Snart bara två månader kvar till de första primärvalen och det finns fortfarande 13 republikaner som kämpar om att bli partiets presidentkandidat.

Det är alldeles för många. Snart måste några hoppa av om inte partiets chanser att ta tillbaka presidentposten ska skadas.

Inför presidentvalet 2012 var det lite samma sak. En hel skog av republikaner som ville tävla om en biljett till Vita huset. Men den gången föll de ifrån i lagom takt tack vare det ena klavertrampet efter det andra.

Den här gången har ingen kandidat gjort bort sig rejält om man undantar Donald Trump. Men väljarna verkar acceptera hans mobbing av sina medkandidater. Han kan håna Carly Fiorina för hennes utseende utan att behöva lämna tävlingen. Förmodligen för att han redan har en bad boy-image och dessutom är så stenrik att han själv bestämmer om han vill ge upp eller inte.

Hittills är det bara två republikaner som hoppat av, däribland en av förhandsfavoriterna, Scott Walker. Att förre Texasguvernören Rick Perry gjorde det var inte så förvånande.

Däremot finns det ett antal kandidater kvar som knappt gör något avtryck överhuvudtaget i opinionsmätningarna.

Bobby Jindal, Rick Santorum, George Pataki och Lindsey Graham lyckas inte ens kravla sig över en procent. Ytterligare fem kandidater ligger på tre procent eller mindre. Många av dem får inte ens vara med i de tv-sända debatterna.

Frågan är inte om utan när ytterligare republikaner kastar in handduken.

Men förmodligen ser de flesta vad vi alla ser. Att det inte utkristalliserat sig någon stabil vinnarkandidat. Trump och Carson ligger i och för sig båda runt 25 procent i opinionsmätningarna men det känns som att proppen när som helst kan gå ur. Ungefär som den gjorde för Rudy Giuliani inför 2008 års val.

Giuliani hade länge en överlägsen ledning i opinionsmätningarna, över 30 procent. Precis som Trump var han en av få kandidater som amerikaner i gemen kände till. Som borgmästare i New York hyllades han allmänt för sina insatser i samband med terrordåden 2001.

Men när primärvalen närmade sig och övriga kandidater också blev mer kända så störtdök han i mätningarna. Utan någon stor skandal.

Då ska man komma ihåg att Giuliani i motsats till Trump och Carson hade politiska meriter. Även om väljarna just nu verkar föredra kandidater som sitter så långt bort från etablissemanget i Washington som möjligt är det inte säkert att detsamma gäller den 1 februari när det första valet hålls i Iowa.

Av de 13 som är kvar inför nästa års primärval känner förmodligen en majoritet att de fortfarande har en chans. Än kan mycket hända som helt kullkastar hur det ser ut just nu. Och så länge de har donatorer som är beredda att öppna plånboken så kan kandidaterna också hålla sina kampanjer i gång.

Republikanska partiets ledning hoppas att framgångarna ska fortsätta för Floridasenatorn Mark Rubio och att Jeb Bushs försök att nystarta sin kampanj lyckas. De tror att en mer erfaren och politiskt slipad kandidat ökar chanserna till en slutseger i november 2016.

För republikanska partiet är det bekymmersamt att man inte har någon självklar toppkandidat som redan nu kan börja utmana Hillary Clinton. Istället får vi en lång period där republikanerna käbblar och bråkar inbördes.

Något som borde gynna Clinton.