Trump är på väg ner. Carson, Cruz och Rubio är på väg upp.

Vad det betyder är att efter tre debatter söker republikanerna fortfarande med ljus och lykta efter en frälsare. Någon som på allvar kan utmana Hillary Clinton.

I nuläget skulle i stort sett vem som helst kunna hoppa in i matchen och hoppas fylla den rollen.

Många har sett det mest som en tidsfråga innan Donald Trumps smekmånad med väljarna skulle vara över. Väljarna skrattar inte längre lika hjärtligt åt hans skämt och förolämpningar. Många börjar ställa sig frågan hur det egentligen skulle bli med en excentrisk mångmiljardär i Vita huset.

Snart kommer de att ställa samma typ av frågor om den pensionerade neurokirurgen Ben Carson vars förvirrade skatteförslag skulle dränera den redan rätt tomma statskassan.

Väljarna verkar vara ute efter en kandidat som befinner sig så långt från intrigmakeriet i Washington D.C. som möjligt. Att vara anti-etablissemang ger extra vind i ryggen. Därför kan i stort sett vilken tokstolle som helst som inte suttit i kongressen eller varit guvernör anmäla sitt intresse.

Så länge hen har gott om pengar vill säga. Utan välfylld plånbok är det bara att glömma presidentdrömmarna.

Denna republikanska proteströrelse bortser dock från ett viktigt faktum. Den som väljs till republikanernas presidentkandidat måste också kunna vinna valet mot den person som demokraterna nominerar. Om inget extremt händer blir det Hillary Clinton. En väldigt erfaren och väletablerad politiker. Alltså raka motsatsen mot vad väljarna vill ha.

Det borde ju vara positivt för republikanerna. Men de flesta opinionsmätningar visar att varken Trump eller Carson har några större chanser att slå Clinton (även om Carson på slutet vänt den trenden i vissa mätningar).

Den, läs Carson, som med någon form av allvar hävdar att Obamas sjukvårdsreform är det värsta som hänt USA sedan slaveriet får svårt att övertyga ett brett spektrum av väljare om sin lämplighet.

Inför valet 2012 hade var och en av de även då talrika republikanska kandidaterna sina ”15 minutes of fame”. Innan samtliga snubblade på egna misstag och inkompetens. Kvar blev kandidaten som ingen egentligen ville ha, Mitt Romney. Med den viktiga fördelen att han i motsats till resten av startfältet hade en chans mot Barack Obama.

Nu börjar vi se embryot till samma mönster upprepas igen hos republikanerna flera månader innan primärvalen drar i gång.

Guldläge råder för den kandidat som kan appellera till republikanska väljare utan att vara för extrem. En fräscht ansikte som är något sånär normal och inte omedelbart stöter bort väljare på den motsatta sidan. En som kombinerar en viss erfarenhet av politiken med en outsiderstatus.

Jeb Bush hade kunnat vara en sådan person om han hoppat in alldeles för tidigt i matchen.
Ett namn på allt fler läppar är förre generalen och utrikesministern Colin Powell. Efter många år utanför rampljuset har han den senaste tiden suttit som gäst i många tv-shower. En sansad konservativ röst.

Men det finns också plats för andra som vi ännu inte vet vilka de är.

Just nu är republikanerna i färd med att begå en form av kollektivt självmord när de lamslår all form av vettigt beslutsfattande i kongressen samtidigt som de hoppas få det amerikanska folkets förtroende för att besätta Vita huset från 2017 och fyra år framåt.

Ett inte helt lättsålt koncept.