märkas direkt. Medan Kanada under Harper abdikerade från sitt ansvar i klimatfrågan så är det ett område som Trudeau lovat att prioritera. Åsikts- och personlighetsmässigt finns det goda förutsättningar för att han och Obama ska unna komma överens betydligt bättre än vad som varit fallet med Obama och Harper.

Men USA kan inte längre räknad med att Kanada per automatik ställer sig bakom militära äventyr långt bort. Trudeau tänker ta hem de kanadensiska stridsflygplanen som deltar i bombningarna av Islamiska staten, IS, i Syrien och Irak.

I hans Kanada kommer det att vara tillåtet att bära slöja även när man svärs in som kanadensiska medborgare. Något Harper försökte sätta stopp för.

Man kan också förvänta sig att Kanada under den nye premiärministerns ledning är berett att ta ett större ansvar för de gigantiska flyktingströmmar som söker en ny framtid. Kanada med bara 35 miljoner invånare på en gigantisk yta har definitivt utrymme.

Trudeau tänker satsa stort på utbyggnad av landets infrastruktur. Detta som ett sätt att få fart på ekonomin. Det är slut på åtstramningspolitiken.

Kanada för normalt en rätt undanskymd roll i världspolitiken, i skuggan av USA. Men som medlem av bland annat viktiga ekonomiklubben G20 har landet ett stort inflytande.

Säkert kommer många att med spänning följa hur det går för Trudeau och hans nya Kanada.

Men precis som i fallet Obama finns det stor risk för bakslag. Förväntningarna på den 43-årige Trudeau är helt enkelt så högt uppskruvade så han får svårt att infria ens en bråkdel.